Släkten engagerade sig i att hitta en lämplig partner för henne – hon var en skild assyrisk kvinna. Han skulle vara singel, snygg och smart. Låter det här bekant?

Det låter faktiskt mer så här:

”Nu kommer ingen assyrisk man vilja ha mig.”

Jag tittade på henne och hörde sorgen och oron i rösten. Är det verkligen så illa och varför skulle ingen assyrisk man vilja ha henne efter en skilsmässa, tänkte jag.

 Det är inte första gången jag hör unga, vackra och intelligenta assyriska kvinnor uttrycka en besvikelse över att de har bränt sitt kort: första äktenskapet. En del kvinnor tänker att de får endast en chans med en landsman. Nu hade den unga kvinnan framför mig bränt sitt kort på en man som efter tre års äktenskap visade sig vara mindre bra.

”Det är ju ingen assyrisk man som vill ha en skild kvinna. Då får det väl bli en utländsk man nästa gång, suckade hon. Inte för att de är mindre bra, men jag vill så gärna ha en man med samma kultur, språk och identitet.”

Har hon rätt i sitt påstående? Jag vet i alla fall flera mammor som inte vill att sonen ska gifta sig med en skild kvinna – det är inte bra status socialt.

 Jag undrar hur många assyriska män som räknar antalet relationer eller äktenskap utländska kvinnor har haft innan de träffas. Jag undrar också hur viktigt det är rent socialt.

Är det möjligtvis så att vi har andra förväntningar på våra kvinnor som gör att vi är mindre toleranta och ställer högre krav? Varför är det i så fall på det viset?

 Det tjatas om att vi ska gifta oss inom gruppen. Varför sätter vi då upp hinder för detta genom att inte acceptera skilsmässor eller ännu värre, en ensamstående skild assyrisk kvinna?

Vi vänder på det. Om en assyrisk man är skild med tre barn och vill gifta sig med en assyriska så hjälper hela släkten till med att para ihop honom med en bra kandidat. Vi gör sällan samma sak för en skild trebarnsmamma.

Det tjatas om att vi ska gifta oss inom gruppen, men det sociala trycket och kulturen begränsar oss och ger oss lite frihet: ett kort, en chans. Dubbelmoral? Ja, mot kvinnorna. Männen är lika mycket värda efter en skilsmässa och tre barn. De ska paras ihop med snygga, smarta och ogifta assyriska kvinnor, inte med snygga och smarta skilda trebarnsmammor.

Vi ska gifta oss med våra egna, men vi har olika förutsättningar.

Vid några tillfällen har assyriska män klagat på mig och sagt att jämställdhet och jämlikhet inte är aktuella eller viktiga diskussionsämnen för vårt folk. Nä, inte för er män, svarar jag. För oss kvinnor är det alltid aktuellt och viktigt. De som har en maktposition, eller som får gräddfilen, vill sällan ändra på hierarkin; de brukar klaga på personer som försöker.

Vad skulle jag svara den unga kvinnan som satt och sörjde att hon gifte sig med fel man. Jag skämdes. Det kändes som att jag ljög för henne när jag tröstande sa att självklart kan hon träffa en assyrisk man som inte bryr sig om skilsmässan. Jag skämdes för jag försökte sälja något till henne, som inte var omöjligt men som jag inte själv var övertygad om.

En fot i det svenska samhället där tidigare relationer inte spelar stor roll och en fot i det assyriska samhället där många kvinnor får ett stämpelkort. Alla hennes ”misstag” stämplas och en skilsmässa bränner upp hela kortet. Det var så den unga kvinnan framför mig kände. 

Ninve Dallalchi