När man gör en god sallad har man kanske salladsblad, tomater, gurka och paprika. Bra och grundläggande ingredienser. Man kanske till och med kan slänga in sin kusin, jag menar, lite tonfisk och en morbror, jag menar lite kapris. Men sen händer det något.

En familj är som en sallad. Ibland får du ingredienser som du inte tycker om.

Man väljer sina kompisar och vänner, men inte sin familj och släkt. Resultatet av detta kan bli familjegräl, skitsnack, mobbing, falska leenden, jobbiga middagar och andra obligatoriska – ibland också mycket roliga – tillställningar.

Egentligen är det inte så underligt att det blir så fel. Hur ofta går man i en klass med människor med olika intressen och personligheter och där man har kommit överens med alla? Vad sägs om den högljudda och oförskämda typen längst bak i klassrummet, eller nörden som sitter längst fram och är en vandrande wikipedia, eller divan som har fått en ny bil av föräldrarna på namnsdagen?

Man har helt enkelt inget gemensamt, och om du var tvungen att bli kompis med alla och leva med dem resten av livet skulle det vara en smärtsam historia. Men man behöver inte utsättas för det; efter en termin eller något år går man skilda vägar.

Familjen och släkten är en annan femma. Dem får man inte skilja sig ifrån. Man måste hitta ett sätt att tycka om dem, i alla fall låtsas. 

Många gånger får man höra att det är fult, fel eller skämmigt att man bråkar, men det går bra att snacka bakom varandras ryggar och det är mycket viktigt att allt stannar inom familjen. Vad skulle andra säga om de kände till våra bråk? Precis som om andra familjer inte grälar.

Det är omöjligt att tycka om alla. Låt mig ge ett exempel. 

När man gör en god sallad har man kanske salladsblad, tomater, gurka och paprika. Bra och grundläggande ingredienser. Man kanske till och med kan slänga in sin kusin, jag menar, lite tonfisk och en morbror, jag menar lite kapris. Det blir fortfarande en god sallad. Lite citron och olivolja funkar också. Men sen händer det något. En syster gifter sig med en sill. En sill!?

Det är inte många som har smakat på sill och än mindre vill ha den i sin sallad. Man kan ge det en chans och allt vad det heter, men vad händer om man fortfarande inte tycker om sill? Ska man behöva äta den resten av sitt liv och låtsas att den är god bara för att det ska bli en sallad?

Ibland vill alla andra ingredienser i salladen fly när sillen kommer; vill inte vara i samma skål, men det går inte att ta sig därifrån.

”Visste hon inte att det var en sill? Men hon kanske tycker om sill? Nej, sillen har övertalat henne, sen när tycker hon om sill. Usch, jag fattar inte hur hon klarar av honom. Det värsta är när de kommer och hälsar på; han förpestar luften.”

Man är vad man är, men det känns tråkigt att man måste gilla alla för det är en omöjlig ekvation.

När jag går ut och äter en sallad är jag noga med att ingredienserna funkar för mig och en sak kan jag lova jag kommer aldrig att ha sill i min sallad.