För att markera hundraårsminnet av Seyfo publicerar Hujådå svenska assyriers berättelser om sin familjs öde under folkmordet. I detta avsnitt berättar Dr. Gabriel Oussi, 66 år, från Södertälje.

Vid tiden för Seyfo var min far 6-7 år gammal. Han talade ytterst litet om vad han hade upplevt. Jag förstod senare att han hade förträngt de traumatiska händelserna. Men så mycket kunde han berätta att hans far, min farfar, blev mördad och att han själv blev tvungen att fly med sin yngsta bror i famnen. Turkarna sköt efter dem när de flydde. Men min far kunde inte berätta några detaljer, varken om denna flykt eller om hur och var farfar dödades. Familjen bodde i Midyat så antagligen skedde det där.

Min far och hans tre bröder överlevde folkmordet. Som faderslösa blev de sedan uppfostrade av sin farfar. Dödandet upphörde inte efter Seyfo. Fyra fem år senare blev min farfars kusin mördad. Och fortsättningen var inte lika illa, men också den våldsam. Under andra världskriget inkallades de assyriska männen till att göra sin värnplikt genom att bygga vägar. De behandlades mycket illa. Min far deltog i detta, men hans äldsta bror ville till vilket pris som helst komma undan så han flyttade till Qamishly i Syrien. Min yngsta farbror hade redan tidigare flyttat till Damaskus och gift sig med en kusin som bodde där. Deras barn, mina kusiner, bor fortfarande i den syriska huvudstaden. På det här sättet splittrades familjen.

Efter andra världskriget bodde min far och hans enda bror som var kvar i Midyat i samma hus. Familjerna växte ihop och vi barn var som syskon fast vi ju var kusiner. Min far hade en tygaffär, medan min farbror skötte jordbruket. Han brukade också åka till Mor Gabrielklostret och hjälpa till som stenhuggare. I slutet av 1960-talet råkade han illa ut där. Kurdiska tjuvar kom för att stjäla klostrets boskap, min farbror gick ut för att stoppa dem och blev skjuten. Han fördes till hemmet i Midyat och därifrån till sjukhuset i Mardin. Där kunde de ingenting göra så han skickades vidare till sjukhuset i Diyarbakir där han dog på operationsbordet.

År 1964 i samband med Cypernkrisen samlades tiotusen uppretade muslimer och tågade mot Midyat. Vi var mycket rädda för vad som skulle hända. Min far sade till mina yngre systrar att vad som än händer ska de inte följa med någon muslim. Han hade säkert minnen av kristna kvinnor som under Seyfo blev bortrövade av turkar och kurder.

Under Seyfo hände en intressant episod. Min fars farbrors änka Maryam och några andra kvinnor var samlade i ett hus och märkte att muslimer försökte klättra upp på taket för att den vägen ta sig in i huset. Maryam klättrade då själv upp på taket och släppte två stora stenar på två muslimer som höll på att klättra upp. Bägge dödades. Femtio år senare ville Maryam ingjuta mod i de yngre kvinnorna som i samband med den muslimska demonstrationen var rädda. Hon sade sturskt att hon minsann inte skulle hinna bli mördad innan hon mördat dem som försökte bryta sig in.

Trots allt min far varit med om visade han inget hat mot muslimer. Han var en religiös man, han var övertygad om att de som dödats hade kommit till paradiset och han var beredd att förlåta. Men han förföljdes av mardrömmar. Jag hörde själv att han skrek våldsamt vissa nätter. Jag har skrivit en dikt om detta: han håller tyst när han är vaken, men hemsöks av sina minnen om natten.

Jag vill understryka att våld och förtryck inte var något som upphörde efter Seyfo. Assyrierna var utsatta för svåra övergrepp i många decennier. Seyfo är inte en enstaka händelse, det har pågått länge om än i mindre omfattning, ett slags lågintensivt våld. Det är så att då ingen rättvisa skipades, inga skyldiga ställdes till svars för sina handlingar så blev det en signal att så här kan man göra ostraffad. Den turkiska regimen har visat att det är rätt att behandla de icke-muslimska grupperna så här. Och det oberoende av om det varit sekulära eller islamister som suttit vid makten.

 

Berättat för Svante Lundgren