Hur finner man hoppets ljus i dödens skugga? Hur kan man acceptera Guds outgrundliga mening när en sådan person som Hobil Haidari rycks bort från livet? Varför har vi så lätt att glömma bort livets viktigaste frågor och ägna oss åt livets petitesser, när vi vet att livet inte varar för evigt? Är livet ett meningslöst skådespel eller finns det en högre mening?

I onsdags var det enda jag kunde tänka på Assyriskas första kvalmatch mot Bunkeflo. Hela dagen var mina tankar ockuperade med denna, mitt universums viktigaste fråga. Ett telefonsamtal förändrade hela min situation och satte saker och ting i sitt rätta perspektiv. En nära vän låg på intensiven, hans tillstånd var kritiskt. På bara några få dagar hade hans hälsotillstånd försämrats och till slut orkade inte hans organ med att hålla honom vid liv. Hobil Haidari hade, utan att ta farväl, lämnat oss.

Jag tappade fattningen. På bara några sekunder tvingades jag se livets hårda verklighet i vitögat. På några få ögonblick tvingades jag inse livets förgänglighet och Assyriskas kval kunde inte på något sätt jämföras med de kval som föddes inom mig. Hur kunde det här få hända? Varför just Hobil, en av de mest godhjärtade människor jag träffat? Var det så här Gud ville ha det? Var det meningen? Varför skulle det vara meningen? Varför är Guds vägar outgrundliga?

När min pappa gick bort ställde jag mig samma frågor. I min sorg försökte jag att måla upp ett scenario som min sargade själ kunde acceptera, så att jag kunde leva med min fars bortgång. Jag föreställde mig att Gud ibland behövde en god själ för ett vinna ett slag i den eviga kampen mot det onda. Han behövde en ren själ, som hade levt ett rättfärdigt liv på jorden och kunde därför inte nöja sig med vilken som helst.

Min pappa var känd för sin godhet och hade inte gjort någon människa förnär. Han var en optimistisk person som smittade andra människor med sitt glatta humör och många var de som uppskattade hans goda sällskap. Därför behövde Gud just honom, ingen annan själ dög till just då. På samma sätt tröstar jag mig själv idag. Hobil var en exceptionell person. Han skadade ingen, baktalade ingen, ställde alltid upp, var ärlig och alltid optimistisk. Han spred ett lugn och en sorts trygghet kring sig. Han var som en snäll nallebjörn. Därför känns det tröstande att tänka sig att Hobil slåss på de godas sida i Guds armé.

Det kan tyckas naivt att tänka sådana tankar, men hur ska jag annars kunna förklara det för mig själv? Hur ska jag annars kunna gå vidare med att en sån fin människa, i sina bästa år, rycks bort från livet? Jag får ingen ro om jag inte kan se en mening, om hela livet är ett meningslöst skådespel. Ett skådespel där varje person, som ser sig själv i spegeln, tror att det är han/hon som har huvudrollen, fast vi alla är statister. Jag vill inte tänka mig ett skådespel, utan regissör, där allt kan hända på ren improvisation. Ett skådespel där handlingen går ut på att vi i slutändan dör utan någon som helst mening. Det skulle vara en alldeles för sorglig tanke.

Hobil var även en eldsjäl i den assyriska rörelsen, från vaggan till graven. Förutom flertalet styrelseuppdrag i föreningar och förbund var han en hängiven Assyriska-supporter som väldigt sällan missade en match. Även på läktarna smittade hans ödmjukhet och optimism av sig. Således var han en trogen medlem i supporterklubben Zelge Fans, där han även var kassör. På sjukbädden grämde han sig säkert över att han missade Assyriskas första kvalmatch, men jag är fullt övertygad om att Hobbe kommer att vara närvarande på söndag, då AFF spelar den sista och avgörande matchen mot Bunkeflo. Från sin himmel kommer han att vara lika hängiven och optimistisk som vanligt.

Hobil, du var en ängel på tillfälligt besök, igår återtog du din plats bland jämlikar. Tills den dag vi möts igen kommer jag att sakna dig. Vila i frid. Mina tankar finns hos din familj. Pappa Sabri och mamma Lucy, storebror Robil och småsyskonen Ninos, Johanna och Johan. Vi finns med Er!