Under rubriken ”Stå upp för din jord – Stå upp för mellanöstern” framför Nemrod Barkarmo en dikt om krig och fasor.

En tystnad kan höras, ett eko den har,
Det enda som kan bekämpa den är rösten vi har kvar.
Skrik ut din vilja! skrik ut ett stopp.
Om ingen börjar ta ansvar kommer friheten att ta stopp. 

Ingen har missat vad som på vår jord sker,
En tillåten massaker leder till fler och fler.
Ett nyvunnet område gör att man vill ha mer och mer.
Snart befinner sig västvärlden i ett krig de inte vill se.

Ursprungsbefolkning har fått lämna sitt land,
historia tillsammans med kultur har försvunnit och rivit upp dess sand.
Irak och Syrien vi kommer er aldrig mer se.
Tänker tillbaka på den dagen då man fortfarande kunde le.
Tänker tillbaka på den dagen man fortfarande kände hopp,
även om fickan var tom och på bordet stod en halvfylld kopp.
Även om maten var knaper, och kläderna slitna,
även om jobbet var tungt och kropparna utslitna.

För en gång i tiden tillhörde vi en enhet,
Som såg bortom det svarta och vita,
bortom etnicitet.
Som såg bortom korset, halvmånen och stjärnan,
som såg olikhet som en nödvändig pusselbit i kärnan.

En gång i tiden så spred vi enbart kärlek, 
det som religion står för, rätt tolkad är den verkligen härlig.
Men det känns som att den bara används i ursäkt för krig,
och när vi vill tysta det hemska då säger vi tig.
Till journalism ger vi pengar för att visa att svart är vitt
och om någon ej lyssnar då har han gjort sitt.
Religion används idag sorgligen för att tjäna pengar,
det enda som det oss kostar är döda kroppar som regnar.
Men det bryr vi oss inte om så länge vi får vår vinst,
att splittra broder från syster det bryr vi oss om minst.

Såvida det inte drabbar oss, varför ska det ens då vara huvudbry.
Jo, det är något vi måste och jag ska förklara för dig ty:
Det är vår rättighet som ”Starka” att stå upp för de svaga,
att göra deras röster hörda, ta det som är trasigt och laga.
Att klä de som fryser och ge en räckande hand,
att se de som till följd av kriget ryser och välkomna de till sitt land.
Att ge de en säng som de kan få vila sin kropp på.
Att ge de det ljuset så de sitt hopp kan återfå.
Att ge de den styrkan så de en gång själva kan stå.

För tänk dig min vän om det ändå vore dig,
Som alla såg men ändå vände sig.
Om det vore du som blev lämnad utanför din stamm.
Om det vore din familj som iskallt blev mördade som lamm.
Om det vore du som frös av iskalla vinden.
Om det vore du som fick känna kniven när du vände andra kinden.
Om det var dig de slet från din broder och syster.
Om det var din värld de målade om från färgfull till dyster.
Om det var din moder de våldtog och din fader de mörda,
om det var din släkts liv de var tvungna att skörda.
Om det var din religion de såg som en börda,
och om vänner såg på utan att bli rörda.

Vi måste väcka oss själva från denna paralyserande sömn,
detta är den verklighet vi lever i och inte någon dröm.
Vi måste sluta fråga, var tas första steget och av vem?
Vi måste få ett stopp på orättvisan så den inte bryter sig in i våra hem.
För på en hand finns inte bara ett finger, utan alla fem
och den fungerar inte lika bra om du kapar av en lem.

Likaså ska vi se på de grannar vi har,
länder som finns ska också stå kvar,
Ingen ska få peka och säga att du ska bort,
du är av en annan ras och från din moder sker en abort.
Ingen ska få gå driven i en ensam ökens sand.
Vilse från sin familj och utan något land.
Utan något att få kalla för sitt hem, 
inte mer ska vi skilja på vi och dem.

Dags för oss i västvärlden att ta vårt ansvar,
leva upp till den bild vi själva skapat som ”jordens allsmäktiga far”
Säg mig Om vi då är denna pappa till alla,
Hur tillåter vi oss då våra barns hunger i glömska falla?
Hur tillåter vi oss då vår fader lida?
Och hur tillåter vi oss då våra bröder med oschyssta medel strida?
Hur tillåter vi oss då den vi en gång kallat modern.
Bli ned grävd alldeles framför oss, levande under jorden.
Hur tillåter vi oss då, sätta en mindre rang på vår syster?
Henne vi en gång såg som livets alldeles speciella lyster.

En tystnad kan höras, ett eko den har,
Det enda som kan bekämpa den är rösten vi har kvar.
Skrik ut din vilja! skrik ut ett stopp.
Om ingen börjar ta ansvar kommer friheten ta stopp.

Nemrod Barkarmo