Efter förlusten mot BP har fansen kommit in i det klassiska träsk där man vill sparka tränare, funktionärer och bollkallar till höger och vänster. Azrudin Valentic ifrågasätts, spelarnas hjärtan sägs sakna blod och kvalplatsen kryper sig närmare från botten. Men fortfarande slås dövörat till när det gäller det viktigaste, skriver Nemrud Kurt.

För mig är det ofta viktigt att se till helt andra aspekter än de fotbollsmässiga när AFF har motvind. Det går att klaga på hur Jimmie Augustsson dödade matchen med sin vansinnespassning som fick målvakt Malmkvist utvisad efter en kvart av rödvit belägring. Det går att tjata om hur Admir Catovic bör släppa bollen i stället för att köra ner huvudet i marken och hoppas att en storklubbsscout vill se dribblingskonster. Det går att kräva mer från en fansvärvning som David Azin, då han haft månader på sig att förstå hur svensk fotboll fungerar men fortfarande ser vilsen ut. Trots dessa tre befogade exempel är det lika väsentligt att dyka i det psykologiska havet som hela den assyriska rörelsen drunknat i.

Jag tänker inte dra en ny föreläsning som i mina tidigare krönikor om hur hela rörelsen är feg och rädd, vilket hämmat vinnarmentaliteten och fått oss att stampa på samma ställe i 17 år. I stället betonar jag vikten av psyket i dagens fotboll. En supertalang kommer aldrig att blomma ut till en världsstjärna om han inte håller huvudet kallt, slitet rejält och viljan glödande. Ett fotbollslag kommer sällan hålla ledningar om man inte håller nerverna i styr. Ett fotbollslag som går under namnet Assyriska FF kommer aldrig hålla ledningar eller avancera till finrum så länge psyket spökar. Vår rörelses inställning kastar en skugga över AFF som gör att man inte ens kan hålla ledningar i en minut. Nahir Besara får trycka till hur många inlägg som helst i mål – om nätet rasslar i andra änden bara sextio sekunder senare så är det lika mycket pinsamt som systematiskt.

Det finns för många exempel på när nerverna sviktat för att tro att detta är en slump. För tio år sedan befäste Assyriska sin plats i topptrion för att i avgörande lägen tappa allt till en obetydlig femteplats. För fyra år sedan hände nästan samma sak. 2004 förlorade man ett kvalspel och 2006 ett annat. I division ett gav man bort derbysegrar och när Assyriska åkte upp till Stockholms stadion en kall novemberkväll visade man upp motsatsen till den första matchens briljans som gav 2-0 i ryggen. Och fortfarande är det den psykologiska biten som skrämmer slag på spelarna. Vetskapen om att snabbt tappade ledningar blivit vardagsmat för Assyriska gör att spelarna darrar så fort man reducerar. Kvitterar. Tar ledningen. Mönstret gick igen i söndags och kommer att fortsätta. Man vet att det kan hända. Om det inte händer ses det som en bonus.

Det går därför att skrika sig hes om en ny tränare, men det går också att se vilket oflyt Azrudin Valentic faktiskt haft än så länge. Visst gör han en del konstiga byten och visst är han ibland för optimistisk i sin spelidé, men vill man ha tillbaka ett bolltrillande Assyriska så kan man inte stå och ropa efter en ny tränare när hans spelsätt passar oss som handen i handsken. Valentic är bara en bonde i ett assyriskt schackspel som sedan länge varit alltför passivt och fegt. Det är inte hans fel. Det är spelaren som inte vågar förflytta sina pjäser i modiga riktningar, utan lämnar bonden fri att besegras.    

Nemrud Kurt