Det är ytterst intressant att läsa några texter som den bortglömde J. Gorek, ”assyro-kaldé från Tur Abdin av syrisk rit”, publicerade i början av 1920-talet. De speglar den förtvivlan men också de förhoppningar som assyrierna hyste efter Seyfo.
J. Gorek var en eldsjäl som brann för sitt folk. Han vädjade till assyrierna att inte ge upp utan ta framtiden i sina egna händer. ”Om vi inte bygger Assyro-Kaldéen med våra egna händer, kommer Assyro-Kaldéen aldrig att bli till”, hävdade han i ett uttalande som påminner om Karl Marx berömda maxim att ”arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk”. Gorek insåg att man inte kommer någonstans genom att ödmjukt be, utan man måste kräva.
Man gråter inte, man sträcker inte ut handen, man frågar inte utan man protesterar, man kräver, man gör sig gällande och man tar… Javisst! Man tar!
Föga överraskande var Gorek ytterst negativt inställd till turkarna. Han talade om turkarnas ”traditionella och obotliga inkompetens” och kunde också skriva följande: ”Inget varar för evigt här nere, inte ens turkens hånskratt.” Han hade inte heller mycket till övers för araberna. ”Listan över arabernas illdåd är lång”, skrev han och fortsatte: ”Endast Arabien är arabernas hem. Låt dem härska där så mycket de vill.”
Den här inställningen är förståelig med tanke på vad assyrierna gått igenom. Mer överraskande är att Gorek hade en oerhört positiv inställning till kurderna. Ibland talar han om kurderna som assyriernas broderfolk. Ibland hävdar han att kurderna är assyrier, icke-kristna sådana.
Kurder, kristna och yezidier kämpar, enade i hjärta och anda, för samma ideal. De sluter sina led kring samma assyro-kaldeiska fana.
Gorek var medveten om att kurderna hade dödat assyrier under Seyfo, men han skyllde det på dåligt inflytande från arabiska religiösa fanatiker och på att kurderna hade manipulerats av den osmanska regimen.
Om det kurdiska folket slipper alla dessa skadliga influenser, om de blir sig själva igen, om de inte längre är utsatta för de vansinniga shejkernas ingivelser och om man hindrar turken från att tvinga dem att sticka dolken i vårt bröst är vi övertygade om att vi kan komma överens som två bröder.
Eftersom Gorek betraktade kurder och yezidier som assyrier kunde han lätt visa att det fanns en assyrisk folkmajoritet i de områden som han menade borde utgöra ett självständigt Assyro-Kaldéen. Han använde i regel alltid benämningen ”assyro-kaldé” men i boken finns också ett brev som han skrev för organisationen L’Union Assyrienne (Assyriska Förbundet).
Gorek verkade i Frankrike och satte sin tilltro till att Frankrike inte skulle svika assyrierna på samma sätt som britterna hade gjort. I sina brev och föreläsningar riktade till en fransk publik underströk han att Frankrikes intressen överensstämde med assyriernas. Han såg fram emot ett fritt Assyro-Kaldéen ”som i Orienten skulle bli ett andra Frankrike, för framsteg, civilisation och idéers spridning!” Men också Frankrike skulle göra honom och andra assyrier besvikna.
Ett annat franskt inslag i Goreks tänkande var hans övertygelse att religion och politik måste skiljas åt. Här ser man klara intryck av den franska principen omlaicité, sekularism. ”Religionen som fundament för staten är en institution värdig medeltiden!” förklarade han och underströk att vad man tror ska vara en privatsak.
Jan Beṯ-Şawoce ska ha en eloge för att han lyckats hitta dessa texter, fått dem översatta till svenska och utgivit dem. Fascinerande läsning.
J. Gorek från Karboran. Översättning från franskan: Ingvar Rydberg. Redaktör: Jan Beṯ-Şawoce. Bokförlaget Nsibin 2015. 130 s.
Boken kan köpas här.
