Begravningsföljet vid kyrkogården i Södertälje stannar till vid en nygrävd grav. Här ska Daoud få sin eviga vila. Det är 23 april 2015 och många i följet gråter hejdlöst. En av dem är Sabri Ibrahim, den dödes kusin och barndomsvän från byn Gerke Shamo i nordöstra Syrien där de jämnåriga vännerna växte upp tillsammans på 1930-40-talen. Sabri minns barndomen och berättar om sin kusin och busandet när de var små. Men Sabri berättar också om sin mor Basna som var mån om att föra familjens historia vidare och därför ofta berättade om släktens livsöden.
Basna och lillasyster Maryam bodde med sin mor och far i byn Helwa som låg på syriska sidan av gränsen mellan Syrien och Turkiet i det då Osmanska riket som höll på att upplösas. När folkmordet på assyrier inleddes för 100 år sedan, 1915, hetsades kurdiska klaner upp av den turkiska regeringen att döda sina assyriska grannar. Byn Helwa var inget undantag. Sabri berättar om hur några förövare från byn höll fast Basnas mor Merane och bad henne konvertera till islam. Hon svarade att hon aldrig skulle göra något sådant. Kurden tog fram sitt svärd och kapade bort hennes armar. Förövarna ställde samma fråga en gång till och när hon åter nekade, högg de bort hennes ben. Hon föll ihop mot marken blödande och då frågade gendarmen igen. Merane stammade fram ett nej. Då högg förövarna bort hennes bröst och lämnade henne att dö där ute i sommarvärmen. Maryams far sprang iväg och hoppade i floden för att simma bort. De sköt dock mot honom och han dog i vattnet. Efteråt rövade en grannfamilj bort Meranes yngsta dotter Maryam och tog hand om hennes uppfostran. Maryam var då runt fyra år och det var brukligt att småbarn inte dödades utan fördes med för att senare ingå i sin nya familj som tjänare i huset. De fick också en muslimsk uppfostran. Maryams äldre syster, Basna Hado, hade tidigare smugglats bort till byn Anhel på turkiska sidan av gränsen. Byn ansågs vara en säkrare plats än de andra byarna i Turabdin (gudstjänarnas berg), området i nuvarande sydöstra Turkiet.
När vi sitter i kyrkan i Södertälje flikar Sabri in om sin far Ibrahim som var en riktig karlakarl och fortsätter berätta om folkmordet på kristna 1915. Folkmordet Seyfo (svärd) inleddes officiellt 24 april 1915 när ett par hundra armeniska intellektuella dödades i Istanbul. Osmanska riket som höll på att falla sönder var i förbund med Tyskland som krigade mot England och Frankrike. I Turkiet sågs då de kristna som allierade med England och Frankrike och ville förinta dem. Under sommaren 1915 började alltfler assyrier dödas i Turabdin. Förövarna, som oftast var turkiska soldater och kurdiska stammar, anföll staden Midyat och inom några dagar hade man tagit över den. Inkräktarna dödade alla assyrier som kom i deras väg och konfiskerade deras egendomar. Så gjorde man i de flesta andra byarna i Turabdin och närområdet och förutom en miljon armenier ska sammanlagt upp mot 500 000 assyrier ha dödats. Mördarna kom en dag till byn Helwa och började skjuta vilt kring sig. Det berättas om assyrier som halshöggs eller fick sina magar uppsprättade. Byborna radades upp och sköts ned. Påhejade av regeringen i Istanbul gick byborna som hade levt ihop i hundratals år ut med yxor, spadar, gevär och allt som fanns till hands för att döda sina intillboende. Grymheterna var obeskrivliga och det berättas om de värsta bestialiska dåden. Två män råkade i gräl med varandra över en tvåårig flicka. De började dra henne i varsin arm. Då kom en annan man fram och tog tag i flickans ben och lyfte upp henne för att sedan drämma till hennes huvud mot den steniga marken. Mannen stod vid den krossade skallen och skällde ut de två männen för att ha bråkat om en liten flicka.
I byn bodde Ibrahim, Sabris far. Han sprang bort mot hemmet. Där inne i mitten av huset låg en jordkällare i vilket man förvarade dyrbara varor som bland annat salt. Ibrahim hoppade ned och där fanns redan tre personer gömda, Ousevo, Hanno och Zaytouno. De fyra männen höll sig tysta där inne medan massakrerna pågick ute i byn. Timmar senare när det blev helt tyst ute vågade han öppna luckan och sticka ut huvudet. Det var fortsatt tyst och han sträckte ut halva kroppen till midjan och stod stilla för att höra mer. Tystnaden var total och Ibrahim vågade så småningom stiga upp ur källaren. Han hjälpte de andra tre ut och snart gick de fyra männen runt i byn och sökte efter fler överlevande.
Några hade lyckats gömma sig under högarna med den samlade skörden, andra i något undanskymt vrå. Sammanlagt överlevde 17 assyrier från byn. Ibrahim ägde ett gammalt svärd som saknade skaft. Han lindade ett linne runt det och tog med det för att leda de 17 personerna bort från Helwa till byn Marbobo som ligger några kilometer in på den turkiska sidan av gränsen. Där var det enligt uppgift lite säkrare. En flod behövde passeras. Ibrahim som kunde vägen, gick en kilometer före de andra och spejade. Sedan gick han tillbaka och ledde de andra med sig framåt. I sällskapet fanns det bland annat en kvinna som bar på sin sex månader gamla dotter. Spädbarnet grät från och till och det oroade Ibrahim och de andra i följet. När Ibrahim kom tillbaka en av gångerna han hade varit och spejat var det helt tyst i sällskapet. Han gick fram för att titta till flickan, men då sa kvinnan att hon hade lämnat barnet under ett träd för att inte gråten ska röja följet och bli upptäckta av de turkiska gendarmerna. Ibrahim blev mycket rörd och bad henne gå tillbaka och hämta barnet. Sällskapet fortsatte och efter en bra stund när han hade varit längre fram och spejat märkte han att det var tyst igen. Ibrahim gick frågade kvinnan om dottern och hon svarade att hon hade slängt henne i floden för att rädda de andra 17 personerna. Ibrahim blev ursinnig och drog fram sitt svärd: ”Om jag inte räddes Gud så skulle jag ha dödat dig nu”. Han ville rädda alla i följet, både stora och små och inom något dygn lyckades Ibrahim rädda alla till säkerheten i Marbobo.
Solen ligger på denna aprildag på kyrkogården i Södertälje. Sabri blir själv rörd när han berättar och drar mig bort för att inte störa de andra under begravningsceremonin. Han berättar vidare om sin mor Basna och när hon var i början av tonåren: Några år efter Seyfo 1915 hörde Ibrahim om flickan Basna som nu var runt 13 år och bodde i Anhel. Han ville ta hem henne och tog kontakt med familjen där hon bodde. Trots att Ibrahim var runt 35 år och således över 20 år äldre än Basna, bad han om hennes hand och hon flyttade in till honom. Ibrahim tog hand om henne i tre år innan han tog henne till äkta hustru. Basna kunde aldrig glömma sin lillasyster Maryam och hon var övertygad om att hon en dag skulle hitta och föra hem henne. Året borde ha varit 1923 eller senare när hon fick reda på att Maryam finns i Helwa, den by de bodde i innan grannarna och andra förövare dödade alla och tog över den. Själv bodde Basna i Gerke Shamo, cirka 25 kilometer från staden Qamishli i nordöstra Syrien. Basna anlitade en person som körde henne till Helwa. I byn tog det inte lång tid att hitta Maryam. Hon stod utomhus iförd gamla, slitna kläder. Basna ville ta kontakt med sin bortförda syster i hopp om att kidnappa tillbaka henne. Basna kom fram och pratade lite med Maryam och sa ”kom, låt mig få pussa dig”. Basna lockade sedan in henne i bilen och stängde därefter dörren och bad chauffören snabbt köra iväg. Då var Maryam 12 år och Basna runt 18. Familjen Maryam bodde hos förstod vad som hade hänt och skickade ett par män till Gerke Shamo för att kräva tillbaka henne. I tumultet tog en av personerna tag i Maryams arm och drog henne medan Basna tog tag i den andra armen och drog tillbaka. Den orädde Ibrahim hoppade då fram och slog bort mannens hand. De två männen försvann från platsen, men hotade komma tillbaka. Det gjorde de några dagar senare och med sig hade de flera beväpnade män till hästs. Sällskapet förde bort Ibrahim, Sabris far.
Männen hotade Ibrahim och krävde Maryam tillbaka. Ibrahim, en ståtlig man med stor närvaro, svarade: ”så länge jag lever, får ni inte henne”. De höll kvar honom i förvar. Hemma i Gerke Shamo blev Basna orolig och skickade iväg den unge mattvävaren Malke för att ta reda på vad som hänt Ibrahim. Malke kom tillbaka och kunde berätta att Ibrahim fortfarande lever, men att han var inspärrad på ett ställe i byn Dogerá cirka tre kilometer från Gerke Shamo. Som lösning på tvisten släppte man Ibrahim utan att ta tillbaka Maryam till byn Helwa, men i gengäld beslagtogs Ibrahims husdjur, familjens levebröd.
Assyrier var välbärgade och ägde stora marker och nyttodjur. De hade bott i dessa byar i över 2500 år och hade mycket att förlora när de tvingades välja att lämna sina byar och fly. Deras rikedomar lockade många av de kurdiska grannarna och det utnyttjade de styrande i Istanbul som drev på en hetsjakt på kristna 1915. Många lämnade allt och flydde iväg. När de värsta striderna hade lagt sig en tid senare, började folk vända tillbaka till sina byar, men många valde att starta om på nytt på nya platser som storstaden Istanbul, eller genom att flytta över gränsen till Syrien. Många åkte till Libanon, Irak, Iran och Jordanien och det Osmanska riket höll på att tömmas på kristna. Nästan varenda assyrisk familj hade mist åtminstone ett par familjemedlemmar förutom sina egendomar. Klostren var överfulla av föräldralösa barn och många av de barn som hade rövats bort kom aldrig tillbaka till sina ursprungliga familjer. Många ville inte tillbaka. De hade växt upp bland muslimerna och visste inget annat än att de var muslimer.
Tilliten till sina muslimska grannar var minimal hos den kristna befolkningen som fanns kvar. Sabri skakar på huvudet när han berättar: Många utländska diplomater och missionärer som verkade i området bevittnade händelserna och rapporterade till sina hemländer i Europa och Amerika. Även i Sverige skrev man om det som hände efter att diplomater rapporterade till utrikesdepartementet här. Till och med Hitler nämnde folkmordet som något folk kommer att glömma. Massmedia tog upp massakrerna, men ändå hände inget och i dag pågår en liknande Seyfo när Islamiska staten, IS dödar, tvångskonverterar och beskattar kristna. Massakrer som nämns i media, men som ändå fortsätter. Tack och lov börjar nu alltfler länder erkänna folkmordet, men tyvärr förnekar Turkiet och försvarar det som hände med; att både kristna och muslimer dödades i kalabaliken runt första världskriget.
Efter begravningen i Södertälje bjuds det på en matbit och i lokalen har man ett fotografi av den nu begravde Daoud, Sabris kusin. Sabri tittar på bilden och blir berörd. Han går tillbaka till sin historia och berättar mer om mattvävaren Malke som är Daouds far. Pojken Malke bodde hos en familj i byn Bayandour sedan han rövades bort som sexåring 1915. 1917 hör Malke talas om Ibrahim som då arbetade i Tall Ziwan. Han får veta att Ibrahim och Malkes pappa är kusiner. Ibrahim arbetade då som shawish, en kontrollant över arbetarna på en tågbana som gick från Aleppo, längs med gränsen mellan Turkiet och Syrien och bort mot Irak. Tågbanan utvecklades med hjälp av Tyskland. Malke planerade länge hur han skulle fly och hitta Ibrahim och en dag lyckades han komma iväg från familjen han bodde hos. Malke frågade sig fram från by till by för att till slut hitta Ibrahim. Han blev väl omhändertagen av sin pappas kusin och fick bo hos denne i Gerke Shamo. När Malke växte och Ibrahim ville hitta en lämplig hustru åt denne föll valet på Maryam, Basnas syster. Malke och Maryam gifte sig och fick flera barn däribland sonen Daoud. De kom till Sverige i mitten av 1970-talet och bodde i Ronna fram till mitten av 2000-talet då de båda gick bort. Även Basna kom till Sverige. Hon anlände hit 1976 och bodde också i Ronna innan hon avled 1980.
Ceremonin i kyrkolokalen börjar närma sig sitt slut och Sabri berättar att förutom den stora Seyfo 1915-1923 så har assyrier drabbats av flera andra massakrer och utrensningar innan och efter 1915. Han räknar upp flera av sina släktingar som blev dödade och inte mötte en naturlig död. Jag frågar honom hur det gick för hans far, den modige Ibrahim. Sabri ler sorgset och beskriver mörkret och regnet en vinterdag i Gerke Shamo 1937/38. Två turkiska soldater var ute och patrullerade. De kom vilse och hamnade i Gerke Shamo som låg cirka tre kilometer från turkiska gränsen. I byn hade byborna börjat gräva upp en ny brunn, men de hade inte hunnit omgärda gropen med murstenar. Gropen var full av regnvatten och en av soldaterna föll i den. Det var svårt att ta sig upp och hans kollega började ropa på hjälp. I byn satt männen i byns samlingsrum när de hörde ropen och gick ut för att hjälpa till. Ibrahim kunde prata lite turkiska efter att ha arbetat i staden Adana några år. Han hade en lykta i ena handen och en käpp som stöd i leran i den andra. När han hörde soldaterna prata sa han på turkiska: ”Var inte rädda, vi ska rädda er”. Soldaterna blev rädda att någon var på väg att gripa dem och speciellt när de trodde att käppen var ett gevär. Soldaten sköt mot Ibrahim och skottet tog på högra axeln. Hela armen höll på att lossna av och han föll mot marken.
Ibrahim lyckades ta sig tillbaka till samlingsrummet. Där samlades männen och la ned honom på golvet och lade en kudde under hans huvud. Det fanns inga läkare på plats och ingen läkare skulle hinna dit i tid. Ibrahim förblödde och dog ett par timmar senare.
