Ulla Weibust var en av assyriernas största förkämpe under 70 -och 80-talet. Tillsammans med Kjell Jönsson lyckades hon hjälpa många assyrier att få stanna i Sverige. Weibust gick bort den 6 april 2007 och Hammurabi Barasmar, som var en av dem som kom ”Mamma Ulla” nära, vill att hennes goda gärningar inte skall falla i glömska.

Vem var Ulla Weibust [*1923-09-09  +2007-04-06], ”Mamma Ulla”? Ulla var gymnasielärare i litteraturhistoria, men vid sidan av sitt arbete ägnade hon all sin tid åt att hjälpa människor som verkligen behövde hjälp. Innan den stora vågen av assyrier kom till Sverige på 1970-talet hade hon hjälpt många personer som varit utstötta av samhället, mest barn och ungdomar. Ulla hade ”mahatma” Mohandas Gandhi som förebild. Därför skrev hon en bok om Gandhi och hans hustru Kasturbai med titeln ”Mod att kämpa utan våld”. Boken handlar om deras gemensamma icke-vålds kamp för Indiens befrielse, men också om deras solidaritet med de lidande och med de utstötta i samhället. Efter att Ulla kommit i kontakt med assyrier på 1970-talet blev hon en kämpe för dem här i Sverige. Ulla skrev även boken ”En bok om vänskap”, som handlade om ett assyriskt par Maria och David som var på flykt. Ulla jämför Maria och David med Kristina och Karl Oskar i Vilhelm Mobergs böcker ”Utvandrarna” och ”Invandrarna”, som handlar om svenskarnas utvandring till Amerika på 1800-talet. Så här säger Ulla Weibust i ett kort citat ur förordet i ”En bok om vänskap”:

”Idag måste också en hel del människor lämna sin by och sitt hemland. Några kommer till Sverige, varför? De kommer som flyktingar. Några av dem har jag lärt känna, och jag tycker så mycket om dem att jag har lust att berätta om dem.”

Ulla var en av de första som, i motsats till svenska myndigheter, engagerade sig i assyriernas situation i Sverige. Den svenska regeringen hade anlitat, så kallade forskare, som till exempel Haluk Soydan och Hatem Zamel. En turk och en arab skickades alltså till Mellanöstern för att reda ut vilka assyrierna var och hur de levde i Mellanöstern. Alla vet vad araber och turkar, som är lojala mot sina länders regimer, vill skriva om vårt folk. Det var tydligt att regeringen ville hitta orsaker för att inte ge assyrierna politisk asyl, och på så sätt kunna skicka hem så många som möjligt. Med hjälp av dessa ”forskares” rapport, och regimerna i assyriernas hemländer, uppfylldes svenska regeringens önskemål. Regimerna ville ge tillbaka för att assyrierna, för första gången, hade vågat avslöja det dolda förtrycket och förföljelserna som har pågått i hundratals år av regimerna i Mellanöstern. Assyrierna hade också vågat tala öppet om det bortglömda folkmordet – Seyfo – som ägde rum år 1915 i Turkiet.

Dessvärre användes denna subjektiva rapport, som menade att assyrierna inte var någon egen nation och inte heller var förtryckta eller förföljda i Mellanöstern, som studiematerial vid Sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet. Sveriges regering lyckades alltså delvis med sitt projekt att inte ge assyrierna politisk asyl. Istället gav man dem uppehålls- och arbetstillstånd av, så kallade, humanitära skäl. 

Ulla Weibust, som för assyrierna blev ”Mamma Ulla”, och hennes vänner, som advokaten Kjell Jönsson ”pappa Kjell Jönsson”, var engagerade i assyriernas situation på 1970- och 1980-talet och gick hårt mot myndigheters beslut om utvisningar av assyrier till Mellanöstern. Dessa vänner anordnade till och med stora demonstrationer för assyriernas asylrätt i Sverige. De skrev också ihop boken ”Ett folk på flykt”, som ger en kortfattad information om assyriernas bakgrund. 

Ulla själv besökte provinsen Tur-Abdin, Gudstjänarnas berg, i norra Mesopotamien för att se assyriernas situation med egna ögon. Efter hennes besök i Tur-Abdin blev hon ännu mer aktiv i ”den assyriska frågan”. Rykten om Ullas goda gärningar spred sig bland assyrier här i Sverige. Till familjen Weibust kom nästan dagligen folk som hade fått avslag på sina ansökningar om uppehålls- och arbetstillstånd och måste gömmas. Till Ulla kom även de som inte var utvisningshotade, men hade bott länge antingen hos släktingar eller vänner som hade tröttnat på dem. Ulla gjorde ingen skillnad mellan dem som måste gömmas och andra som behövde någonstans att bo. Hon tog emot alla som verkligen behövde hjälp. Alla fick förstås inte plats hos familjen Weibusts lilla villa, men Ulla tvekade inte att ringa goda vänner som hon litade på och bad dem att ta emot någon enskild person, eller en hel familj under några dagar, några veckor eller längre tid. Jag kan vittna om att Ulla inte hade tid för vare sig själv eller för sin familj, eftersom jag själv hjälpte henne ibland med det jag kunde för att avlasta henne. Ulla sysselsatte mig hushållsarbete, tolkning och att klistra adresser på kuvert för massutskick. Genom utskicken, som även gick till goda vänner, ville Ulla nå ut till fler för att få hjälpa att kunna hjälpa dessa flyktingar med uppehälle, kläder, advokatarvode, ekonomiskt men också med massmedial uppmärksamhet för dessa flyktingars situation i Mellanöstern och här i Sverige. Tyvärr, livet tar sitt ände, men de goda gärningarna hon lämnat efter sig lever vidare och genom dem lever också hennes minne.               

Jag vill avsluta dessa rader med mitt tal jag höll vid Ullas jordfästning den 10 maj 2007 kl 14:00 i Solna kyrka:

Tack för allt mamma Ulla!

Du är mamma inte bara för Erling och Ole, utan även för många andra inklusive mig. Du kallades mamma även av dem som var äldre än du, men du blev inte ledsen för det, eftersom du visste om att modern är högt värderad hos assyrier. Du kallas mamma av många assyrier, eftersom du tog hand om dem som en mamma älskar sina barn och försöker göra sitt bästa för dem.

Du hjälpte människor som hade flytt från förtryck och förföljelser i Mellanöstern. Du tog risken och åkte till provinsen Tur-Abdin, Gudstjänarnas Berg, i norra Mesopotamien för att se assyriernas situation där. Alla som du tog hand om fick inte plats att bo hos dig, men du placerade dem hos goda vänner.

Du såg till att de var trygga och mådde bra. Du delade med dem både sorg och glädje. Du var orolig för deras skull som en mamma brukar vara när hennes barn inte finns i närheten.

Du är högt värderad hos dem du tog hand om som en biologisk mamma. Du är en riktig kristen, men du ville inte visa din kristna tro som många av oss gör genom att ha ett stort guldkors hängande om halsen, utan du ville praktisera din tro genom goda gärningar. Apropå goda gärningar vill jag läsa ett kortfattat citat ur Bibeln med Jesus egna ord [Matteus 25]:

”Jag var hungrig och ni gav mig att äta.
Jag var naken och ni gav mig kläder.
Jag var sjuk och ni såg till mig.
Jag satt i fängelse och ni besökte mig.”

Tålamod och stöd från familjens medlemmar är viktiga för var och en av oss för att kunna vara aktiv och engagerad i ett samhälle. Tack Knut för ditt tålamod och stöd i Ullas engagemang att ta hand om människor som verkligen behövde hjälp.

Tack Erling, tack Ole för att även ni hade tålamod med människor från främmande kulturer trots att ni var tonåringar och inte än hade sett mycket av den vida världen. Tack vare familjen Weibust fick många assyrier goda vänner bland infödda svenskar och en del av oss har bibehållit kontakterna till våra dagar. Ännu en gång tack för allt mamma Ulla, farväl.