Den 22 september 1912 lämnar Naum Faiq sitt kära hemland på väg mot USA. Tre månader senare, den 18 december, anländer han till New York. I tidskriften Intibah (nr 40-41 i februari 1913), som utgavs av hans vän Jabbur Boyaji, berättar han med egna ord om sitt liv och sin politiska aktivitet i Assyrien och orsaken till att han emigrerade till USA. Han berättar hur han var motorn i att grunda den första assyriska profana föreningen, Intibah Cemiyeti (Sällskapet Uppvaknande), 1908 så fort det politiska klimatet i Turkiet medgav och därefter hur han 1910 började ge ut sin tidskrift Kawkab Madenho (Orientens stjärna), fram tills han lämnade Diyarbakir. Han vågar förstås inte nämna något om de turkiska myndigheternas dödshot som hängde över honom, vilket gjorde att han var tvungen att fly. Han hoppades nämligen att han en vacker dag skulle få återvända hem. Det var i alla fall hans dröm som aldrig uppfylldes – inte ens som död.

Desto mer berättar Naum Faiq öppenhjärtigt om sin förtvivlan över att den stora assyriska massan inte verkade ta till sig hans patriotiska budskap för att överleva som nation i en turbulent värld. Nykommen till USA blir han återigen fylld av hopp när han ser hur välorganiserade de assyriska invandrarna från Diyarbakir och Kharput är och hur de drivs av en föredömlig vilja att hjälpa sina bröder och systrar som är kvar i hemlandet.

Nedan följer Naum Faiqs berättelse i min översättning. Materialet är transkriberat från gammal turkiska med assyriska bokstäver och översatt till modern turkiska av Aydin Aslan Be-Naqshe, Bryssel.

 

Sammanfattning av mina intryck i vår nations spegel

En stor del av vårt ärade folk vet att min kärlek till min nation, denna heliga kärlek som började utvecklas i mitt livs ungdomsvind, har graverats i mitt hjärta med en diamantpenna, och jag har kommit så långt trots den outhärdliga smärtan av dess giftiga sår. Med Guds tillåtelse kommer denna kärlek inte att raderas förrän vid mitt livs sista andetag. Jag kommer alltid att beundra uppkomsten av det vackra ansiktet hos min nation, och kärleken och känslorna i mitt hjärta kommer att förbli kopplade till attraktionen av denna kärlek. Genom att offra mig själv för att uppfylla de plikter som krävs av denna kärlek, inom ramen för mina begränsade kunskaper och förmågor, uppnådde jag äran att tjäna nationen, vilket var mitt personliga ansvar, och jag var nöjd med de andliga nöjena i denna tjänst.

I staden Diyarbakır, där jag föddes och bott sedan min barndom började jag min utbildning i assyrisk skola som hade grundats av och leddes av min värdefulla lärare, ärade Hanna Sërre Chëqqe. Efter att ha avslutat utbildningsprogrammet för denna skola började jag, medan jag fortfarande var mycket ung på grund av bristen på utbildade människor i vårt land, arbeta som lärare i mer än tjugofem år. Sedan den dagen, när jag såg den svåra situationen och misären assyrierna befann sig i, värkte mitt hjärta och jag kände mig ledsen över denna situation dag och natt. Jag kände mig väldigt ledsen när jag såg de djupa såren som öppnats i hjärtat av vår stora nation.

Faktum är att på de platser där denna nyfikenhet och entusiasm tog mig, som en patient som hade slut på tålamod och värdighet, åkte jag ibland till främmande länder för att hitta ett botemedel för detta problem, och ibland när jag inte kunde hitta det botemedel jag letade efter övergav jag mig själv till ensamhet av förtvivlan.

Av denna anledning arbetade jag först som lärare en kort tid i byn Hes-Hes i Gharzan-distriktet i Bitlis. Sedan återvände jag till mina hemtrakter och stannade i Urfa ett tag. Därefter bodde jag i sju eller åtta månader i Adıyaman som tillhör Elazığ. Jag hade en stor önskan att få se de assyriska byarna och klostren i området som jag hade läst om i historieböckerna, särskilt i Malatya, Şiro, Gerger-regionen och ruinerna av kyrkor och kloster som våra förfäder med stor svårighet hade byggt längs med floden Eufrat. Men tyvärr var jag tvungen att återvända till min hemstad utan att få uppleva ett sådant tillfälle och fortsatte mitt lärarjobb.

Men när jag såg att min älskade nations elände och kollaps ökade dag för dag, kunde jag inte finna någon ro och bestämde mig för att åka till främmande marker igen. Men just då 1895 började ett stort kaos som upprörde hela mänskligheten och fick oss att blöda och hindrade min resa. Några månader senare bestämde jag mig för att åka till Syrien. Jag avreste från Diyarbakır, åkte till Hama via Aleppo och därifrån till Homs och arbetade där som lärare ett tag.

När jag tänkte på de värdefulla verk och magnifika institutioner som assyrierna hade byggt i Syrien, både före och efter kristendomens uppkomst, och tänkte att min önskan att se ett verk av dem var obesvarad, blev jag mycket ledsen. Jag ser med stor smärta på att det inte ens finns ett rop av sorg i hjärtat hos de människor som bär namnet assyrier. Ingen av dem undrar; ”Åh, vad var vi, vad har vi blivit?”, och de fortsätter sina liv i ett tillstånd av aningslöshet. Ju mer jag ser deras bristande intresse för vetenskap, kunskap och utveckling, desto mer ångest och spänning känner jag. Jag åkte därifrån med sorg längs kusten till Tripoli. Jag betraktade med tårar i ögonen de vackra landskapen och byarna i de berömda Libanonbergen som förr i tiden befolkades av assyrier och nådde slutligen Beirut. Jag tillbringade nästan sex månader i ett syrisk-katolskt kloster som heter Deyrul-Sharfe nära Beirut. Jag mötte 20-25 elever som lärde sig assyriska i det här klostret.

Även om min nöd lättade lite när jag såg några av de maronitiska assyrierna som bodde i Libanonbergen och några av deras kyrkor och kloster. Men jag såg att det bara lärdes ut religiös kunskap i dessa trakter och att även om maroniterna talade assyriska språket, upptäckte jag att de hade fullständigt anammat latinska riter i sina religiösa sedvänjor. Jag blev mycket ledsen över att se att dessa desperata människor inte fäster vikt vid sin egen nations historia, inte heller gör några ansträngningar att eliminera de sekteristiska tvisterna med de folkgrupper som har ett gemensamt förflutet med andra assyrier och inte ägnar vederbörlig uppmärksamhet åt assyriernas historia och litteratur. Istället för detta visar de en fullständig lojalitet mot Påven.  När jag såg situationen för denna arma nation och behöll mina känslor i mitt eget hjärta, åkte jag vidare till Jerusalem och tog skydd i S:t Markus-klostret.

Jag stannade här i ungefär sex månader. På den tiden leddes klostret av biskop Elyas Hallule och förvaltningen av klostret var mycket bättre än den är nu. Det var dock ingen skola av hög nivå. Jag blev väldigt ledsen över att en enkel skola skulle räcka för assyriska barn som bor i Betlehem för att lära sig sitt modersmål och ett främmande språk, men inte ens en sådan skola etablerades. När jag såg greker, armenier, judar och andra folkgruppers skolor, tryckerier, tidningar och bibliotek tyckte jag oändligt synd om oss för vår dumhet och okunnighet. Jag grät i hemlighet och i mitt inre beklagade jag vårt djupa sömntillstånd.

Dessa smärtsamma situationer jag bevittnade gjorde mig helt förtvivlad och tvingade mig att återvända till min hemstad. Med tanke på att detta förtryckta folk nu drog sitt sista andetag, bestämde jag mig för att hitta ett annat jobb än att tjäna nationen. Jag började syssla med handel med hopp om att om jag blir ekonomiskt bekväm i framtiden kommer jag att kunna tjäna min nation igen. Men tyvärr lyckades jag inte med det här jobbet och stötte på svårigheter. Denna situation gjorde mig väldigt ledsen och jag fortsatte att ta itu med mitt folks problem. Jag tillbringade mina dagar med att oroa mig för deras problem.

Tydligen blev jag galet förälskad i mitt folk, och folket blev galet förälskat i mig, eller så insåg de att den här kärleken hade omslutit mig, och när vi var borta från varandra blev jag plötsligt känd, som om jag berördes av ett trollspö. Det var därför jag blev kär i mitt hjärtas herre igen och bestämde mig för att tjäna folket och började återigen undervisa. När jag under tiden såg att de nya lärarna som tillsattes i skolan var progressiva och intresserade av folkets problem, tog jag tillfället i akt. Sex eller sju år tidigare, under despotismens period, hade vi grundat en hemlig välgörenhetsförening. Varje söndag hade vi samtal om historia och litteratur för att förbättra ungdomarnas moral och ville med de insamlade pengarna grunda ett bibliotek med böcker om assyrisk historia och litteratur. Men den apati vi såg bland folket, hoten och sarkastiska kommentarer från vissa människor förhindrade detta goda arbete. Det var därför vi tog en paus från detta arbete och inväntade ett tillfälle som Gud kunde skänka oss.

Därefter ökade trycket, spåren raderades och kampens eldar släcktes. Människor föll i sömn ännu djupare än den tidigare aningslöshetens sömn. Deras känslor dämpades, deras tankar rostade, deras yrken förändrades. Tyvärr har detta folk ännu en gång misslyckats med att uppnå moralisk vinning.

Slutligen, med kollapsen av despotiskt styre i det Osmanska riket och frihetens födelse, samlades några eldsjälar inom vårt assyriska folk i Diyarbakır för att hitta en lösning på de problem som vårt folk hade upplevt under lång tid. Vi träffades några gånger för att hitta det bästa sättet att lösa detta problem. När jag insåg att detta arbete var beroende av uppriktig kärlek och en stark enhet kände jag att det var dags att avslöja denna kärlek och hängivenhet som varit gömd inom mig under lång tid.

Det som hela tiden motiverade mig i mina tankar och drömmar var min tro på att min önskan skulle gå i uppfyllelse. Med denna övertygelse inkluderade jag mig själv bland dessa eldsjälar och började arbeta för att stärka deras tankar och bestämma namnet på föreningen. Namnet Intibah, det vill säga uppvaknande, tilltalade de sinnen som hade förhoppningar om återupplivandet av denna eländiga nation och syftade till att överge den rådande assyriska mentaliteten och sikta på en ny assyrianism. Detta namn accepterades som om det hade kommit ner från himlen. Vi arbetade dag och natt för att etablera İntibah-grenar i städer som Mosul, Mardin, Midyat, Urfa, Siirt, Viranşehir, Elazığ, Siverek och Adıyaman så att hela det assyriska folket kunde dra nytta av denna stora fördel. Med Guds hjälp och våra medlemmars insatser etablerades filialer och ett stort möte hölls i Diyarbakır för att uppnå konsensus bland medlemmarna i Intibah-föreningarna och för att säkerställa spridningen och utvecklingen av föreningen.

Detta möte var ett viktigt steg på vägen mot Intibah-föreningarnas stora framgångar. Just då började förhoppningarna som verkade döda i mitt hjärta att känna doften av livets vind och vakna till liv igen. Medan jag tänkte på att denna stackars nation skulle resa sig ur sin låga situation, började plötsligt en ond vintervind av svartsjuka och fientlighet blåsa bland assyrierna, som torkade upp hoppets blommor som precis hade börjat blomma i uppvaknandets trädgård och fick de blommande rosorna att vissna.

När jag befarade att denna svartsjuka och dessa onda avsikter skulle förgifta vårt värdefulla uppvaknande och göra assyrierna mer förvirrade och mer omedvetna än tidigare, bleknade de stora förhoppningarna i mitt hjärta och de ljusa målen förmörkades. Och jag tillbringade alla mina dagar i sorg och förstämning. Jag tänkte att det var omöjligt att hitta en lösning för min nation i denna motsägelsefulla situation.

Men eftersom det kärleksband jag känner för detta folk genom mitt hjärtas ådror ännu inte helt har brutits, i hopp om att stoppa det giftiga andetag av svartsjuka och själviskhet innan det sprider sig och påverkar hela min nation, skapade jag en ny tidskrift med namnet ”Kawkab Madenho”, med förhoppningen att det måste finnas en lösning. Trots min ringa kunskap, begränsade ekonomiska resurser och svårigheter med administration började jag ge ut en tidskrift. I ett och ett halvt år försökte jag rädda våra gamla och kraftlösa assyrier från denna stora avgrund som de hade fallit i på grund av sina egna brister och misstag. För att komma ur denna situation försökte jag be om hjälp, varna, vidta åtgärder utan dröjsmål och uppnå en helande förvandling. Men vårt rop nådde bara ingången till vårt folks öron, det trängde inte in i dem. Jag blev trött på vårt folks situation och bestämde mig för att dra mig ur nationella angelägenheter och emigrera från Turkiet.

 

(I nästa nummer av Intibah fortsätter Naum Faiq sin berättelse)

Situationen som jag missade att förklara i mina tidigare intryck, behöver här återberättas.

Nämligen, medan den bortgångne ärade biskop Behnam [Semerji], den tidigare representanten för Mosul-assyrierna, var i Mardin som biträdande patriark, åkte jag till Mardin med ärade biskop Elias [Shaker], representanten för Diyarbakır-assyrierna. Under min månadslånga vistelse där gick jag till det berömda Deyrulzafaran-klostret två gånger och tillbringade tre eller fyra dagar där. Jag minns denna korta tid som de lyckligaste och roligaste dagarna i mitt liv på grund av den magnifika naturliga skönheten i detta kloster och den djupa andlighet jag kände.

Vårt Deyrulzafaran-kloster är byggt på ett välordnat sätt vid foten av ett högt berg. På så sätt ligger den på en väg som används av de omgivande byborna och är omgiven av många vingårdar och trädgårdar som används för rekreationsändamål. Varje hörn av klostret består av fridfulla platser som paradiset.

Deyrul-Seyde [Mariaklostret] ligger högt uppe i berget en halvtimmes promenad från Zafaran-klostret. Platsen för detta kloster kallas ”Deyro d-Netfo” på assyriska som betyder ”droppande vatten-klostret” och är verkligen en häpnadsväckande plats. Detta kloster består av en kyrka och flera rum uthuggna i en vit sten. Det finns en förbyggnad huggen från klippan framför den. Det är verkligen häpnadsväckande och obegripligt varifrån vattnet som rinner droppe för droppe från taket på denna sten och bildar en mindre bassäng kommer. Eftersom det inte finns något ovanpå dessa klippor är källan till dessa droppar okänd. Denna situation förvånar människor. Å andra sidan finns klostret Mor Yakup och Mor Izozoel på toppen av berget, som bildar en liten bergskedja i linje med klostret i fråga. Detta kloster, som tidigare låg i ruiner, restaurerades med stöd av ärade munken Yeshu, en av de nitiska medlemmarna av det nuvarande prästerskapet, och Mardins assyriska samfund.

Kort sagt, Deyrulzafaran och de omgivande klostren byggdes på ett magnifikt sätt vad gäller läge och struktur. Jag blev dock mycket ledsen över att se att klostret saknade all skönhet i fråga om ledning och utbildning. Men tack vare den bortgångne ärade biskop Behnams kärlek och intresse för utbildning kunde jag inte låta bli att bli glad när jag såg att förberedelser gjordes för att etablera en skola här och skolmaterial var redo. Jag hoppades att med öppnandet av den här skolan skulle folket utvecklas framåt. Tyvärr, efter att ha varit i drift i bara ett år stängde skolan och vår lycka varade inte länge.

Assyrierna måste vara väl medvetna om att avsaknaden av en skola för att utbilda präster i Deyrulzafaran, i en tid när andra folkgrupper är förtvivlade, och klostret är vårt folks skydd, kommer vår nationella situation att bli ännu värre. Vi kommer att fortsätta lyda under okunniga och inkompetenta ledares administration. Vi kommer visserligen att försöka göra våra röster hörda för att bli av med deras förtryck men vi kommer inte att kunna få något gehör.

Både öppnandet av skolan i fråga och behovet av att vidareutveckla det nystartade tryckeriet under ledning av ärade munken Afrem [Barsom, sedermera patriark], måste vi övertala våra ledare att vidta åtgärder i frågan. Likaså bör varje assyrier bidra till detta gemensamma mål inom ramen för sina ekonomiska resurser så att vi kan få de resultat vi strävar efter. Annars kommer våra diskurser i frågor som uppvaknande, utveckling och tryckpressen som vi alla omhuldar att visa sig vara tomma, vilseledande och hycklande termer.

Efter att hittills ha talat om Turkiet vill jag avsluta med att dela med mig av mina iakttagelser, särskilt i fråga om min migration och separation (från mitt hemland, ö anm).

Lördagen den 22 september 1912 tog jag farväl av mitt folk, min kyrka, mitt hemland, mina släktingar och vänner och lämnade Diyarbakır för Amerika via Aleppo. Under min resa undersökte jag situationen för mina landsmän och våra kyrkor i Siverek och Urfa. Tyvärr blev jag mycket ledsen över att se att mina landsmän inte var i nationell enighet och solidaritet och att våra kyrkor inte var välskötta. Denna situation bidrog till att öka min tidigare sorg.

När jag lämnade den älskade staden Urfa, ett viktigt centrum för våra stora förfäder och vårt förflutna som vi minns med respekt, ett hem för kunskap och kultur för assyrierna, en plats där betydelsefulla assyrier som S:t Afrem bodde och där det finns spår av den assyriska civilisationen i varje del av dess territorier, såg jag mig om flera gånger och grät bittert och sade ”O assyrisk stad, frid vare med dig” och fortsatte min väg. Sedan kom jag till Serugh (Suruç), en stad som byggts av assyrierna och där många assyriska lärda bodde, särskilt S:t Yakup av Serugh. Jag blev förvånad när jag såg att det inte fanns en enda assyrier kvar i dessa en gång så berömda städer. För att uttrycka hur djupt denna situation påverkade mitt hjärta skrev jag följande rader på väggen till hotellet där jag tog in innan jag fortsatte min resa.

Skam över dessa katastrofer i världen,

Dåraktigt förstör vissa och glorifierar andra.

Vi har hört historien om S:t Yakub, den berömde lärde i Serugh,

Vi kom hit för att besöka hans kyrka och grav[1].

 

Men vi kunde inte hitta en enda assyrier här.

Vi blev mycket förvånade, förundrade och beklagade.

Hur kunde denna framstående folkgrupp försvinna?

Araméernas skönhet har förstörts och förintats.

 

Även om ödet ville såra mitt hjärta ännu en gång, brann jag samtidigt av en önskan att få se spåren efter assyrierna för att upplysa mina ögon. Just vid den här tiden nådde vi av en slump den lilla staden Jarablus, där järnvägslinjen Aleppo-Bagdad, som byggts av tyskarna, passerade och en järnvägsbro höll på att byggas över Eufrat.

Denna småstad låg på den västra sidan av floden Eufrat. Efter en halvtimmes färd från staden såg vi en stor kulle vid flodens strand. När vi gick runt kullen såg vi stora stenar och murar som fortifikationer, vilket tydde på att detta en gång var en stor stad. Jag gick upp på kullen med mina assyriska vänner för att undersöka denna ruinkulle. När vi snabbt tittade oss omkring såg vi att vissa delar av kullen höll på att grävas ut på fem eller tio meters djup och att hundratals arbetare var i full gång. Vi närmade oss utgrävningsplatserna och förundrades över de stora stenkonstruktionerna som var byggda i en forntida arkitektur och stenblock som vägde hundratals kilo.

När vi såg människo- och lejonfigurer, statyer av krönta kungar, pilbågsmotiv och framför allt kilskriftstexterna på de ristade stenarna, tvivlade vi inte på att staden definitivt hade erövrats och bebotts av assyrierna. Enligt den information vi fick från de grävare som arbetade där hade många värdefulla artefakter som tillhört assyrierna grävts fram och skulle skickas till Londonmuseet. När vi hörde detta flammade sorgen i våra hjärtan än mer.

Kullen i fråga låg precis framför den tyska järnvägslinjen och utgrävningsarbetet hade helt och hållet utförts av den brittiska museipersonalen. De arbetade dag och natt för att med stor omsorg gräva fram dessa sällsynta artefakter. Vi stötte på en trasig staty i de utgrävda områdena. Marken där statyn hittades bestod av trappsteg belagda med svarta och vita stenar, med vita stenar på ena sidan och svarta på den andra. På dessa stenar hade åter igen människo- och lejonfigurer och olika mönster ristats in.

När jag såg denna magnifika assyriska artefakt blev jag mycket bedrövad och sade i mitt inre: ”Vid Gud, hur kan det vara acceptabelt att en så mäktig stat, en så ärofull nation, som förundrar människor så mycket på varje kulle och berg, på varje sten och jord i orienten, ska dömas till utplåning? Vi har försatts i en så dålig situation att vårt namn inte kommer att nämnas och vår heder inte kommer att omtalas”, sade jag tyst för mig själv med tårar i ögonen och ett krossat hjärta.

Hur som helst, efter att ha tillbringat några dagar där tog jag tåget och nådde staden Aleppo på åtta timmar. Denna stad brukade vara ett viktigt centrum för assyrierna, där våra visa metropoliter som Bar Hebroyo verkade. Nu har vi en mycket liten kyrka och inte ens de assyriska flyktingarna har något skydd. Denna situation gjorde mig mycket ledsen. Jag bodde i vad armenierna kallar en ”hane”, ett rumsliknande hotell, och efter tretton dagar reste jag vidare till Beirut.

Efter att ha stannat till vid Hama, Homs, Baalbek och andra järnvägsstationer på vägen, passerade vårt tåg ibland genom de snöklädda topparna på Mount Lebanon och ibland genom de gröna dalarna, vilket avslöjade Syriens jord och de heliga historiska händelserna som ägde rum i dessa berg och de magnifika byggnader som byggdes av assyrierna. Ju mer jag tittade på dessa fascinerande landskap, desto mer nedstämd blev jag av vårt nuvarande armod och förintelse. Jag blev så bedrövad över denna stora nedgång och dekadens att jag slutligen, som om jag vore död, anlände till staden Beirut, där vår nation varken hade en kyrka eller ett namn. De assyriska invandrarna hade inte ens någonstans att ta vägen. Jag fick ta min tillflykt till ett hotell.

Jag insåg att en vacker stad som Beirut till stor del bestod av assyriska maroniter, att dessa människor hade medel att trycka och publicera assyriska språket, assyrisk litteratur och historia, och att det till och med fanns tryckerier i Beirut som kunde trycka böcker med assyriska bokstäver. Jag vet inte om det är detta språks eller denna nations olycka, men jag beklagar att jag inte har stött på några assyriska böcker som har tryckts och publicerats här.

Bland det maronitiska och syrisk-katolska prästerskapet har det faktiskt funnits några lärda som har skrivit och publicerat några böcker för att underlätta inlärningen av det assyriska språket. Vi kan inte förneka detta faktum. Men eftersom vi inte har några litterära, historiska och vetenskapliga böcker som kan hålla jämna steg med utvecklingen i vår tid och som kan läras ut i skolorna som andra språk, har det assyriska folket i sin helhet inte visat någon önskan att sprida detta språk, att lära ut det och popularisera det i sina skolor. Jag blev ledsen av hela mitt hjärta när jag insåg att vårt språk i våra ögon och i våra barns ögon hade blivit ett oönskat språk, ett fattigt och övergivet språk, trots att det var rikt och utbrett.

När jag på detta planlösa sätt tillbringade omkring tjugo dagar i Beirut träffade jag två eller tre gånger Abdalla Kasir, en av studenterna vid det berömda American College i Beirut, en samtida assyrisk författare från Mosul, och Abdalla Barsom, bror till munken Afrem Barsom, och andra assyriska studenter.

Tillsammans med min reskamrat, herr Sanharib Bali, som också är en respekterad medlem av det assyriska samhället i Diyarbakır, besökte vi Abdalla Kasır och hade ett långt samtal om de svårigheter som vår nation genomgick. Eftersom vi kände att Abdallas mentalitet och nationalistiska känslor var på en mycket hög nivå, lättade sorgen i mitt hjärta lite med hoppet om att det snart skulle växa upp sådana progressiva ungdomar som skulle hitta lösningar på vårt folks problem.

Slutligen tog jag med tårar i ögonen farväl av mitt kära hemland Turkiets territorium (Libanon var 1912 fortfarande inom Osmanska rikets gränser som en del av Syrien, ö anm) gick ombord på en ångbåt och med Guds hjälp nådde vi Amerika på torsdagskvällen den 18 december 1912, efter en resa på 32 dagar. Här fick jag tillfälle att träffa släktingar, vänner och vår nations barn. (Även hustrun Lucia och döttrarna Seide och Fahima var med på resan, men Naum Faiq håller medvetet familjen utanför berättelsen. Huruvida Sanharib Bali också var med på samma båt eller inte framgår inte, ö anm).

På lördagskvällen den 28 december 1912 deltog jag i en bankett som hölls i West Hoboken (i New York) med anledning av 13-årsjubileet för Föreningen för Assyriska skolors utveckling (Taw Mim Semkad med dess engelska namn Assyrian National School Association of America, ö anm), som grundades för tretton år sedan av upplysta assyrier som tidigare hade emigrerat till Amerika. Vid detta evenemang höll herr Jabbur Boyaji, ägare och redaktör till den progressiva tidskriften Intibah ett tal om syftet med denna prestigefyllda förening och de framsteg den har nått hittills.

På begäran av de närvarande sade jag också några ord för att uppmuntra och uppskatta vår nation för denna uppoffring. Herr Yakup Dasho (originalet: Daşozâde Yakup Efendi, ö anm), en av de patriotiska författarna från vårt samhälle i Kharput, höll ett vackert tal om detta ämne. Därefter uppfördes dramat ”En otrogen son” av ungdomar från vår nation. Slutligen spelades musikinstrument i enlighet med turkiska seder och underhållningen fortsatte.

När jag såg detta viktiga arbete som utfördes med stor ansträngning och uppriktighet av vårt samhälle i Amerika och denna välgörenhetsorganisation som växte dag för dag, kom jag ihåg vad herr Abdalla Kasir, som jag träffade på Beiruts universitet, hade sagt: ”Om assyrierna ska hoppas på att nå frälsning och framsteg, kan det bara komma från våra hårt arbetande och flitiga assyrier i Amerika”.

Faktum är att de tecken på framsteg som jag har sett i vår gemenskap i Amerika ofta har fått mig att känna att en sådan tro har fötts i mig. För den nationella kärlek och känsla av enhet som fanns bland dem var beundransvärd och tilltalande. Förutom Föreningen för Assyriska skolors utveckling var det också beundransvärt att bevittna existensen av assyriska institutioner så som bibliotek, barnhem och kyrkor.

Jag tror att de vetenskapliga och kulturella föreningar som etablerats av medlemmarna från Harput med namn som Mor Afrem i amerikanska städer som Worcester och Lowell kommer att ge otaliga fördelar för vår nation i framtiden. Därför vill jag gratulera dessa föreningar för framgången och önskar att deras ansträngningar blir ännu större. Jag kunde eliminera min pessimism om assyrierna i Turkiet, åtminstone till viss del, tack vare framstegsförmågan, kärleken till utbildning och seriösa ansträngningar från vårt samhälle i Amerika, och jag blev stolt och glad.

Jag hoppas att den otillfredsställande situationen i Turkiet, med Guds hjälp och tack vare dessa föreningar, snart kommer att förvandlas till tillfredsställande. De uppriktiga och progressiva patriotiska åsikter som medlemmar av vårt samhälle i Amerika har är beundransvärda. Det är ingen tvekan om att denna unika tidskrift under namnet ”İntibah” – utgiven av herr Jabbur Boyaji, en av våra patriotiska författare under många svårigheter – som har bott i detta land i fyra år, har haft en stor påverkan för att tjäna nationens upplysning. Vi behöver inte påtala dess moraliska nytta för vårt folk. Å mina och hela nationens vägnar vill jag uttrycka min tacksamhet till ägaren och skribenten av denna värdefulla tidskrift. Även om vissa reaktionärer vill blockera Intibahs väg och avleda den från dess syfte genom att skapa svårigheter, hoppas jag att ägaren och skribenten av denna tidning kommer att fortsätta att publicera tidningen med tålamod och beslutsamhet, utan att avvika från dess ursprungliga syfte och linje.

Nu, mina assyriska bröder som bor i Amerika, ska ni vara säkra på att allt jag tänker och skriver om min älskade nation sägs med stor kärlek. Jag förväntar mig dock att ni också anstränger er för att ytterligare stärka mina goda tankar om er. Eftersom landet ni befinner er i är ett utvecklat land. Var och en kan tjäna sitt folk och sin grupp efter eget skön. Om ni tror att allt är möjligt här, är både tid och plats ganska passande idag för er.

Det är väldigt lätt för er att hjälpa våra svaga och fattiga människor i Turkiet att göra framsteg. Att hjälpa varandra och visa solidaritet är en plikt för människor ur samma folkgrupp, vilket krävs av mänsklig värdighet, som vår religion befaller. Idag är de svaga, ni är starka. De är under alla typer av förtryck, men ni är fria. Låt oss arbeta så att vi kan göra våra skolor i Turkiet förenliga med tiden. Annars riskerar assyriskheten att utplånas. Låt oss anstränga oss för att undvika denna fara. Annars kommer vi att bli ihågkomna som ett svagt och oengagerat exempel gentemot andra folkgrupper.

Jag kan inte låta bli att säga att i gengäld för er patriotism kommer ert namn att skrivas med gyllene bokstäver i den assyriska historiens sidor och kommer att ge er stor stolthet över denna värld och en stor belöning i gengäld i livet efter detta.

För att komplettera mina intryck kan jag inte låta bli att nämna en mycket viktig punkt om vårt samhälle i Amerika. Nämligen; Jag noterar att våra assyrier som bor i Amerika ännu inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att skydda sin egna identitet och kulturarv, och att deras barn riskerar att glömma denna identitet. Detta kan orsaka stora problem i framtiden. Jag avslutar min artikel med titeln ”Nationens spegel” med att lova att skriva mina mer detaljerade tankar om detta ämne i framtiden.

Naum Faik

 

Källa: Tidskriften Intibah nr 40 och 41, 1913

 

Ps! Naum Faiqs användning av termen ”araméer” i sin dikt ovan får inte misstolkas av anti-assyriska krafter så som tidigare har skett. För honom var namnfrågan en icke-fråga. Hans budskap var att de religiösa sekteristiska splittringarna skulle avslutas till förmån för ett nationellt uppvaknande. Samtidigt som Faiq använder termen ”araméer” om Serugs forna invånare, beskriver han utan omsvep stadens assyriska rötter med utgångspunkt i de arkeologiska utgrävningar som han bevittnade på plats.

 

[1] S:t Yakub av Serughs grav ligger faktiskt i den kyrka som Naum Faiq växte upp i, Mariakyrkan i Diyarbakir, men i sin indignation måste han ha missat detta och förlagt gravplatsen till staden Serugh, dagens Suruc.