Den stora satsningen på vårt skriftspråk har hämmat utvecklingen av talspråket. Talspråket har fått stå i skamvrån och ersätts i dag allt flitigare av svenskan, tyskan eller engelskan.

Sociolingvistiska studier visar att om vi inte höjer statusen på vårt talspråk finns en stor risk att det kommer att dö ut inom ett par generationer.

Man kan lätt konstatera att det assyriska språket i diasporan har fått en allt mindre roll inom den assyriska gemenskapen. Språket talas allt mindre bland den andra och tredje generationens assyrier. Den tredje generationen har till och med svårigheter att göra sig förstådd. Man använder det nya hemlandets språk i allt större utsträckning i sin kommunikation med sina barn och sin omgivning.

En förklaring kan vara att människan väljer det som är enklast. Kan jag svenska bättre än assyriska väljer jag ofta svenska för att göra mig förstådd.

En annan förklaring är att språket inte gynnar karriären. Dessa förklaringar är inte unika för oss assyrier utan gäller även andra minoriteter.

De möjligheter som de nya hemländerna har erbjudit, vad gäller undervisning i det egna språket, gav assyrierna ett hopp om att återuppliva och vitalisera skriftspråket kthobonoyo, sepraya.

Förhoppningen var att göra språket till ett gemensamt litterärt språk likt standardarabiskan som används inom arabisk litteratur och arabisk media, men som inte talas till vardags.

Många av våra förgrundsfigurer hade fått sin utbildning vid framförallt prästseminarier och fostrats att bevara skriftspråket som ett viktigt kulturarv. För dem var det därför naturligt att föra detta kulturarv vidare.  

I diasporan har läromedel producerats och tidskrifter utgivits i skriftspråket. I exempelvis Sverige har barnen fått undervisning i modersmålet (läs skriftspråket) i skolan. Även föreningar och församlingar har bedrivit viss undervisning i skriftspråket. Parallellt med detta har talspråket ”renats” från låneord från våra tidigare grannspråk arabiska, kurdiska och turkiska.

Situationen har dock gett upphov till förvirring, speciellt bland barn och ungdomar. Detta har lett till svårigheter att ta till sig skriftspråket eftersom det inte talas hemma och därför upplevs som främmande.

Även våra tidskrifter har satsat på skriftspråket. Tidskriften Hujådås skribenter, de som skriver på skriftspråket, har under de 30 år tidskriften utgivits snarare minskat än ökat. Detsamma gäller säkert läsekretsen. Andra exempel är tidskrifterna Egartho (Tyskland) och Shemsho (Holland), som numera har lagts ned.

På samma sätt är det känt att kyrkan under lång tid inte främjat en utveckling av talspråket. Liturgin är fortfarande skriven på skriftspråket. Samtidigt har man även gynnat andra språk framför det egna språket. Detta fortgår ännu i dessa dagar.

Man kan konstatera att det, förvånande nog, har varit få som ifrågasatt valet att satsa alla krafter på skriftspråket. Det förväntades kanske mer av dem som behärskade skriftspråket. Men istället har dessa hävdat att skriftspråket är det enda ”rätta” och ”sanna” språket. Motståndet mot att utveckla talspråket har därför varit kompakt hela tiden. Man kan fråga sig om resultatet blev vad man har förväntat sig?

Det är vetenskapligt belagt att talspråket är ett systerspråk till skriftspråket. Det är inte en ”sämre” eller en ”smutsigare” variant av densamma, som har varit den gängse uppfattningen.

Man har nedvärderat talspråket och ansett det vara ”fult” och ”oanvändbart” och att det saknar en ”riktig grammatik”. Skriftspråket å andra sidan har upphöjts till skyarna och beskrivits som heligt, felfritt och det språk som Jesus talade.

Efter alla dessa år kan man tyvärr konstatera att resultatet inte blev som man förväntat sig. Men att skriftspråket inte lyckades etablera sig behöver inte betyda att man måste ta död på talspråket.

Så fort vi slutar använda talspråket bidrar det till en språkdöd, vare sig vi är på en aktivitet i föreningen, hemma vid köksbordet eller över en kaffe på stan. Det måste få högre status bland folket och synen på det behöver förändras.

Flera studier inom sociolingvistik visar att för andra folkgrupper som levt som minoritet i ett majoritetssamhälle, har det tagit ett par generationer innan en faktisk språkdöd har ägt rum. Vad gäller assyrierna och det assyriska språket följer vi detta mönster.

Kan vi då göra något åt detta?

Det är förvånande att intresset är så lågt att man inte diskuterar dessa frågor som borde vara av hög prioritet inom folkgruppen.

Självklart kan vi göra något åt situationen. Allt ligger i våra händer. Det viktigaste är att vi fortsätter att använda talspråket och det är även hög tid att vi börjar skriva på talspråket. Det är nämligen när människan sätts på prov att få sina tankar på pränt som språket bevaras och utvecklas.  

Vilket alfabet ska vi då använda? För mig har det inte någon större betydelse om vi gör det med egna alfabetet eller annat. Personligen föredrar jag det assyriska alfabetet framför det latinska. Men det viktiga är språket i sig. Om vi ändå använder oss av ett annat alfabet, kommer det inom relativt kort tid att bli vårt eget, precis som det har varit tidigare i historien. I alla fall bör inte alfabetet vara något hinder. Det går alldeles utmärkt att använda bägge parallellt.

Den bästa och snabbaste vägen för att bevara och utveckla talspråket vore om en språkakademi som representerar olika delar av folkgruppen togs sig an uppgiften. Men vi är medvetna om att detta är en utopi.

Det är på dig och mig allt hänger på.

Om vi fortsätter att tala och även börjar skriva på talspråket, finns det en framtid. Det handlar bara om viljan att göra det. Det minsta vi kan göra är att börja diskutera talspråkets framtid på allvar.
Glöm inte att språket är väldigt viktig för sammanhållningen och identiteten.