Alla vi som en tid har följt Assyriska minns den där bortamatchen mot IFK Göteborg våren 2005. Assyriska var nya i Allsvenskan, en främmande fågel i svensk elitfotboll. Efter att ha förlorat i premiären mot Hammarby ställdes laget nu mot en av de riktigt stora i svensk fotboll, Göteborgs blåvita stolthet. Assyriska skrällde och vann med 3-0. Andreas Haddad gjorde två mål och var plötsligt glödhet.
Efter den dagen tog karriären fart – en karriär som minsann gått upp och ner. Haddad är utan tvekan en stor fotbollsbegåvning; han har det där extra, vilket också Henke Larsson konstaterat. Men hans karriär har dessvärre varit kantad av väldigt mycket skador. Därför har det där stora genombrottet aldrig kommit. Närmast var det år 2011 då Haddad var i strålande form. Kontraktet med storklubben Feyenoord blev aldrig av eftersom klubben hamnat i ekonomiskt trubbel. Och efter en lysande start på säsongen i Örebro satte en skada stopp för den uppgången.
Men Haddad kom igen – liksom flera gånger tidigare. Han är definitivt en fighter. Att han under en längre tid av avbrott från fotbollen gled in i omfattande kriminalitet är därför en gåta. Fanns det verkligen inga alternativ? Han skriver själv att det inte skedde på grund av girighet. Däremot älskade han kickarna det gav, precis som på fotbollsplanen. När familjen långt senare fick reda på vad som hänt ställde de den rimliga frågan varför han inte bara tog ett vanligt jobb i stället. ”Svaret på den frågan vet jag fortfarande inte.”
Ja, vad är det egentligen som lockar i kriminalitet? Som är så tilldragande att man är beredd att riskera så mycket? Boken ger inga svar men är en medryckande berättelse om en person som varit där och som när hans son föddes insåg att det måste bli en vändning. I helvetets förgård. Och sen tillbaka.
Små pojkar handlar det om. Pojken Andreas som saknade sin frånvarande far så mycket att han inte kände sig hel under många många år. Pojken Gillion som med sin blotta existens fick pappa Andreas att igen slå in på den smala vägen. Och den anonyme pojke som Haddad så fint skriver om efter en match med Hammarby:
Tittade upp mot läktaren en sista gång och mötte en liten pojkes blick i publiken. Han log och klappade händerna. Då förstod jag varför jag älskar den här sporten och varför jag aldrig valt att ge upp. Den lille pojken hade en gång varit jag.
Det assyriska då? Ja, det är uppenbart att Andreas Haddad är en stolt assyrier med ett stort hjärta för Assyriska. Han skriver flera gånger om ”mitt kära Assyriska” och ”mitt älskade Assyriska”. När han som 18-åring kom till Assyriska sade klubbchefen till honom: ”Andreas, du är hemma.” Haddad poängterar att då man spelar för Assyriska spelar man för ett helt folk.
Den vita tröjan innebar stolthet och vi spelade för ett helt folk. För deras heder, för vår heder. Med dragna svärd äntrade vi planen. Inte sällan med vinsten i våra händer. Men oavsett så slogs vi alltid för flaggan och ett folk som inte haft det särskilt lätt.
Haddad skriver också om sorgen och vanmakten efter att kompisen Eddie Moussa mördats. Själv var han då kontraktlös och skrev på för Assyriska för att ”spela för min bror och den assyriska familjen”.
Det finns mycket sorgligt och tragiskt i denna berättelse. Men Haddad är en fighter – på planen och utanför. Det är starkt gjort att våga berätta om en tidigare välgömd del av sitt liv, något som han fått mycket tack för av recensenter och läsare. Jag kan bara instämma i hyllningskören.
Tawdi, Andreas! Många mål och fler böcker!
Andreas Haddad: Helvetet tur och retur. Bladh by Bladh. 2014. 256 s.
