En dikt om frihet och längtan av Nemrod Barkarmo.

Långt där i fjärran, precis vid bergets fot, hörde jag orden som i mitt hjärta slog rot.
Orden berörde, orden dem skar, dunken från mitt hjärta är det enda ljud jag hör.
Hur kan någon utomstående, någonsin förstå? Alla de kast vårat folk har fått stå.
Från nationslös till folkmord, förföljelse likaså, för alla mina förfäder jag fäller en tår.
Men så kom just dem orden, som gjorde mig stark, gav mig luft under vingarna och befäste min mark.

En provins för oss själva, ska nu oturen vända?
Ska vi nu slippa skändas, vanäras och förtäljas.
Mot ljusare marker vi sätter vårt spår, vi börjar en färd  där vi lämnar  de mörka årens vrår.
Än kommer vi få lida och kanske till det sista livet strida, men förhoppningsvis när vi vid framtiden står, så kommer det vara värt, allt slit kommer få bot på våra sår.
Jag har fortfarande orden på min tunga, jag kippar efter luft men jag känner bara tyngden i min lunga. Men min skräck är obefintlig, det finns inget som kan sätta stopp för det jag vill säga, även om det innebär döden så går det inte att  väja. Till denna destination har jag kommit, från en lång väg bak, har en lång väg fram men ej känner jag mig vag. Jag är en assyrier i min historia, en assyrier i min framtid, en assyrier i min samtid och endast det ger mig frid. Även om jag känner svärdets klunga och även om repets snara sätts runt min hals, så ska jag skrika ut orden, som om inget annat fanns.

Jag är en assyrier när jag lever, jag är en assyrier den dag jag dör, min frihet ni har berövat och det är den jag kämpar för. Frihet är vad jag vill ha, Frihet är vad jag skall få, det får kosta vad det må kosta men förövaren han ska få. Ack för länge har vi lidit, nu ska det få ett slut, Snälla ge mig min frihet det är orden som vill ut.      

Nemrod Barkarmo