Vad är Akitu? Varför firar vi Akitu? Vilka firar vi Akitu för? Vad för slags signaler ger vi omvärlden när vi firar Akitu? Det var dessa frågor som snurrade i mitt 50-åriga huvud, 35 år av dem aktiva inom den nationella rörelsen både i hemländerna och i diaspora. Frågorna dök upp när jag tittade på och läste om Akitu-firandena världen över. Akitu är babyloniska namnet på festligheterna som vi idag även kallar Ha-Nison eller Kha b-Nissan.

Mina egna Akitu-kunskaper är odlade i början av 1970-talet samtidigt som UNESCO-festivalen i Beirut genomfördes. Samtidigt som Habib Mousa producerade sin första singel och samtidigt som jag skrev en artikel i en så kallad väggtidning. Artikeln handlade om den assyriska enigheten och tillbakablicken mot rötterna. För artikeln fick jag skäll av en gammal halvsenil biskop, men också beröm av min skolrektor.

Mina Akitu-kunskaper har egentligen sina rötter i Qarabashis handskrivna bok ”Mafulto d-Bobel [Babels Fall]” eller ”tHeth Telol gane talyotho [I skuggan av de Hängande Gårdarna]”. I början av boken återges i detalj hur och varför Akitu firades. Boken håller jag, i skrivande stund, på och översätter till svenska.

Jag firade min första Akitu, den assyriska nyårsdagen Kha b-Nisan, med ADO 1975 i Istanbul i en lokal – inte en källarlokal – av naturliga skäl under ett fejkat namn; ”Turoye” eller ”Turabdin Gençleri”. Där tog vi alla risker och förklarade meningen av Akitu för publiken, utan att förvränga dess innebörd. Det är främst detta, att försöka förvrida Akitus betydelse som är anledningen till denna artikel.

Ärligt talat vad betyder Ha-Nison, Kha b-Nisan, Akitu, för dig? Jag frågar läsaren. Jag frågar de som firat Akitu för 40:nde gången. Jag frågar dagens ungdom och jag frågar de som anordnar och kommer att anordna Akitu varje år framöver.

För mig är Akitu den assyriska nyårsdagen. Punkt. Även om jag inte här ska gå in i några detaljer om vidare innebörd vill jag ändå förklara att Akitu innefattar andemeningar som den godes seger mot den onde, livets triumf mot döden, förnyelsen av gammalt mot nytt och symbolen för fruktbarhet och bördighet. Sådant skriver alla seriösa författare, och så även skrivaren av Enuma Elish, som skapelseberättelsen Genesis i den judiska heliga boken är plagierat ifrån, är ledstjärnan i sammanhanget.

Akitu är alltså inte en vårhögtid, en ”Eid al-Rabii” eller en ”Bahar Bayrami”, som en viss rörelse inom vårt folk hävdar enbart för att fjäska för vissa av hemländernas regimer. Vårt folk måste därför stå emot denna skändliga förvrängning och våra övriga organisationer måste stå enade mot en försäljning av Akitu, vad än intressena än må vara.

Jag har tittat på högtidligthållandet av Akitu i Nohadra i Norra Irak genom en direktsändning på Ishtar TV. Här var mottot ”Kampen för vårt folks frihet och krav på autonomi”. Här kallades högtiden, väldigt klart och tydligt för ”det assyriska-babyloniska nyåret 6759” och ingenting annat. Zowaa:s firande i Nohadra symboliserade likaså kampen för demokrati och jämlikhet för hela det irakiska folket i allmänhet och för det assyriska folket i synnerhet. Även Zowaa kallar Akitu för ”det assyriska-babyloniska nyåret.

ADO firade Akitu på fem platser i Syrien. Centralorten för firandena var byn Demkhiya men ADO-aktivister firade Akitu på ytterligare tre orter i Gozarto [nordöstra Syrien, red.anm.]och ett firande i storstaden Aleppo. Till Demkhiyah vallfärdades uppemot 12 000 deltagare. Här symboliserade firandena kampen för ”förnyelse och utveckling samt tillgivenheten och kärleken till livet och frihet.” Även ”kampen om bevarandet av vår existens i moderlandet och krav på erhållande av våra rättmätiga och nationella rättigheter” betonades.

Jag själv firade Akitu på Assyriska Kulturhuset i Södertälje, där ADO i Storstockholm var huvudsamordnare. Även här var devisen kampen för ett enat folk mot frihet och självbestämmande. ”Jag har en förhoppning om att vi ska fira Akitu, det babyloniska assyriska nyåret nästa gång i ett land (duktho) som vi själva råder över” sade biskop A. Gallo Shabo i sitt tal. Biskop Shabo var inbjuden som hedersgäst och höll ett kort och fint tal kvällen till ära.

Det enda som avvek från detta mönster var firandet av Akitu i byn Gersheran i Syrien som delvis visades live via Suroyo TV. Här var det ingen tittare som missade att se kränkningen av Akitu och Akitus betydelse. Här var huvudbudskapet klart att Akitu är en ”Eid al-Rabii”, dvs vårdagshyllning. En av huvudtalarna, en plastambassadör och en så kallad doktor, som tydligen aldrig suttit på en universitetsbänk en hel lektion, hyllade den arabiska nationen och att ”syriskt arabfolk, oavsett vad de kallar sig för, är välkomna tillbaka till moderlandet och investera i det”.

En Mufti, troligen statsmuftin i Syrien, betonade att folk av syrisk-arabisk börd, oavsett religion, ska känna sig hemma i moderlandet Syrien. Det enda budskapet som någorlunda närmade sig den äkta och rättmätiga betydelsen av Akitu var ändå Syrisk-ortodoxa kyrkans patriark. Patriarken gratulerade vårt folk i samband med firandet av Akitu 6759 och förklarade att Akitu är en nationell dag som våra förfäder firade i Bethnahrin flera tusen år tidigare än nuvarande tideräkning.

Under det så kallade firandet i Gersheran har inga flaggor eller symboler tillhörande vårt folk synts till utom en enda. Det var sångerskan Juliana Jendo som vifta med en flagga framför TV-kamerorna, som envist och mycket demonstrativt vände bort när de såg flaggan. Den syriska arabiska republikens flaggor var däremot representerade i massor. Samtliga inom folkdansgruppen hade till exempel stora tunga syriska flaggor som de vajade högt med. Även huvudscenen, där orkesterbandet och speakern stått vid var prydd med en väldig syrisk flagga och två bilder av Hafez al-Assad och hans son Bashar al-Assad.

Det är förståeligt att man ska visa respekt för det land man firar Akitu i, dess ledare och dess symboler. Men man behöver inte förvränga viktiga historiefakta och förvandla Akitu till något som inte existerar. Suroyo TV och organisationen som står bakom kanalen har gjort samma sak minst två gånger tidigare. Läsarna minns hur firandena gick till i Turkiet de gångna två åren. Där var, som i fallet i byn Gersheran i Syrien, Akitu klätt i ”Bahar Bayramis” mantel och alla flaggor och symboler utom den turkiska flaggan, var förbjudna. Vill man fira ”Bahar Bayrami” och ”Eid al-Rabii” i deras egen kontext är det helt okej. Men att klä ut Akitu i ”Bahar Bayaramis” och/eller” Eid al-Rabiis” kläder är fult och smaklöst.

En fråga som tycks vara berättigad är således; vad är syftet med denna förvrängning och varför denna förvanskning som skett minst tre gånger under de senaste tre åren? Regimerna i våra hemländer vet med all säkerhet att Akitu inte är en ”Bahar Bayrami” eller en ”Eid al-Rabii”. Suroyo TV vet också vad som gäller. Vilka är då egentligen som sätter agendan för dessa ”firanden”?

Är det regimerna i hemländerna som initierar firandena genom egna kanaler som fungerar som mellanhand och driver denna förvrängning? Detta kan i så fall avhjälpas med lite mod och kampvilja eller genom goda, och för vårt folk, fördelaktiga förhandlingar. Är det kanske så att våra egna organisationer självmant överger eller förvanskar en viktig nationell symbol? I så fall är det väldigt allvarligt och farligt. Då måste man ställa sig nästa fråga; vad är belöningen och var går gränsen för all denna eftergivenhet?

Till slut vill jag ge en ros till Ishtar TV för upplysningskampanjen om Akitu och dess betydelse och ett stort ris till vissa av våra kyrkor [patriarker] för att de inte tillkännager Akitu som en nationell högtid. I år har Österns assyriska kyrkas båda patriarker och syrisk ortodoxa kyrkans patriark gjort det.