Ett lag i kris, en tränare i skottgluggen. Men efter månader av kräftgång vände allting på en enda natt när augusti blev september. Superturken är tillbaka. Frågan är inte om han fortfarande håller, frågan är hur det ens kan vara en fråga, resonerar Nemrud Kurt.

Maj 2010. Inter stormar mot Champions League-final och en historisk trippel under ledning av José Mourinho. Nyförvärvet Wesley Sneijder lyser starkast och dirigerar laget från en utgångsposition bakom anfallarna på ett sätt som gör honom till solklar kandidat av Guldbollen. Min äldre vän, inbiten interista och fotbollsfanatiker sen barnsben, tvekar inte. Efter att ha sett den assyriska våren förtrollas av en skäggig turk säger han: ”Jag hade haft Ceyhun Eris som backup till Sneijder i Inter. Så bra är han”.

Maj 2011. Rikard Norling jagar bort alla spöken med Haris Laitinen som sin främste ghostbuster. 89-minutersplågor blir till övertidseufori men fortfarande hackar det rödvita maskineriet. Samtidigt i Turkiet har Ceyhun Eris återigen misslyckats med att hitta en permanent klubb. Efter lekstuga mot Galatasaray i första omgången har det bara gått utför, och på en restaurang i Upplands Väsby skakar en turkisk arbetare på huvudet. Han är 22 år och brinner för världens vackraste sport. Men när han pratar om Ceyhun Eris är han sorgsen: ”Ceyhun? Han har Turkiets bästa högerfot. Men han kastar bort sin talang”.

Playmakerreserv i ett lag som gick hela vägen i Europas största turnering? Utrustad med den bästa högerfoten i ett land med erkänt bollskickliga lirare? Man kan tycka att männen bakom citaten tar i, men om inte annat så ger det en fingervisning av hur magnifik Ceyhun Eris är. Han är en lirare och slitvarg i ett. Ända sen den där våren då han trollband supportrarna har det funnits ett dovt hopp om att han ska återvända trots att åldern gör allt för att rusa ikapp honom. Det har funnits en brinnande önskan om att se Ceyhun ta bollen och utan några synliga finter störta förbi motståndarförsvaren utan pardon. Genomskärarnas perfektion och distansskottens precision – de har varit lika saknade som det där lejonhjärtat som tycks pumpa så starkt att cigaretterna inte har nån chans att angripa hälsan.

Och i fredags blev det klart. Ceyhun Eris är tillbaka i Assyriska. Säsongen ut och möjligen nästa om pusselbitarna faller på plats. Det börjar tyst diskuteras huruvida han som 35-åring håller som dominant på mittfältet. Det ska inte ens vara en fråga. Låt vara att han inte spelat en match sen december 2011; det skräddarsydda träningsschemat och det lägliga uppehållet bör vara nog för att få Ceyhun att spela på en nivå över alla andra. Och kan Anders Svensson styra spelet hos finrummets serieledare Elfsborg så kan Ceyhun Eris ta hand om en hel blåbärsserie efter två veckors intensiv träning.

AFF behöver det här. Ceyhun är tyngd, Ceyhun är respekt. Men framförallt är Ceyhun kvalitet. Han är Assyriska överlägset bäste spelare genom tiderna och kommer för att rädda en klubb i kris. Det är han, om någon, som kan göra det. Värvningen är blytung på så många sätt att AFF kan skatta sig lyckliga att obligatorisk militärtjänst ens existerar i Turkiet. Hans återkomst sänder ut signaler till alla som har något med Assyriska FF att göra: vi lever. Vi ska klara kontraktet. Och nästa år rustar vi för att strida i tabellens andra ände. Då vill jag se en hel firma idrottspsykologer anställas, men nästan lika gärna vill jag se Ceyhun Eris glänsa som bara han kan, på ett sätt som hans ålder aldrig kommer förstå sig på.

Maj 2012. Assyriska spelar två raka hemmamatcher och är sin eviga vana trogen. Bollen vill inte in. Fuad Hyseni och Admir Catovic kan inte få hål på Falkenberg och Degerfors. Mittfältet är också uddlöst och Haris Laitinen är ett spöke av sig själv. Maj blir startskottet för Assyriskas ras i tabellen. Krisen blir djupare, tränaren ifrågasätt. Nog hade det behövts en turkisk majestät redan då. Nog signade han fyra-fem månader för sent. Men nog förde septembers begynnelse med sig konungens efterlängtade återkomst. The return of the king. 

Nemrud Kurt