Varför kommer inte ungdomar och barn till föreningen? Varför är det få som intresserar sig för minnet av våra martyrer och våra patriotiska ledare och företrädare? Varför är det få som går med i en styrelse och varför lockar inte föreningen sina medlemmar till att aktivt delta och bidra till den assyriska rörelsen? Det här är några av de frågor som många av oss ställer sig under dessa tider med stagnering av föreningsverksamhet och lojala besökare. Enligt min egen åsikt behöver föreningens arbete granskas och revideras, om vi i framtiden vill ha en välfungerande föreningsverksamhet som inte står med tomma lokaler och utan ungdomar och barn.
Med några års erfarenhet av aktivt deltagande i styrelser, i såväl ungdomssektion som vanlig föreningsstyrelse, har jag genom misstag, utförande, erfarenhet och råd kommit fram till att föreningen inte lockar ungdomar som den gjorde en gång i tiden. Vi minns alla dess glansdagar då man som barn och ungdom hade otaligt med vänner som sprang runt i föreningslokaler, som på den tiden fungerade som ett fritidshus för de flesta assyrier. När man inte hade något att göra så kunde man ta bussen till föreningen på egen hand för att spela pingis eller biljard med kompisarna. Många kvällar visades fotbollsmatcher på storbildskärm och man satt där tills ett telefonsamtal från en arg och orolig förälder satte fart på ens ben raka vägen hem. Dessa tider är dock tragiskt nog snart blott ett minne, om inte förändring kommer inom kort.
Varför står assyriska föreningar idag tomma, med väggar fulla av minnen som kan skådas genom upphängda bilder av det som en gång i tiden var en fungerande ungdomsverksamhet?
Tidigt i mitt engagemang så skyllde jag allt på ungdomarna och barnen. Hur kan det endast vara ett fåtal ungdomar en dag som martyrernas minnesdag? Hur kan inte en enda ungdom ha tagit sig till föreningen, som enbart ligger ett stenkast från deras dörr, för att hedra en som Naum Faik? Varför varför och återigen varför? Vad är det för fel på våra ungdomar var den enda frågan som plågade mitt sinne aktivitet efter aktivitet.
Kanske finns det ett övergripande ansvar hos ungdomarna att visa lojalitet och respekt mot de fyra väggar som en gång fostrade dem och gav dem deras identitet, och kanske finns det ett ansvar hos föräldrarna att ta deras barn till de väggar som kan forma deras barn till att i framtiden säkra den assyriska identiteten i diasporan. Men kanske finns det även ett ansvar hos oss i föreningarnas styrelser att omformulera våra frågor så att de istället riktas mot oss själva och vad vi möjligen kan ha gjort för fel?
Vad gör vi för fel i föreningarna?
Denna kritik får inte tas på fel sätt och den riktar sig lika mycket mot mig själv som andra som varit delaktiga i föreningsverksamheten under de senaste åren. Om man ska vara ärlig mot sig själv så har vi inte anpassat oss efter utvecklingen. Varje år tas samma teman gång på gång upp och det är samma tillvägagångssätt som formar dessa aktiviteter. Under planeringsdagarna vet man på förhand exakt vilka aktiviteter som ska äga rum under ett år och det enda som ska se till att spikas är exakt vilken person som ska ansvara för vad och vilken föreläsare som ska kontaktas för en specifik aktivitet. Det är hög tid att vi tar ett steg tillbaka för att så småningom kunna ta två framåt. Vi måste granska och revidera vår föreningsverksamhet med detsamma. Några år till med tomma föreningslokaler utsätter oss för risken att flera generationer går miste om det som gav oss en stärkt assyrisk identitet. Det utsätter oss för risken att ungdomar och barn går miste om den gemenskap, glädje och kunskap som tidigare erbjudits i dessa lokaler under de glansdagar som vi så stolt vill minnas.
Vad ska vi använda för strategi?
Jag önskar att svaret på denna fråga var enkel, men svaret är svårt och det kräver ansträngning från samtliga föreningar i Sverige. Jag vill inte genom ovanstående text uppfattas som en kritiker och cyniker, utan snarare som en realist och opportunist. Jag, som många andra, har sett problemen med våra föreningar och jag vill uppmana allmänheten att ta tag i dessa problem. Jag vet ju själv vilken roll föreningen kan spela för sina medlemmar och den assyriska rörelsen i sin helhet. Därför sårar det mig när jag ser hur många av våra föreningar inte används till mer än kortspel och ett ställe för tislaye (tidsfördriv). Föreningen ska bidra med kunskap, identitetsskapande, glädje, gemenskap och så mycket mer.
Jag menar inte heller att vi inte fortsatt ska ha martyrernas minnesdag, att vi i fortsättningen ska sluta med att hedra våra malfone och att vi i fortsättningen inte ska ha föreläsningar. Det vi dock behöver är att ändra vårt tillvägagångssätt och hur dessa aktiviteter ska utformas. Kanske behöver vi ibland kombinera lärdom med nöje? En film innan en föreläsning, åka go-cart och sedan ha en workshop eller dela ut böcker om Seyfo efter en shahro för ungdomar? Föreläsningar och andra kunskapsgivande aktiviteter är a och o i formandet och bevarandet av vår identitet, men de behöver kanske kombineras med nöje för att locka ungdomarna i första hand. Om vi dessutom ska vara ärliga mot oss själva så är minnena från föreningslivet i första hand förankrade med den glädje som vi upplevt där. Vem minns inte de otaliga skratt som upplevts och de otaliga vänskapsband som knutits under assyriska barn- och ungdomsläger. Det är dessa minnen som kvarstår i första hand, kunskapen från föreläsningarna under dessa läger kvarstår och är en del av vår identitet men det är glädjen från minnena som lockar fram dessa undermedvetna kunskaper som förvärvats.
Vänd er till era medlemmar – det är de som har svaret
Vi måste sluta upp med att ställa oss frågan om vad det är för fel på våra ungdomar, vi måste istället fråga oss själva vad vi gör för fel Vi måste dessutom sluta upp med frågandet om vad föreningen kan göra för sina medlemmar. Vi borde istället fråga medlemmarna vad de vill ha ut av sin förening. Endast så kan vi skapa kännedom om det som görs fel och det som lockar en assyrisk ungdom till sitt efterlängtade och sanna hem.
Föreningsverksamheten skiljer sig inte mycket åt från den marknadsekonomi som styr vår vardag. Allt som vi köper och säljer styrs av en efterfrågan och en tillgång hos marknaden. Tillgången i detta fall är föreningen och dess aktiviteter, vilken dessvärre saknar förankring i marknadens (medlemmarnas) efterfrågan. Alltså, för att få föreningens verksamhet att lyckas, måste vi se till efterfrågan (medlemmarnas önskemål).
Vad vill ungdomarna ha? Svaret kan endast nås genom att fråga dem!
Ett närmande i denna process (att komma närmre medlemmarnas efterfrågan) skulle vara att utföra intervjuer och statistiska undersökningar hos medlemmar i olika föreningar runt om i landet. Frågorna bör beröra mer än enbart vilken föreläsning som ska anordnas, svaren från dem ska ligga till grund för formandet av föreningsverksamheten i sin helhet. Jag tror att en sådan metod och tillvägagångssätt kan hjälpa oss alla i vårt framtida arbete inom föreningsverksamheten. Vem vill inte se våra ungdomar och våra barn än en gång skratta springandes runt i de lokaler som gett oss så många goda minnen? Vem vill inte att dessa i framtiden tar ansvar för att fostra kommande assyriska generationer på det sätt som vi en gång i tiden gjorde. Svaret är inte enkelt men vi måste inse att det idag finns ett problem. Kritik kan ibland uppfattas som hård men det är enbart genom den som vi kan ta lärdom och enligt mig så finns lärdomen närmre än vi tror.
Låt oss locka våra medlemmar genom att göra det enda rätta – rådfråga dem!
