Prydliga höginkomsttagare ler brett in i kameran och råder folket att avstå från onödig mat och värna om miljön. Sedan hoppar de in i en limousine på 20 däck och slänger i sig en åtta rätters middag.

Nästa gång jag röstar tänker jag rösta blankt, sa jag till en herre som var betydligt äldre mig. Vi började prata från tomma intet när vi satt ensamma på ett snart övergivet café. Han blev smått rosenrasande och förklarade att det är fel tankesätt som blir ett plus till alla små radikala partier.

Min teori är enkel: jag vill inte vara delaktig i något jag inte förstår, vill förstå, eller stödjer. Därför ska jag stå utanför fältet och se på när hela skiten faller samman.

Jag är trött på samma ansikten som försöker utnyttja den andres misstag. Folket har inget med eliten att göra längre. Vi har fyllts med en hopplöshet, där många av oss har insett att vi bara är en tegelsten i muren. Varför ska vi bry oss om vad som sker?

Jag tror många unga tänker som mig. Vi orkar helt enkelt inte bry oss längre om den här politiken som trots allt berör oss varje dag.

Prydliga höginkomsttagare ler brett in i kameran och råder folket att avstå från onödig mat och värna om miljön. Sedan hoppar de in i en limousine på 20 däck och slänger i sig en åtta rätters middag.

Jag tror att min generation, 50-öre-tuggummi-generationen, har blivit tillräckligt hjärntvättade, att vi inte klarar av att ta in mer politiskt snack. Vilket är sorligt, men det är så det ligger till. Vi vet att partierna börjar med sin propeganda när det är valdags. Sedan när allt är över stängs dörrarna till maktens salar. Många av oss har helt enkelt bara tappat hoppet.

Istället är vi alltid inne på You Tube och ser på när 14-åriga flickor slår ihjäl varandra. Helt oberörda är vi.

Vi lever i en tid där det är okej att lägga upp videoklipp på när någon misshandlar en annan. Tragiskt men sant. Vi bryr oss helt enkelt inte längre.

Partierna känns likadana fast med ett annat namn. Gnistan i våra ögon när det kommer till politik är inte densamma som gnistan i 70-taletsungdomarnas ögon.

Jag fortsatte prata med herren, som hette Bertil. Väldigt typiskt för en svensk 55-åring med ungdomligt vitt bakåtslick. Han höll med mig om att det inte finns några ikoner att ta lärdom av. Inga förebilder för kommande generationer. Den amerikanska rapparen 50-cent är svår att jämföra med John Lennon, från The Beatles.

Mitt råd kanske inte är världens bästa i allas ögon, men här kommer den: stå vid andra sidan bredvid mig och se på när skiten rasar samman. Förtroendet för eliten bleknar. En dag tar 50-öre-tuggummi-generationen över.

Året var 1988 då jag frälste världen med min närvaro. Jag fick mitt namn efter en assyrisk prins som dock aldrig blev kung. Därför är mitt alias Den okrönte kungen. Tillsammans med min vän August, den förste kejsaren i Romerska imperiet, bildar vi bandet DGP (De Glömda Poeterna) som en dag ska ha världen under sina fötter.

Jag älskar fotboll, och mycket av mitt liv kretsar runt Sampdoria och Assyriska FF. Så jag vet ett och annat om fotbollens produktion av obarmhärtig lidelse.

Jag bloggar samt skriver krönikor för Göteborgs Posten. Till hösten pluggar jag på Ljungskiles folkhögskola. Tills dess, rulla lugnt mina vänner.