Ett av de verkligt välrenommerade vetenskapliga bokförlagen, Oxford University Press, har en serie som kallas A Very Short Introduction (En mycket kort introduktion). I den serien har det utgetts introduktioner om världsreligioner, ideologier, bemärkta personer, vetenskapsgrenar och olika fenomen som droger, stamceller, retorik, kaos och bestsellers. Den 424:e korta introduktionen i serien handlar om det forntida Assyrien och är skriven av Karen Radner, professor vid University College London.
Syftet med dessa introduktioner är att de ska vara korta och lättfattliga introduktioner till sina ämnen för personer som inte har lust eller möjlighet att ta till sig mer djupgående verk. Det är naturligtvis en utmaning att skriva kort och samtidigt försöka täcka allt väsentligt, att skriva enkelt och samtidigt inte förenkla. Radner har lyckats någorlunda, men kanske inte helt.
Författarinnan har inte gått in för någon kronologisk framställning av det antika Assyriens historia, vilket säkert är bra. I stället berättar hon om vissa viktiga assyriska platser; av någon anledning inte Nineve men nog Assur, Kalhu (Nimrud) samt Kanesh i nuvarande Turkiet och Dur-Katlimmu i nuvarande Syrien. Vidare berättar hon om olika assyriska personer som levde både i det assyriska kärnlandet och i mer perifera delar av imperiet. Det är på många sätt intressant, men åtminstone jag får inte riktigt grepp om det hela. Hur Assyrien som imperium fungerade blir i hög grad oklart.
En allvarligare invändning är att den assyriska religionen beskrivs ytterst knapphändigt. Samma gäller visdomstraditionen och myterna. Däremot beskriver Radner på ett fascinerande sätt hur man lyckades hålla ihop ett så stort imperium. Ytterst värdefull är också beskrivningen av hur man genom medvetna omplaceringar skapade en assyrisk identitet hos erövrade folk. Dessa omplaceringar kallas ofta deportationer, men författarinnan är mån om att understryka att dessa inte alls utgjorde någon olycka för de ”deporterade”. De som utvaldes till att bosättas i det assyriska kärnlandet var ofta samhällets elit och de behandlades väl. Från mitten av 800-talet till mitten av 600-talet f.Kr. omplacerades minst tre och en halv miljon mänskor (kanske till och med över fem miljoner). 85 procent av dessa bosattes i det assyriska kärnlandet. Radner skriver om detta:
Det slutliga målet med den assyriska omplaceringspolitiken var att skapa en homogen befolkning av ”assyrier” som delade samma kultur och hade en gemensam identitet.
Eftersom denna politik pågick i tvåhundra år uppnåddes också målet. Trots att invånarna hade olika etnisk bakgrund var de efter en tid helt och hållet assyriska. De upplevde sig som assyrier och inget annat. Det är därför helt onödigt att Radner skriver assyrier inom citattecken i citatet ovan. Man var riktig assyrier även om ens förfäder hade annan etnisk bakgrund.
Radner beskriver också både likheter och skillnader mellan de antika assyrierna och oss som lever idag.
Assyrisk kultur är både bekant och främmande. Vi kanske delar assyriernas smak för gott vin, men väljer kanske inte gräshoppor som plockmat. Friskt vatten, innetoaletter och ett välfungerande avloppssystem är lika viktigt för oss som för de urbana assyrierna, men vi kanske upplever det som mindre viktigt att ha en underjordisk gravkammare som man kommer till från vardagsrummet.
Vad har då Radner att säga om assyrierna efter Assyriens fall? Inte mycket och det hon säger är diplomatiskt. Hon beskriver hur assyriska traditioner levde kvar i århundraden och konstaterar att vissa orientaliska kristna idag identifierar sig som assyrier. Sedan nöjer hon sig med att säga att ursprunget till denna uppfattning är omdebatterat men uppfattningen fanns före 1800-talets spektakulära arkeologiska utgrävningar. Inget nytt för de insatta, men antagligen för de anti-assyrier som fortsätter att beskylla engelska 1800-talsarkeologer för att ha skapat de moderna assyrierna.
Karen Radner: Ancient Assyria. A Very Short Introduction. Oxford University Press 2015. 136 s.
