För att markera hundraårsminnet av Seyfo publicerar Hujådå svenska assyriers berättelser om vad som hände deras familj under folkmordet. I det sjunde avsnittet berättar Bahia Tasel, 67 år, från Södertälje.

Jag vill dels berätta om min pappa, dels om min svärmor. Min pappa, som hette Sahdo Haffo, var nio år under Seyfo och bodde i Midyat. Hans mamma skickade honom med lite bröd, vatten och pengar i väskan till Anhel där hon trodde att det var säkrare för assyrier. Det var det också, men efter Seyfo var det svåra förhållanden med stor brist på mat och sjukdomar som grasserade. Hans farbror dog och snart efter det hans pappa. Också hans mamma hade dött så när han något år senare återvände till Midyat var han föräldralös.

Han fick bo hos en man som var ganska förmögen och han jobbade på dennes åkrar. Min pappa var en duktig arbetare och han blev också så småningom en medlem av familjen eftersom han gifte sig med dottern till mannen han bodde hos. Min far dog långt senare i Sverige.

Min svärmor Shmouni och hennes syster Zahra fick uppleva något som verkar otroligt. De var med om en massaker där tiotals assyrier dödades. Men båda överlevde, antagligen för att de var så små att de låg under de döda kropparna och bödlarna märkte inte att de levde. Min svärmor vaknade och var helt nedsölad med blod. När hon reste på sig såg en muslim henne. Han tog henne och förde henne till ett hem i Estel och lämnade henne där. Där fanns en dotter i samma ålder. Hon frågade:

– Vem är du?

– Jag är Shmouni, Sleimans dotter, svarade hon.

Det visade sig att pappan i huset var god vän med Sleiman. Inte nog med det, efter en stund kom en annan man med en annan assyrisk flicka. Också han ville tillfälligt placera flickan i huset; familjen som bodde där var ansedd och betrodd. Det visade sig att flickan var ingen annan än Shmounis syster Zahra. Att båda flickorna hade överlevt massakrerna och sedan blev förda till samma hus – det är så osannolikt. Det måste ha varit Guds vilja. Fadern i huset, Salmo Fatho, var en fin man med goda relationer till assyrierna. Han vägrade lämna ut flickorna när de män som hade lämnat dem kom för att hämta dem. Efter en tid kunde flickorna förenas med sin familj.

 

Berättat för Svante Lundgren.