Tro det eller ej, men mitt i Londons hjärta finns en tidsmaskin som kan ta dig tillbaka till Gilgameshs tid. Det måste väl ändå slå ett besök på British Museum? Kan man jämföra de två olika uppleveslerna och är ”tidsmaskinen” värt ett besök?
Mitt i livliga, färgsprakande, myllrande Camden Market i London, med tusentals dofter som fyller mina näsborrar reser sig byggnaden jag inte kan slita blicken ifrån. Flankerad av assyriska mytologiska motiv svävar jag med rulltrappans hjälp upp en våning, sjunker ner i en stol där ryggbrickan kröns av två kungahuvuden, och andas ut ett wow. På denna korta resa känns det som jag åkt tillbaka i tiden och hamnat i något assyriskt palats. Hur kommer det sig att jag på denna plats – i England, på en panasiatisk restaurang i judisk/kinesisk/engelsk regi, omgiven av interiör som skeppats från Indien – känner mig alldeles speciellt assyrisk?
Jag har varit på British Museum hela förmiddagen och sett allt från gigantiska bevingade tjurar till små sigill, när jag stiger in på restaurangen Gilgamesh, som öppnade i juni i år, och får se allt igen. Alla motiv som finns här, varenda detalj är återskapad efter originalen på museet. Ingen som varit i London har väl missat British Museum, men det fantastiska på Gilgamesh är att det görs på nytt, det är så mycket koncentrerat på ett ställe, och kanske viktigast – man får använda det. De statyer, avbilder, smycken och bruksföremål man kan se på British Museum har ett oerhört värde i sig, i den hantverksskicklighet man kan se, deras sällsynthet, deras tusenåriga historia och den civilisation de vittnar om – men de är trots allt gamla och ömtåliga ting som skapades för länge sedan. De är ting som ses på håll, i de flesta fall skyddade bakom glasrutor där regeln ”se men inte röra” tillämpas.
Just därför är det så roligt att kunna gå in i en byggnad som är helt tillägnad assyrisk konst, helt utsmyckad i temat Gilgamesh. Och då menar jag ordentligt utsmyckad. Tak och väggar är klädda i vackert mörkt trä snidat i uteslutande assyriska motiv. Allt, allt är dekorerat i denna restaurang, till och med fasaden! Jag känner mig som ett barn i en leksaksaffär, där är hela tiden nya saker att titta på, att förundras över. Visst är det som finns på museet helt fantastisk på sitt sätt, bara tanken på att de föremål man där har framför sig med stor kunskap och precision karvades ut för flera tusentals år sedan är minst sagt överväldigande. Jag kan inte låta bli att tänka på personen vars händer erfaret skapat det jag ser framför mig idag. Trots den ofantliga tidsrymden mellan vår existens känner jag en stark samhörighet med denne okände assyrier. Men varför känns det mer speciellt inne på Gilgamesh än på British Museum?
Hur påverkar platsen känslan av tillhörighet? Till hur stor del identifierar vi oss utifrån plats? Varför känner jag mig mer assyrisk här än på andra platser? Här är det platsens historia som är den intressanta, och då inte den faktiska utan den konstruerade. Det handlar om de myter, minnen, traditioner och det kulturarv man anspelar på och hur det skapar platsen, besjälar den. Det finns överallt, i stolarna vi sitter på, pelarna i barer, utsmyckningar i trappan och inte minst de två bevingade tjurarna som reser sig på var sin sida om scenen.
Så British Museum i all ära, när det gäller helhetsupplevelse slår Gilgamesh allt! Att vara omgiven av utsökt snidade detaljer från alla håll och kanter gör att jag inte kan annat än känna mig otroligt stolt över att vara assyrier! Om jag sen äter sushi eller tabbouleh är mindre viktigt.
För en fördjupad upplevelse besök http://gilgameshbar.com och för all del, åk dit!
Relaterade artiklar
