Förövarna ska skämmas, inte offren

Idag då vi minns offren för Seyfo publicerar vi en krönika som ingick i Hujådås andra nummer ifjol. Skribenten, Anders Q Björkman, är biträdande kulturchef på Svenska Dagbladet.

I samband med att ett nytt människorättspris – världens största – skulle lanseras den 10 mars i Ã¥r fick jag en intervju med en av de tre personer som stÃ¥r bakom Aurora Prize. Noubar Afeyan, armenisk-amerikansk finansman med rötter i Libanon, berättade att priset pÃ¥ en miljon dollar är en del i en global satsning pÃ¥ att lära sig av historien – genom att lyfta fram berättelser om personer som hjälpt medmänniskor att överleva folkmord. Han var ocksÃ¥ tydlig med att ett grundläggande syfte med priset är att uttrycka tacksamhet mot de individer och institutioner som räddade liv under folkmordet pÃ¥ armenier, assyrier och andra kristna för 100 Ã¥r sedan. Afeyans egna anfäder överlevde 1915 en dödsmarsch genom öknen för att de rÃ¥kade passera bygget av järnvägen mellan Berlin och Bagdad – nÃ¥gra tyska officerare pÃ¥ plats la märke till att de kunde tyska och räddade dem.

Noubar Afeyan gjorde en poäng av att det var tyskar – allierade med turkarna under första världskriget – som hjälpte hans släktingar att överleva. Han pÃ¥pekade ocksÃ¥ att flera turkar räddade medmänniskor undan massakrerna. Med andra ord: tyskar och turkar var inte alla förövare eller passiva betraktare.

Under intervjun frågade jag varför det har tagit så lång tid att få uppmärksamhet för folkmordet 1915. Afeyans svar var att armenier under en lång tid har varit tvungna att fokusera på att skapa nya liv i nya länder. Först därefter, när marken har känts stabil under deras fötter, har man haft tid att ta tag i traumat och sorgen.

Som ingift i den assyriska/syrianska kulturen känner jag igen detta. Skuggan frÃ¥n Seyfo har alltid funnits där i bakgrunden, men de flesta har varit fullt upptagna med att överleva, att i första hand se till sina egna liv, familjer och karriärer. Dessutom har det i mÃ¥nga familjer – men naturligtvis inte i alla – rÃ¥tt en sorts tystnadskultur. Man har där försökt förtränga traumat genom att helt enkelt inte tala om det. Ibland har denna tystnad berott pÃ¥ att man har bott kvar i ett muslimskt land, men ofta har den varit kopplad till skam. Skammen har gjort att man inte har velat tala om sexuella övergrepp som drabbat en kvinnlig släkting, eller om en släkting som blev muslim och försvann ur gemenskapen.

I våras skrev jag ett reportage i Svenska Dagbladet om hur mina barns morfars far sommaren 1915 överlevde Seyfo genom att vandra de elva kilometerna från Midyat till Ayn Wardo. I samband med detta gjorde jag också flera intervjuer med assyrier som fick berätta om sina släktingars öde. Under arbetet märkte jag att en del äldre personer fortfarande inte vill tala om de fasor som ägde rum för 100 år sedan, medan de unga tvärtom vill att så mycket som möjligt ska bli känt.

Men i Ã¥r när 100-Ã¥rsminnet av folkmordet fÃ¥r sÃ¥ stor uppmärksamhet och de starka känslor detta väcker dessutom förstärks av att samma tragedi tycks utspela sig igen – denna gÃ¥ng med IS som förövare – väljer allt färre av offrens efterlevande att vara tysta.

Och visst har de unga rätt. Offren för Seyfo ska självklart inte känna skam. Skammen faller på förövarna.

Med detta sagt bör vi dock också komma ihåg Noubar Afeyans viktiga budskap: en människa är inte ond bara för att han eller hon tillhör ett visst folkslag.