Under de senaste sextio åren har den religiösa kartan i Sverige ritats om totalt. Från ett homogent samhälle där det enda betydande alternativet till Svenska Kyrkan var frikyrkorna har för svenska förhållanden nya religioner och nya kyrkor inte bara etablerats utan fått stor spridning och synlighet.
Bland dessa finns de ortodoxa kyrkorna. Sven H. Gullman har gjort en kartläggning av vad han kallar ”Österns kyrkor” i Sverige. Till dem hör inte bara de ortodoxa – innefattande både de östeuropeiska (bysantinska) och de orientaliska – utan också de katolska utbrytningarna ur dessa.
Sammanlagt handlar det om över trettio olika kyrkor, av vilka dock inte alla är verksamma i Sverige. När så mycket ska behandlas på drygt 200 sidor blir det med nödtvång inte särskilt djuplodande. Boken kan närmast ses som ett uppslagsverk, vilket också författaren själv anger (s. 9f.).
Författaren ska ha en eloge för att ha sammanställt denna bok som man kan gå till om man vill ha grundläggande fakta om något kyrkosamfund. Men dessvärre har boken så många och allvarliga brister att jag inte kan rekommendera den.
Det är klart att det lätt blir något faktafel i en så faktaspäckad bok. Men här är de inte bara många utan också allvarliga. Flera årtal och andra fakta är fel och ibland har författaren inte koll på de olika kyrkorna. I sin beskrivning av den melkitiska kyrkan kommer plöstligt ett stycke om de kristnas situation i Irak (s. 85). Det är svårt att förstå vad det gör här, eftersom det finns högst några hundra melkiter i Irak. I framställningen av den syrisk-ortodoxa kyrkan blandar författaren mellan den och Österns assyriska kyrka.
Vid beskrivningen av den syrisk-ortodoxa kyrkan i Sverige behandlas den konflikt som splittrat också kyrkan korrekt och utan att författaren tar ställning. Men han talar av bara farten om kyrkans medlemmar som ”syrianer” och en gång rentav som ”araméer”. Den syrisk-katolska kyrkan kallar han konsekvent för den ”syriansk-katolska kyrkan”. Orsaken är att kyrkans korbiskop i Sverige har sagt att så ska man göra. Men kyrkan heter den syrisk-katolska kyrkan. Så skriver Nationalencyklopedin, Wikipedia och – vilket är viktigast – Stockholms katolska stift som kyrkan arbetar under. En enskild präst får kalla sin kyrka vad han vill, men man bör använda det officiella namnet.
Författaren är katolik och det märks. Om Vatikanens försök att locka till sig syrisk-ortodoxa skriver han så här: ”Sett i historiens backspegel är det beundransvärt hur man från Roms sida inte gav upp utan sökte finna vägar till den syrisk-ortodoxa kyrkan.” (s. 164) Ett annat sätt att uttrycka detta hade varit att Vatikanen på olika sätt försökte splittra en annan kyrka för att själv utöka sin makt.
Det är också obegripligt att författaren i sin beskrivning av den armenisk-apostoliska kyrkan i allmänna ordalag kan skriva att det vid ”slutet av 1800-talet uppstod konflikter i synnerhet med kurder och armenier som eskalerade några decennier senare” (s. 111) men inte nämner folkmordet. På samma sätt är allt han i avsnittet om den syrisk-ortodoxa kyrkan har att säga om Seyfo att Mor Gabrielklostret ”var stängt i fem år från 1915, då klostrets alla munkar dödades.” (s. 156)
Detta angelägna ämne hade varit i behov av en bättre belysning.
Sven H. Gullman: Österns kyrkor i Sverige. Alhambra 2014. 238 s.
