Efter riksdagens beslut att erkänna det osmanska folkmordet på assyrier, armenier och pontiska greker har nu många höjt blicken för att se hur man ska gå vidare med folkmordsfrågan. I linje med det arrangerade den svenska avdelningen av International Law Association ett seminarium om de rättsliga aspekterna av folkmordet.

Allt från forskare till offrens efterlevande fanns med på plats i advokatbyrån Mannnheimer Swartlings hörsal i centrala Stockholm för att ta del av expertpanelens syn på vilket rättsligt efterspel folkmordet kan få.

Föreläsarlistan som också utgjorde panelen, bestod av tunga namn på området. Där fanns professor Ove Bring, Armeniens Nordenambassadör Ara Aivazian, professor Kaj Hobér, samt ordföranden för Armeniska riksförbundet i Sverige Fil.mag. Vahagn Avedian. Redan inledningsvis konstaterade konferencieren professor Ove Bring mycket riktigt att man med dagens seminarium inte kunde göra anspråk på objektivitet.

– Det ligger lite i luften att en del av panelen representerade den armeniska gruppen, sa professor Bring. 

Turkiets Sverigeambassadör Zergün Korutürk hade avböjt att medverka i seminariet. Som skäl för det angavs att det fanns spänningar mellan unga turkar, armenier och assyrier. Det märktes dock inte av i hörsalen. Förutom personer från de drabbade folkgrupperna fanns nämligen även representanter från det turkiska ungdomsförbundet med vid seminariet, någon konflikt uppstod dock inte.

– Det kunde ha varit ett frågetecken efter rubriken på kvällens seminarium ”Genocide in the Ottoman Empire”. Inte för att det finns några tvivel för min del att det var ett folkmord och bör kallas så, men det finns en konflikt. Talar man med turkiska historiker och officiella personer i Ankara så är detta en anklagelse mot det turkiska folket, sa Professor Bring.

– Den turkiska hållningen att bara internationella tribunaler kan handskas med frågan är en missuppfattning. I demokratiska samhällen är man fri att diskutera allt, sa professor Bring som menar att Sveriges riksdag hade rätt att rösta om ett erkännande av folkmordet.

Han poängterade också att seminariet inte avsåg att gå in på den historiska biten. Som beläst jurist på området slog han dock fast att det inte kan råda något tvivel om att det fanns en medveten strategi att folkmörda kristna minoriteter under det osmanska rikets sönderfall och att detta ska kallas för just folkmord.

Två andra huvudfrågor utkristalliserade sig istället under seminariet, nämligen spörsmålen om preskription och statssuccession.

– Lausanne-fördraget är viktigt. Här, i samband med fördragets undertecknande, hade skadeståndskrav kunnat ställas, i annat fall blir preskriptionsfrågan viktig, sa professor Bring.

Även statssuccessionsfrågan är kritisk när det gäller att hålla någon ansvarig för massakrerna under första världskriget. Det osmanska riket föll sönder och samman och in trädde istället det nya Turkiet, lett av Attatürk. Om man anser att det är samma stat så kan Turkiet hållas ansvariga för det som skett.

Vahagn Avedian från Armeniska riksförbundet som forskar inom folkmordsområdet var inte sen med att peka på att det finns två internationella domslut från 1900-talet där båda utslagen slår fast att Turkiet är en fortsättning på det Osmanska riket. Skulle så vara fallet så kan landet således hållas ansvariga för de folkrättsbrott som begicks medan Osmanska riket luckrades upp.

Även vid det fallet att man inte anser det vara fråga om ren statsuccession så måste man ifrågasätta Turkiets roll och ansvar. Om en ny stat fortsätter en handling från en annan tidigare stat så övertar man ansvaret för den tidigare statens handlingar enligt internationell rätt, menar Avedian.

– Genom att Turkiet inte upphörde utan istället fortsatte och utvidgade folkmordet efter 1918 så kan man med beaktande av internationella standarders hålla landet ansvarigt även för det osmanska rikets handlingar, förklarar Avedian.

Han förklarar att detta kan vara en av anledningarna till varför Turkiet är så angeläget att förneka folkmordet. Han lade också till att skadeståndskrav faktiskt hade ställts vid Lausannefördraget. Detta skadestånd avsåg delar av vad som skett mot armenierna. Någon betalning blev det dock aldrig.  

Den armeniske Nordenambassadören Ara Aivazian skrädde inte orden när han beskrev förhållandet mellan Turkiet och hans hemland. 

– Den turkisk-armensiska relationen sedan 1900-talets början kan beskrivas som en etthundraårig konflikt, sa ambassadör Ara Aivazian.

– De som förnekar folkmordet förnekar också offren och allas rätt att fördöma det som hänt, sa fortsatte ambassadören och betonade vikten av att inte falla för det som han kallar för det sista steget av ett folkmord; förnekelsen.

Oundvikligt var att den normaliseringsprocess som de två grannländerna startat under 2000-talet skulle komma upp på tal. Den armeniske ambassadören gjorde klart att läget idag åter är kyligt mellan Armenien och Turkiet. Tvärtemot den gängse uppfattningen att det är erkännandena av folkmordet från den svenska riksdagen och det amerikanska utrikesutskottet som ligger bakom försoningsprocessens uppstannande så menar ambassadör Aivazian att förklaringen är en annan.

– Turkiet är inte redo att avsluta den påbörjade processen. Alla rimliga tidsramar har spräckts. När ledarskapet i Turkiet är redo att ta tag i normaliseringsfrågan på allvar så kommer processen att återupptas, sa den armeniske ambassadören.

Han var av den uppfattningen att länderna kan sätta grunden för framtiden först när Turkiet har modet att möta sin historia och kan åsidosätta den politisk utpressning som han menar har utövats av landet.

På schemat för dagen återstod därmed den viktiga frågan huruvida man kan föra process, till exempel rörande skadestånd, om ett nära nog hundra år gammalt brott. Professor Kaj Hobér var ytterst kärnfull i sitt anförande. Han kokade ner de principer som gäller för preskription med anledning av brott till två generella punkter. Den som hävdar att han lidit skada ska ha dröjt orimligt länge med att framföra sina krav och svarande, som alltså är den påstådda skadevållaren, ska som ett resultat av det hamna i ett sämre läge, exempelvis ur bevissynpunkt. Det finns dock viktiga undantag från dessa principer.

Ius Cogens är ett viktigt begrepp inom juridiken. Det beskrivs ofta som mänskliga rättigheter och avser de mest fundamentala reglerna inom folkrätten som ingen stat kan ställa sig utanför. De är så att säga universellt gällande. Saker som ofta nämns i denna kategori är förbud mot just folkmord men också mot våldsanvändning gentemot annan stat samt användande av tortyr.

– Det är numera allmänt accepterat att någon preskriptionstid inte ska gälla vid brott mot mänskligheten, det vill säga Ius cogens. Brott mot Ius cogens kan därför alltid åtalas eftersom principen om Ius cogens är viktigare än principen om preskription.

Nackdelen med Ius cogens är att begreppet är grumligt. Någon enkel uppställning finns inte som klart klassificerar vad som är omfattas. Brott mot mänskligheten var exempelvis inte något etablerat begrepp under 1900-talets början på samma sätt som idag. Intressant är dock att de allierade använde just den termen under första världskriget när de beskrev folkmordet Seyfo.

Mycket talar alltså för att Turkiet kan hållas ansvariga för folkmordet Seyfo och även om det inte längre är möjligt att hålla enskilda personer ansvariga för massakrerna, de flesta gärningsmän torde numera ha avlidit, så borde dörren för en skadeståndstalan stå öppen. Några garantier finns dock inte.  

– Vi vet aldrig helt säkert vad som gäller juridiskt förrän vi har ett fall inför domstol, menar professor Hobér.

Publiken var mycket insatt i händelserna kring folkmordet och vid den allmänna frågestunden vid seminariets slut kom normaliseringsprocessen återigen upp. Från åskådarplats ansågs det vara ett intressant initiativ av Turkiet och Armenien att låta historiker från båda sidorna undersöka folkmordet. På den punkten var dock den armeniske ambassadören bestämd och redde ut ett vanligt missförstånd.   

– Den turkiska paragrafen 301 som förbjuder förolämpningar av ”det turkiska” förhindrar att frågan om folkmordet tas upp. Ingenstans i avtalen mellan Armenien och Turkiet finns ordet folkmord ens nämnt. Hur ska då historiker från Turkiet våga visa de bevis för folkmordet som är erkända av omvärlden? frågade den armeniske ambassadören retoriskt.

Olika alternativ till en lösning av kompensationskravet diskuterades sedan öppet under seminariet. Professor Bring menade att det teoretiskt vore möjligt att Turkiet och Armenien tillsätter en tribunal avseende folkmordet. För att detta ska kunna förverkligas så måste relationen mellan länderna förbättras. Här är det också viktigt att andra drabbade folkgrupper, assyrier och pontiska greker, inte glöms bort bara för att dessa inte har en självständig stat.

Vahagn Avedian gav också exempel på hur stater har valt olika vägar för att göra upp med sin historia. Västtyskland tog det på sig själva att kompensera judar och andra som utsatts för hemskheter utförda av Nazityskland. Östtyskland däremot ignorerade kompensationsfrågan eftersom man inte ansåg sig ha med Nazityskland att göra.

– En kompensation behöver inte vara lagligt fastställd i domstol utan kan komma från en uppriktig önskan att kompensera och göra rätt för sig, klargjorde professor Bring.

1998 hade man exempelvis i Sverige låtit upprätta en kommission rörande det så kallade Naziguldet. Resultatet blev att en stödbetalning om 50 miljoner kronor gjordes till judiska organisationer för att främja judisk kultur. Under sin tid i Vita huset gjorde den amerikanske presidenten Bill Clinton något liknande för Hawaiis urinvånare.

Förutom att någon preskriptionstid inte ska gälla för folkmord och att Turkiet kan få stå till svars för folkmordet Seyfo i domstol så var slutsatsen vid seminariet också att det inte finns någon möjlighet att genom internationell rätt tvinga fram ett erkännande från turkiskt håll. Det är ett frivilligt ställningstagande som var stat har rätt att själv avgöra. Som situationen ser ut i dagsläget finns det inte heller någon direkt behörig domstol att vända sig till för att föra talan om ett erkännande.

Även utan ett juridiskt utslag så kan dock Turkiet frivilligt ta ett moraliskt ansvar, erkänna de brott mot mänskligheten som begåtts under folkmordet Seyfo och kompensera detta ex gratia. Om nu man har en uppriktig önskan att göra rätt för sig.