Nuri Kino firar ännu en kristen högtid i Turabdin i sydöstra Turkiet. Han har granskat rättegångarna mot det syrisk-ortodoxa klostret S:t Gabriel i tidigare publikationer. Nu avslöjar han att det inte bara är klostret som håller på att få sin mark konfiskerad. En stor del av byarna kan också få landområden konfiskerade. Och det helt lagligt. En artikelserie i två delar.

Klick, klick, klick, kamerorna smattrar framför guvernören, borgmästaren och den högste militäre officer i norra Mesopotamien. Solen gassar för fullt. Det är den 19 april, en varm vårdag och den ortodoxa påskdagen. Det offentliga Turkiet visar upp sitt nya ansikte och dess företrädare ska besöka den syrisk-ortodoxe biskopen Saliba Özmen på kristnas viktigaste helgdag, den dag då Jesus Kristus återuppstod från de döda.

Alla är välkomna i det nya Turkiet, kristna som muslimer, alla etniciteter och religioner. Landets nya ledares pr-maskin är igång. Journalisterna låter sig manipuleras och samlar material till såväl lokal- som riksmedier. Dagarna därefter fylls tidningar och tv-kanaler med firandet av den kristna högtiden. Och det är inte bara fotojournalisternas kameror som smattrar, det gör även turisternas. I år har både turkiska och europeiska turister hittat hit tidigt. Det är den vackraste tiden på året.

Mardins speciella mångtusenåriga arkitektur är inramad av utblommade växter med den gula saffranblomman som den dominerande. Mardin har drygt åttiotusen invånare och är administrativ huvudort för provinsen med samma namn.

Medan min taxi kör runt det ena berget som staden ligger på, enda sättet att ta sig fram bilvägen, tittar jag på hus efter det andra som tillhört bekanta till mig. Taxichauffören frågar om jag har varit i staden tidigare. Jag kan inte hjälpa mitt sorgliga leende. Jag pekar på de ståtliga husen och berättar om mina anhöriga som tidigare bodde där. Han frågar var de bor nu. Jag svarar att deras barn antingen bor i Istanbul eller är utspridda över Europa, Nordamerika, Mellanöstern och Australien.

Han skakar på huvudet och säger att det är tråkigt att inte fler återvänt. Han heter Hikmet och är själv assyrier som också kallar sig syrianer och kaldéer. Enligt honom återvände en del efter jordbävningen i västra Turkiet 1999. Det bor nu ett åttiotal assyriska familjer i Mardin, tidigare var de stadens majoritetsbefolkning. Jag kliver av bilen i samma stund som guvernören och de andra i det prominenta sällskapet lämnar biskopen. Fotografer och turister kämpar om att få den bästa bilden av dem.

Någon timme senare sitter jag i bilen igen, nu tillsammans med den svenske pastorn Bertil Bengtsson och hans dotter journalisten Marie Starck. Vi är på väg till min födelsestad Midyat och S:t Gabrielklostret. Vi gör en avstickare till en by längs vägen. Nu börjar historierna bakom kameralinserna, de om förföljelse och förtryck. Ingen är förskonad från minnen fyllda av hat och ond bråd död.

Måndagen den 20 april vaknar jag i det omtalade klostret. Habib, vår andre chaufför kör oss till begravningsplatsen. Min fars faster har köpt sötsaker, ost, ägg och dricka. Vi ska fira annandag påsk med ortsbor och döda. Präster ska be för våra döda medan vi strider om vem som har starkast ägg. Vi slår äggen mot varandra. Den vars ägg går sönder av slaget från det andra ägget får överlämna det svagare ägget till vinnaren.

Unga män och kvinnor, de med starka ägg, har fickorna fulla. Vi är nu i Turabdin, Guds tjänares berg, världens kyrk- och klostertätaste plats, en av kristendomens heligaste platser. Överallt snyggt klädda kristna som delar ut mat och sötsaker. Turkiska journalister finner det exotiskt. Kamerorna smattrar.

Vi kör bort från staden och in i byarna. I denna färd har jag också EU-tjänstemannen Christos Makridis, den belgisk-assyriske journalisten Nail Beth-Kinne och ett medelålders par från Österrike som sällskap. Första anhalten är Aynward, den by där kristna i Turabdin höll stånd som längst under folkmordet 1915-1920. Det är nya tider nu. Nya strider utkämpas. Nu är det marken som illegalt konfiskeras av både staten och kurdiska grannar som är i fokus för kampen.

Vi besöker tre byar med liknande historier om hur staten har lurat bybor på mark. Jag är i Turabdin också för att bevaka rättegångarna mot klostret S:t Gabriel. På kvällen kör vi tillbaka till klostret. Biskopen visar mig en inbjudan. På fredag den 24 april ska inrikesministern Besir Atalay resa till Turabdin för att personligen överlämna lagfarter till bybor som inte tidigare hade papper som bevisar att de äger mark de har ärvt.

Biskopen är inbjuden till att delta i en ceremoni som ska hållas i en av de kristna byarna, ungefär fem mil sydväst om klostret. Det offentliga Turkiet säger att ministern ska dela ut lagfarter till sju byar som tvistat mot staten. Det handlar om fem kristna och två muslimska byar. En källa till den turkiska tidningen Today´s Zaman säger att ministern också ska medla mellan S:t Gabriel och de byfogdar som gör anspråk på klostrets mark.

Några samtal senare får jag veta att det inte stämmer, åtminstone tror inte Turabdinborna själva det. Varken sådana som fortfarande bor kvar eller de som en gång har drivits ut ur det som varit deras fädernesland i tusentals år, däribland många europeiska medborgare. Den egentliga anledningen till ministerns besök ska vara att man vill skyla över statens egen illegala konfiskering. Den turkiska staten har lagt beslag på mark som till stor del ägs av assyrier. Ägorna har inte kunnat brukas på över trettio år.

I decennier har det pågått krig mellan den turkiska armén och PKK på de ägorna. Eftersom marken inte kunnat brukas har staten konfiskerat den. En del är numera skog, alltså vildvuxen mark som i Turkiet anses ska tillhöra staten. Mark som är obrukbar för att den är för stenig ska enligt lag rätteligen tillhöra staten. Tre fjärdedelar av många assyriers egendomar i stora delar av Turabdin håller på att tas över av staten.

Till saken hör också att den 24 april är den dag då assyrier, armenier och pontosgreker världen över manifestar årsdagen av folkmordet på kristna under första världskriget. Assyrier som lobbar för ett erkännande av folkmordet i USA säger att valet av datum är medvetet, att man på det sättet vill ta bort fokus från manifestationer och mot Obamas tal om folkmordet samma dag.

På tisdag morgon ringer jag upp inrikesministeriet, de ber om min mejladress. På eftermiddagen kommer mejlet, jag ombeds att kontakta Fatih Dikici. Han står som kontaktperson för inrikesministeriet. Det visar sig att han också är Mardins guvernörs ena sekreterare.

-Jag har jättemycket att göra, det ringer hela tiden. Jag är ansvarig för flera delegationer som besöker Mardinprovinsen i dagarna.

-När kommer ministern?
-Vi hade en minister med följe här hos guvernören nyss.
-Är det inrikesministern.
-Nej, han kommer den 23 och stannar till den 26.
-Vad är orsaken till hans besök?
-Han ska dela ut lagfarter för sju byar, de flesta av dem assyriska byar.
-Men äger inte de marken redan?
-Jo, men de har inte lagfarter, det är dessa han ska dela ut.
-Så orsaken till ministerns besök är att han ska dela ut lagfarter?
-Ja.
-Är inte det lite konstigt?
-Nej, men det är unikt.
-Kommer han också att besöka Midyat.
-Ja, det står med i programmet.
-Vet du vilken dag och tid han ska besöka klostret Mor Gabriel?

-Det ska han göra direkt efter att byborna fått sina lagfarter.
-Hur många personer ingår i delegationen?
-Ett trettiotal.
-Vilka är det?
-De flesta är ambassadörer placerade i Ankara, sedan är det assyrier från utlandet, ministern och hans följe.
-Kommer ministern också att diskutera rättegångarna mot Mor Gabriel?
-Du, jag har som sagt jättemycket att göra. Kan du vänta några minuter?

Fem minuter senare är han tillbaka i telefon.
-Ministern kommer inte.
-Inte, varför inte?
-Det vet jag tyvärr inte.
-Har ni inte fått någon orsak presenterad för er?
-Nej, vi har bara fått veta att han fick förhinder, att han måste delta i något viktigare. Men om du väntar några minuter till ska du få namnet på den person som ska ersätta ministern.

Ytterligare fem minuter senare:
-Herr Sertac Sönmezay, vice statssekreterare på utrikesdepartementet kommer i stället. Han kommer alltså att stanna i tre dagar, den 23 till den 26.
-Enligt tidningen Today´s Zaman skulle ministern medla mellan klostret och byfogdarna, kommer Sönmezay att göra det?
-Du, jag är ledsen men jag kan inte svara på den frågan. Du är välkommen att mejla mig dina frågor så ska jag vidarebefordra dem till berörda statsråd.

Vi avslutar samtalet.

En källa hos åklagarmyndigheten i Mardin säger att Sertac Sönmezays besök varit planerat länge. Han ska bland annat granska rättegångarna mot klostret.

I Midyat är traditionen att biskopen firar påsk eller jul i en av stadens kyrkor i stället för i själva klostret. Midyatbor, kristna som muslimer, det offentliga Turkiet som företräds av borgmästare, distriktguvernör och arméofficerare samt bybor. Alla vill vara med och fira de kristna helgtiderna med biskopen. Bybor kommer, lämnar sina presenter och visar sin respekt. En del av dem pratar sedan om sina problem. Jag, Marie Starck och Bertil Bengtsson sitter med. Nästan alla bybor verkar ha problem med konfiskerad mark. En turkisk lärare som vill vara anonym säger:

– Det finns inte en by i Turabdin som inte har problem, alla har förlorat mark sedan lagen om Kadestro, tioårsregeln stiftades. Staten konfiskerar mark olagligt genom att stifta en lag som ger dem rätten till stöld. Det handlar både om muslimers och kristnas byar, men mest kristnas.

[Fortsättnig följer på fredag]