För att markera hundraårsminnet av Seyfo publicerar Hujådå svenska assyriers berättelser om sin familjs öde under folkmordet. Först ut är Shamoun Zaito, 50 år, Södertälje.

Min far var född år 1927. När han var ett år flyttade familjen från Midyat till Qamishly. Min farfar och hans bror ville hellre bo i det franska Syrien än under Turkiet. De hade överlevt Seyfo, men en annan bror hade dödats och en syster rövats bort av kurder när hon vara bara något år gammal.

När de hade slagit sig ner i Qamishly fick de höra att deras bortrövade syster var i livet och var förlovad med en kurd. De ordnade med en chaufför som körde mellan Turkiet och Syrien att ta henne till bröderna i Qamishly. Jag vet inte hur chauffören ordnade det, men han lyckades i varje fall få henne med sig. Hon hade förändrats mycket på dessa år, men bröderna visste att hon var deras syster på grund av ett speciellt födelsemärke som hon hade.

Systern var först tveksam till att bli hos sina bröder. Hon ville tillbaka till sin kurdiska familj och trolovade. När bröderna talade med henne erinrade hon sig att hennes kurdiska familj hade kallat henne för ”dotter till grisar” och insåg att hon i deras ögon betraktades som otrogen fast hon växt upp med dem. Hon beslöt att stanna kvar i Syrien. Hon gifte sig sedan med en assyrier och dog i Sverige.

Min morfar bodde också i Midyat, men flyttade efter Seyfo till Qamishly. Han och hans tre bröder lyckades rymma undan mördarna genom att hålla sig gömda i en brunn i en vecka. Min mormors far tog sig an fyra föräldralösa barn, men han blev gripen och dödades medan barnen gavs åt muslimska familjer. Också hans fru dödades, men deras dotter, min mormor, överlevde.

Når vi ser vad som händer vårt folk i Irak och i Syrien idag börjar vi känna som om det var 1915 igen. Vi förstår bättre vad våra förfäder gick igenom då de dödades eller tvingades fly.

Berättat för Svante Lundgren