Almedalsveckan som även kallas politikerveckan, samlar många människor med framtidstro som lyssnar aktivt på seminarier och diskussioner. De politiska partierna slåss om medias och besökarnas uppmärksamhet, samtidigt undrar man var de kritiska granskande frågorna som bör tas upp är, skriver Ray Younan.

Inget parti som befann sig i Almedalen tog upp de frågeställningar som berör grundproblemet med den finansiella reformen av kreditmarknaden under 1980-talet: att den har skapat en kontraproduktiv finanssektor.

Ambitioner att stärka teknisk utveckling, infrastruktur, logistik och grön energi, som kommer att vara kraftkällan i framtidens starka finanser, motarbetats av ständiga skattesänkningar, låga räntor, krediter och spekulationer. Industrimän och partiledare lyfter upp servicebranschen och rasta hund-tjänster som framtidens jobb vilket är en skrämmande utveckling.

Sveriges ekonomi går bäst i Europa till följd av alliansregeringens ansvarfulla och långsiktiga ekonomiska politik påstods det under veckan. Att ständigt jämföra Sveriges bedrifter mot andra EU-länder är barnsligt i detta sammanhang på grund av de olika förutsättningar som länderna har. Man bör snarare jämföra Sverige mot landets tidigare bedrifter. Dessa har Sverige mycket att tacka de rödgröna för. Med sina tre raka mandatperioder har de rödgröna bäddat för de ”goda” finanserna. Påståendet ”alliansregeringens ansvarfulla och långsiktiga ekonomiska politik” lär kvarstå som en tankenöt för många att knäcka.`

Svensk media stoltserar med att landets banker har lärt sig sin läxa av 1990-talets finanskris. Själv undrar jag vilken läxa handlar det om egentligen? 

Svenska banker, vars krediter i Baltikum överstiger 400 miljarder kronor, krävde ett bankstöd från Riksgälden om motsvarade 1 500 miljarder kronor för att säkerställ insättningsgarantin, utöver de hundratals miljarder för att skapa ”likviditet”.

De svenska hushållens bolåneskulder väntas i år överstiga 2000 miljarder kronor. Det är rekordstort och med en ökning i fastighetsprisindex för småhus med cirka 300 procent under de senaste 15 åren i förhållande till inflationen. Utlåningen mellan åren 1986 – 1988 ökade med 260 miljarder kronor i Sverige, tack vare Riksbankens kreditexpansion. Carl Bildt kallade då denna politik för ”kasinoekonomi”. Vad han kommer att kalla den nya politiken återstår att se.

Hur mycket i skatteavdrag det är för ränteutgifter kan man fråga sig. En enkel tolkning är att när bankerna tjänar miljarder och delar ut bonuspengar så förlorar staten miljarder i intäkter i form av skatteavdrag som kunde ha investerats i exempelvis sjukvården, sänkta skatter på tilltalande grunder etcetera. 

Anders Borg skruvar upp prognosen för tillväxten (BNP) och beskriver den som en ”remarkabel förändring” vid ett seminarium. Finansministern bör snarare utveckla vad denna ”remarkabel förändring” beror på, när exporten har avtagit markant på grund av det internationella ekonomiska läget eller för några sunda investeringar i landet. Kvar som förklaring står istället den privata konsumtionen som baseras på rekordlåga räntor, med andra ord en oriktig efterfråga. Successivt kommer den att kräva en högre räntenivå än ”normalt” om nu världens ekonomier vänder samtidigt och exporten ökar. 

Tyvärr så väntar världen en ny ekonomisk härdsmälta inom en kort framtid och de länder som lever på lånad tid lär ta sina sista andetag innan kollaps. Det oreglerade kontraproduktiva globala banksystemet fungerar som ett ansenligt kasino än, med sin derivatmarknad och med ”Credit Default Swaps” i spetsen som är fyra gånger omvärldens totala BNP gemensamt. Den bästa policyn förblir, ”hör inget, ser inget, säger inget”.

Ray Younan