Besöket innebar många aha-upplevelser för mig. Men det viktigaste var att jag började inse att det fanns ett samband mellan de historier och berättelser mina föräldrar berättade från hemlandet och det som står i böckerna.

Då jag var 16-år hade jag ett enormt behov av att veta något om min bakgrund. Ditintills hade jag varit nöjd med att bara veta att jag var född i Midyat, av assyriska föräldrar som talade syriska hemma. Några djupare konversationer på mitt modersmål, syriska, blev det för min egen del aldrig tal om. Det hade jag inget behov av eftersom svenskan var mitt första språk och en stor del av mitt umgänge fylldes av mina svenska vänner.

Det var allt jag behövde, trodde jag.

Berättelserna om min bakgrund, som mina föräldrar berättade hemma, var inget som direkt berörde mig. Det var historier från en svunnen tid som jag inte hade så mycket gemensamt med, trodde jag. Inte en bokstav stämde överens med min ”svenska” tillvaro just då. Hur skulle jag kunna förstå och ta till mig mina föräldrars berättelser om hur det var i hemlandet?

Min familj har hela tiden värnat om vårt språk och våra traditioner. Även om vi inte talade svenska hemma har svenskan och de svenska traditionerna ändå kommit att bli minst lika självklara för mig som det assyriska.

Dessa två världar kan ibland upplevas så fullständigt olika. Så länge man är barn lyckas man glida in och ut i de olika världarna utan några som helst problem. Som barn lär man sig snabbt att anpassa sig till och avläsa skrivna och oskrivna regler samt koder i sin omvärld. Denna process blir också så självklar för en att förändringen oftast sker omedvetet.

Men någonstans halvvägs in i tonåren hamnade jag, liksom många andra tonåringar gör, i en identitetskris. Vem är jag och var kommer jag ifrån? Jag kände en vilsenhet och en enorm törst efter kunskap om min bakgrund.

Jag började fråga ut mina föräldrar, mina syskon, mina lärare, alla som kunde ge mig fakta eller en känsla för att få ihop min världsbild, min identitet.

Jag försökte hitta något att läsa på svenska om min bakgrund på biblioteket. Det jag fann handlade om assyrierna vid tiden före Kristus – inget om den moderna historien eller hur det gamla hängde samman med vår nutid.

Sommaren innan jag skulle börja sista årskursen i grundskolan åkte jag till London där jag besökte British Museum. Museibesöket blev starten på mitt sökande efter min identitet.

Jag gick runt bland kvarlevor och souvenirer från civilisationens vagga i tre timmar. Jag slogs av storheten i varje kiltag på de tusentals lertavlor som hängde på väggar i rum efter rum på museet. Ännu fler timmar spenderade jag i museets arkivbibliotek och bokhandel.  Här finns allt från vetenskapliga avhandlingar, arkeologiska utgrävningsprotokoll, gamla kartor till vittnesskildringar av missionärer och barnböcker om Ishtar och Tammuz. Och allt detta handlade om mig och min bakgrund.

Besöket innebar många aha-upplevelser för mig. Men det viktigaste var att jag började inse att det fanns ett samband mellan de historier och berättelser mina föräldrar berättade från hemlandet och det som står i böckerna.

Med åren har jag också kommit att förstå hur viktigt det är att barnen får höra berättelser om till exempel hur man firade jul och bröllop i hemlandet och om händelser från Seyfo. Min far har bland annat berättat om en viss Mrs Franga som var missionär och undervisade i engelska och bibelkunskap i den protestantiska kyrkan i Midyat redan på 30-talet. Henne kunde jag bland annat läsa om i en av böckerna på British Museums bibliotek.

Identitet handlar i vanliga fall om att legitimera, bevisa vem man är. Men för mig är identitet en trygghet och förankring i en kunskap om mig själv och min bakgrund. Jag behöver inte bevisa vem jag är för någon. Men att ha kunskap om sin historia, sin bakgrund är en förutsättning för att känna trygghet i nuets och framtidens utmaningar och mötet med andra. Alltför ofta ägnar vi oss åt att bevisa inför andra vilka vi är istället för att börja tro på och acceptera dem vi är, se framåt – vad vi vill med vår framtid?

I söndags fastnade jag vid några ord som Gabriel Afram sa vid en föreläsning i Assyriska föreningen i Södertälje. Han sa att det viktigaste i kampen för vår identitet är att vi har en vision om vår framtid och att visionen måste bygga på en stark tro och övertygelse om vilka vi är och vad vi vill. ”Grunden för att en vision ska leva är att tro på den. ”Utan tro kan visionen inte bli verklighet”, sa han.

Tro bygger inte enbart på faktakunskap utan också på en övertygelse, en känsla för det man tror på. Därför är min uppmaning till alla föräldrar att aldrig sluta berätta om händelser, upplevelser och erfarenheter från hemlandet eller ur era liv för era barn. Det är dessa berättelser och historier som gör att ungdomarna får en känsla för vilka de är.

I berättelsens form kan kunskapen passera hjärtat på vägen mot förståndet.