I dagarna har en ny spännande bok utkommit på Tigris Press. Det handlar om Nemrud Kurts faktaroman ”De döda lär de levande”. Hujådå har ställt några frågor till författaren.

Kan du berätta vad boken handlar om?

Boken är egentligen två sammanflätade berättelser som överlappar varandra och tillsammans utgör en faktaroman. Vartannat kapitel är från nutiden och vartannat från dåtiden. Å ena sidan får vi följa den unge svensk-assyriern Nedro år 2015. Han åker för första gången ner till sitt Assyrien och till det heliga berget Turabdin. Å andra sidan har vi den unge assyriern Malke år 1915. Hans lillasyster blir kidnappad under folkmordet Seyfo och han ger sig ut i Turabdin för att hitta henne.

Vi tar ett konkret exempel på hur överlappningen fungerar: Svensk-assyriern kommer till byn Iwardo. Då tar kapitlet slut. Nästa kapitel inleds i Iwardo, men den här gången har vi förflyttats 100 år tillbaka i tiden och därmed bytt ut lugnet mot stormen. Nutidsberättelsen är i mångt och mycket min egen resa ner till Assyrien förra hösten. Dåtidsberättelsen är dock en fiktiv historia med en huvudroll som inte finns. Däremot – nyckelfigurerna han möter fanns på riktigt och deras roller är äkta.

Skildringen av platserna som den unge mannen kommer till – såsom Midyat, Iwardo och Azakh – är äkta. För att beskriva hur dåtidsberättelsen är uppbyggd brukar jag hänvisa till filmen Titanic: i princip allt utom huvudrollerna är äkta och faktabaserat. Den största skillnaden på de två berättelserna? Dåtidsdelen är bokens hjärta – med action, intriger och känslor – medan nutidsdelen är bokens hjärna, lärorik och förhoppningsvis upplysande.

Flerfaldigt prisade Erik Niva, betraktad som Sveriges bäste sportjournalist, har läst boken i förväg. Vad var hans intryck?

Vi kan lika bra citera honom rakt av:

Allt hänger alltid ihop. Det gäller bara att förstå hur, att begripa varför – och inse vilken betydelsen är för dig och de omkring dig. Instinktivt kan det vara svårt att se den samtida relevansen i 100 år gamla händelser i en helt annan del av världen, men Nemrud Kurt visar vägen från nutidens Sverige till dåtidens Mellanöstern och tillbaka igen. Det här är inte bara en pedagogisk, lärorik bok för assyrier med intresse av att känna till sin egen historia. Det här är en stark, spännande bok för alla som vill förstå sig på världen av i dag.

Varför skrev du den här boken?

Jag ville hedra folkmordsoffren, men har aldrig varit den kantige skribenten som är särskilt bra på att skriva om fakta. Jag ser mig mer som den kreative i skrift, vilket jag vill utnyttja så länge barnasinnet är på plats. Därför var det aldrig tal om någon annan typ av bok än roman, men hela tiden tänkte jag att den måste vara faktabaserad. Slaget om Azakh och belägringen av Iwardo är byggda på fakta – men därigenom slinker en påhittad karaktär in och via honom får vi veta vad som hände på de här platserna under Seyfo.

Medan jag fortfarande var osäker på exakt hur jag skulle utforma boken åkte jag till Turabdin. Jag satt på taket av det hus där min pappa vuxit upp och hans pappa före honom. Med solen i ansiktet fick jag en plötslig uppenbarelse. Det slog mig plötsligt att jag ska skriva en faktaroman där halva boken kretsar kring dåtiden och halva kring nutiden. Det är två parallella historier, men med ett och samma hjärta.

Och ditt eget hjärta – hur är känslorna för Turabdin, Assyrien?

Saknaden är enorm, ibland outhärdlig. Jag tittar på bilder från förra hösten och kan nästan känna luften och lukten, solen och vinden – men bara nästan. Det räcker inte. Jag skulle ha åkt igen nu i september, men det blev aldrig av på grund av oroligheterna i närliggande områden. Jag vill dit på våren om läget är bättre, för att njuta av grönskan den här gången. Jag kan även säga att jag slås av hur få assyrier som åker ner dit. Vi har funnits i Sverige i knappt 50 år – men hur länge har vi funnits därnere? Är det verkligen så ointressant att åka ner dit i jämförelse med Alanya eller London? Har du inte tid? Inte möjlighet? Sånt är bara ursäkter. Som assyrier har du inte levt fullt ut om du inte återvänder till din mark minst en gång och omfamnat dina rötter. När jag var där överväldigades jag av så många olika känslor, bland annat både lycka och sorg, och jag antar att det är vad som kännetecknar kärlek. Så – mitt eget hjärta? Det tillhör Turabdin. Det tillhör Assyrien. Och naturligtvis min fästmö.

Om man frågar författare vem de vill att ska läsa deras bok är ju svaret ”Alla”. Man vill ju alltid nå så många som möjligt. Men är det någon speciell målgrupp som du har haft i tankarna när du skrivit den här boken?

Min första bok var nästan uteslutande riktad mot ungdomar, men majoriteten av dagens ungdomar läser inte mycket böcker. De läser knappt böcker över huvud taget. Den här gången skriver jag i stället för dem som faktiskt vill läsa en bok. Om ungdomar gillar den är det självklart en bonus.

Du har tidigare utgett ungdomsromanen ”Blatten annorlunda”. Det här är alltså din andra bok. Man brukar betraktas som författare när man utgett två böcker. Hur känns det att vara författare?

Som om jag har blivit det jag alltid velat bli. Jag vill liksom inte bli journalisten som åker jorden runt. I stället är jag en sån som tycker att less is more, som hellre skriver böcker, tittar på eller själv spelar fotboll, umgås med vänner och kommer hem till en familj för att lära min lillebror, i framtiden mina barn, det assyriska språket och hjälpa dem med läxorna.

Vem tillägnar du boken?

Min farmor. Den starkaste kvinnan jag träffat. Hon brukade alltid berätta om byarna, men jag förstod inte så mycket förrän jag själv åkte dit. Nu är hon tyvärr dement och jag kan inte ens berätta för henne om mina intryck av Turabdin.

Är det något särskilt du vill säga Hujådås läsare så här till jul och inför det nya året?

Jag vill uppmana er att aldrig sluta gå på assyriska evenemang, om än bara för att visa ert stöd. Jag har märkt att fler och fler assyrier dras ner i det västerländska träsket av jobb, företagsliv, individualism och ”jag har inte tid”. Gör det inte. Ta det lugnt, ta ett extra andetag, ta med barnen till föreningen, lär dem om Seyfo och Naum Faik, låt dem umgås med andra assyrier utan att för den sakens skull bli inskränkta. Sätt upp detta som nyårslöfte – och håll löftet.

Och åk ner till Assyrien någon gång under er livstid. Tänk inte varför. Tänk varför inte.

—

Beställ boken på tigrispress.com