Rahmani föddes 1848 i Mosul. Här studerade han i dominikanfädernas skola och blev elev till den dåvarande prästen Yusuf Dawud (1829-1890) (not 1). Som tonåring fick Rahmani äran att som en av många andra följa med en studiedelegation till Vatikanen i Rom. I den italienska huvudstaden kom han att studera under tio år. Det var filosofi, teologi och skrivkonst. Han prästvigdes 1873 och kom strax därefter att återvända till sin födelsestad Mosul. Han återvände som en lärd man och behärskade ett flertal språk såsom latin, italienska, franska, tyska, engelska, grekiska, hebreiska, arabiska och klassisk syriska (assyriska). Under sin tid som präst i Mosul ägnade han sig åt gudstjänstutövning och undervisning under ledning av biskop Behnam Benni (not 2) och sin tidigare lärare, prästen Yusuf Dawud. Rahmani befordrades 1887 till biskop under namnet Rabbula Afrem Rahmani och hans säte blev Urhoy. Han tjänstgjorde också i Mardin, Beirut, Bagdad, Mosul och slutligen i Aleppo, vars biskop han blev 1893 under namnet Diyonisiyos Afrem. Rahmani valdes 1898 till syrisk-katolska kyrkans patriark, under namnet Mor Ignatius Afrem II Rahmani. Han efterträdde Behnam Benni.
Som patriark besökte Rahmani sina trogna församlingar i Turkiet, Irak, Syrien och Libanon. Under hans ledning flyttades Antiokia-patriarkatets säte från Mardin till Beirut till följd av stadens växande betydelse. Under sin tid som patriark såg Rahmani till att öppna talrika nya centra, många kyrkor, biskopssäten och skolor. Han var även delaktig i att starta många viktiga projekt såsom inrättandet av tryckerier i Sharfe-klostret i Beirut och i Aleppo. Han var ofta på resande fot i västliga länder och det som fick honom att resa var främst studier och vetenskapligt arbete. Patriark Rahmani var författare och översättare och hans tryckta eller handskrivna utgåvor kom att räknas till över femtio stycken (not 3). Han var med och startade en tidskrift vid namn al-Athar al-sharqiyya 1926, vilken gavs ut fram till hans död 1929. I denna tidning publicerades mycket material om den orientaliska kyrkans fäder och riter, traditioner och organisation.
Den politiskt aktive Afrem Rahmani
Under fredskonferensen i Paris som började i januari 1919 såg många folkgrupper sin chans att få göra sina röster hörda hos stormakterna. Många nationer och folkgrupper la fram sina krav om självstyre och välkänt för de flesta var även assyrierna en av dessa folkgrupper. Dessvärre var den assyriska befolkningen inte bara geografiskt splittrad till följd av folkmordet, utan även inom flera grupper, många dessutom med olika värderingar. En talesman som på eget initiativ framförde sitt folks röster var den nu syrisk-katolske patriarken Afrem II Rahmani. Rahmani var som de flesta andra positiv till förslaget om franskt styre och inflytande över de områden i Mellanöstern där assyrierna huserade. Dock talade patriarken aldrig om ett assyriskt självstyre, till skillnad från de andra representanterna inom de assyriska grupperna.
I ett brev (not 4) skrivet av patriark Rahmani till konseljpresidenten den 18 juni 1919 går det att läsa följande: ”Jag härstammar från Mosul, det assyriska väldets forna huvudstad, och har sedan trettiotvå år varit biskop och därefter patriark. Jag har därigenom flera gånger genomfarit Syrien och Mesopotamien och står i kontinuerlig förbindelse med dess kristna och muslimska invånare. Mot denna bakgrund har jag äran att framlägga följande: Syrien, inklusive Palestina och norra Mesopotamien, utgör ett enda land, i såväl geografiskt som ekonomiskt avseende. Dess invånare tillhör alla en enda ras, den syriska.”
I samma brev hävdar patriarken på ett annat ställe att den arabiska rasen skiljer sig helt och hållet från den syriska. Jag tolkar detta som att patriarken syftar på att alla urinvånare i Mesopotamien, Syrien och Palestina är syrier och att deras förfäder är araméerna och assyrierna. Detta är väldigt likt den ideologi som qawmi suriyin (not 5) idag resonerar kring, det vill säga en ideologi som värnar om ett ”Stor-Syrien” där den syriska identiteten ska komma i första hand, oavsett etnisk och religiös tillhörighet. Även detta partis ideologi står i linje med att de inte är araber och att den syriska rasen skiljer sig från den arabiska.
Afrem Rahmani fortsatte att skriva brev och memoranda (not 6) för fredskonferensen. Han la tonvikten på hur den assyriska folkgruppen och inte enbart den armeniska fick utstå förtryck, förföljelse och folkmord under det första världskriget. Dock tecknade patriarken dessa som ”skador som drabbat den syriska nationen under kriget” och än en gång gick han emot andra assyriska delegaters krav och arbete.
Den syrisk-katolske patriarken hade inte mycket till övers för araberna och han jämförde dem ofta med den ungturkiska gruppen. Hans förakt för araberna framgår tydligt i hans skrifter. I en deklaration skriven av patriarkens generalvikarie inför den internationella amerikanska kommissionen angående mandat i Turkiet kan vi läsa följande (not 7):
”Vi säger högt och beslutsamt: Vi avvisar full oavhängighet för araberna[…] De saknar utbildning och har inga kunskaper som krävs för att leda folken. […] De är okunniga, inkompetenta, fanatiska och fortfarande blodtörstiga, eftersom de saknar mänsklighet. […] De tänker och agerar som ungturkar.”
Slutligen avslutas denna deklaration med en önskan från patriark Rahmanis generalvikarie: ”Om Europa sålunda vill påtvinga oss det arabiska oket och se våra nationer gå under, existerar vi inte längre imorgon! […] Om Europa å andra sidan uppmärksammar våra önskningar, må det utse Frankrike som mandatmakt över Syrien inklusive Palestina, Mosul, Amid, Mardin och Urhoy, alla syriska centra, som naturligtvis hör hemma i Syrien. […] För Syriens del önskar vi att det förblir odelat.”
Här syftade han på det franska förslaget att göra Libanon till en självständig stat för de kristna. Naum Faiq kommenterade Rahmanis ståndpunkt i tidskriften Bethnahrin och kritiserade honom för hans motstånd mot att Libanonbergen skulle bli ett eget land. Han skrev: ”…befinner sig i Paris där han stöder några syriers krav på att Libanon-bergen inte ska skiljas från Syrien. Hans salighet är född i Mosul, en av Mesopotamiens ursprungsorter. Han växte upp på dess ängder och under dess himmel. Men istället för att ta itu med sitt land Mesopotamien och dess assyriska menighets krav, finner vi honom försumma sin uppgift mot fosterlandet och nationen och ge sig in på frågor som inte angår honom. Han påminner i sin verksamhet om en man som finner sitt hus förstört men istället börjar reparera en annans” (not 8).
Det finns fler dokument att läsa där patriarken återigen gör krav på ett odelat Syrien men för att inte göra det alltför långdraget så hänvisar jag läsaren till att läsa ”Den Assyro-Kaldeiska Aktionen III”. Jag vill dock avsluta med ytterligare ett citat från denna patriarks politiska uttalanden (not 9): ”Syrien, inklusive Palestina och norra Mesopotamien med Amid, Mardin och Mosul, bildar ett enda land, […] Invånarna, även muslimerna, som mestadels är före detta kristna som övergått till islam sedan den arabiska erövringen fram till idag, tillhör alla en enda ras, syrierna. […] Det har i Syrien och Mesopotamien sedan en tid genom inflytanden jag inte vill närmare diskutera bildats kommittéer, av vilka somliga utan något mandat kräver fullständigt självstyre […] det är omöjligt att tänka sig ett fullständigt självstyre i ett ännu ej moget land. En sådan pretentions upphovsmän skadar sina egna intressen därigenom”.
Det sista stycket i ovanföljande citat ser jag som ett påstående som indirekt kan ha skadat de andra assyriska gruppernas strävan för en assyrisk nation. Dels genom att önska ett odelat Syrien, dels genom att förkasta andra parters krav på fullständigt självstyre såg patriark Rahmani till att motarbeta majoriteten av den assyriska befolkningens önskan. Hans memoranda och andra skrivelser visade inför världens alla samlade delegater att den assyriska rösten var splittrad och svag och följaktligen kan det ha minimerat assyriernas chanser till självstyre. Värt att nämnas här är att han fick mothugg från andra assyriska parter för sina uttalanden och skrivelser.
Avslutningsvis vill jag inte med denna text på något sätt undanröja Afrem Rahmanis insatser under hans levnadsperiod. Som det framgår var han en mycket bildad person som genom flertalet böcker berikade den assyriska kulturen, religionen och språket. Men som varje politiker som påstår sig föra folkets talan så förtjänar även denna patriark att granskas och hans ställningstaganden utvärderas kritiskt. Oavsett om det rör sig om en präst, politiker, lobbyist eller patriark så ska alla som agerar emot nationens bästa kunna kritiseras och deras misstag bör lyftas upp till ytan. Det är inte för att smutskasta som detta bör ske, utan för att vi som folk och nation ska kunna ta lärdom av gamla misstag. Patriark Rahmani var en framstående författare och översättare men någon politiker för det assyriska folkets bästa var han inte. Han gick i det spår som många patriarker senare kom att följa, d v s emot det assyriska folket och i linje med förtryckare och diktatorer. Låt oss vara självkritiska och utvärderande och låt oss lyfta upp alla problem till ytan. Vi måste fortsätta kampen för ett Assyrien och arbeta i samma anda. Detta kan endast ske om vi är medvetna om hur vi bör arbeta och om vi är medvetna om våra snedsteg i det förflutna.
Källor:
Jan Beth-Sawoce (red.), ”Den assyro-kaldeiska aktionen III”, 2015.
Jan Beth-Sawoce (red.), ”Den assyro-kaldeiska aktionen II”, 2012.
Hujådå: http://hujada.com/article.php?ar=2544&page=1
Noter
1 Här syftas på biskopen Qlimis Yusuf Dawud.
2 Behnam Benni (1831-1897) som senare kom att bli patriark för den syrisk-katolska kyrkan.
3 En lista över hans främsta publicerade verk finns att läsa i Den assyro-kaldeiska aktionen III, s 237. Det rör sig om alltifrån religiösa verk till böcker om klassisk syrisk (assyrisk) grammatik och historia.
4 Brevet finns att läsa i Den assyro-kaldeiska aktionen III, s 249.
5 Syriska socialnationalistiska partiet, förkortat SSNP (arabiska: al-ḥizb al-suri al-qawmi al-ijtimaʿi) är ett nationalistiskt parti i Syrien och Libanon som grundades av den rum-ortodoxe filosofen och aktivisten Antun Saadeh i Libanon 1932.
6 Se Den assyro-kaldeiska aktionen III, s 252-259.
7 Ibid., s 260-262
8 Se Den assyro-kaldeiska aktionen II, s 239. (Även Hujådå: http://hujada.com/article.php?ar=2544&page=1).
9 Ibid., s 280-281, brevet är daterat den 20 december 1920 och undertecknat I.A. Rahmani, Syrisk-katolsk patriark.
