Med en enda rösts marginal erkände Sverige folkmordet – Seyfo. Det är den största seger det assyriska folket haft på svensk mark. Det är en upprättelse för våra förfäder och ett erkännande för oss efterlevande och kommande generationer. Tack Sverige.

Skriv upp elfte mars 2010 som en milstolpe i assyrisk historia. Gör dagen till en helgdag och fira den som en förfest till ett assyriskt nyår. Det var igår som Sveriges riksdag erkände folkmordet 1915 som just ett folkmord. Det var igår som jag ringde mormor Nejma och berättade om den glada nyheten. Med gråten i halsen och ur djupet av sitt hjärta tackade hon Sverige, som inte bara tagit emot henne utan också givit hennes mördade anhöriga upprättelse.

Själv är jag otroligt glad för beslutet, men framför allt är jag lättad. Jag tänker på våra barn som nu inte behöver gå igenom samma trauma av vilsenhet som vi har gjort. De behöver inte längre mötas av förnekelse i sitt nya hemland, Sverige. Nu kommer de att läsa om folkmordet på sina förfäder i de svenska skolböckerna. Deras svenska skolkamrater kommer att se på dem med helt andra ögon.

Vi assyrier har haft vår beskärda del av motgångar. Seyfo och den pågående folkrensningen i Irak är dock de motgångar som format oss mest. Vi har mördats, förföljts och tvingats bort från våra hemländer. I våra nya hemländer i Europa, USA och andra länder har vi ofta fått börja om från noll. Vi har kämpat mot ekonomiska svårigheter, främlingsfientlighet och en tuff arbetsmarknad.

Till det positiva hör att vi har anammat nya språk och kulturer. Vi har lyckats på många olika plan som till exempel företagande, politik och idrott. Många av de första assyrierna kom hit som analfabeter, idag är majoriteten av deras barn och barnbarn akademiker. Nittiofem år har gått, men vi har aldrig glömt Seyfo. Vi har inte kunnat gå vidare. Igår kom ännu en seger, men den satt hårt inne. Gårdagens seger i riksdagen påminde faktiskt om Assyriska FF och deras allsvenska kval.

Jag har under åren bevittnat tre allsvenska kval med Assyriska. Samtliga har slutat med att laget fallit på målsnöret. 1999 föll man mot Örebro i förlängningen, 2004 föll laget mot Örgryte i den sista övertidsminuten och nu i höstas föll man mot Djurgården när det endast återstod fem minuter av sista förlängningskvarten.

Folkmordsfrågan var uppe för votering för tredje gången, och när talmannen drog igång voteringen tycktes luften i kammaren bli allt tunnare. Spänningen var olidlig. Men när voteringen var över och slutresultatet lyste upp resultattavlan stod, denna gång, assyrierna som segrare. Med minst möjliga marginal. EN röst.

Beslutet att erkänna Seyfo är ovärderligt för assyrierna. Sverige säger med beslutet att de ser oss, känner vårt lidande och står solidariskt på vår sida i kampen för våra mänskliga rättigheter. Men beslutet är minst lika positivt för Turkiet. Dagens turkiska politiker bär självklart ingen skuld i det historiska självmordet, men de har ett ansvar att göra upp med sin egen historia.

Just nu kan Turkiet liknas med en patient som inte vill erkänna att han är sjuk. Så länge patienten inte kan förlikas med tanken kan inte heller kroppen börja läka. Varje erkännande blir därför ännu ett bevis för patienten, ett symptom som påvisar sjukdomen. Så snart Turkiet erkänner folkmordet kommer också läkningsprocessen igång och då kan patienten återgå till ett normalt friskt liv.

Istället har Turkiet svarat med att kalla hem sin Sverigeambassadör och premiärminister Erdogan ställer in sitt besök till Sverige i nästa vecka. Den svenska regeringen beklagar idag beslutet och menar att det kommer att skada Sverige. Man glömmer dock att tio europeiska länder redan erkänt folkmordet och att USA är på väg mot ett erkännande. De har inte varit oroliga för sina relationer med Turkiet och det bör inte heller Sverige vara.

Nej istället bör Sverige, Turkiet och vi assyrier vara tacksamma mot de politiker som igår kväll gick emot sina respektive partilinjer och röstade för ett erkännande. Det är den linjen som kommer att föra oss alla in i en ny tid av förståelse och försoning.

Mormor avslutade vårt samtal med följande ord: ”Vi har mycket att tacka Sverige för, min son. Glöm inte det.” Så sant, så sant. Det är många som vi behöver tacka för detta erkännande och vi bör inte glömma någon av dem.