Nuri Kino avslöjar att det inte bara är S:t Gabrielklostret som håller på att få sin mark konfiskerad. En stor del av byarna kan också få landområden konfiskerade. Och det helt lagligt. En artikelserie i två delar.

Onsdagen den 22 april är det rättegång. Den åttonde förhandlingen. Ett hundratal personer samlas utanför domstolen, tio fick komma in till själva rättegångssalen. Många fler vill. Jag letar efter de muslimska byfogdarna, jag vill beklaga sorgen, de har haft flera olyckor i familjerna sedan jag träffade dem senast. Medan jag tittar mig omkring känner jag en hand på min axel. Det är en av dem, han som har förlorat en fjortonårig dotter. Jag vänder mig om tar honom i hand, tar hans anhöriga och vänner från de andra byarna också i hand. De undrar om de kan få en stund med mig efter rättegången.

Väl inne i den trånga salen avklaras först statens anklagelse mot klostret och sedan klostrets mot staten. Det tar ungefär en halvtimme, och hade tagit kortare tid om inte skrivaren till notariens dator kraschat. När utskrifterna överlämnas till de båda parternas juridiska ombud kallar man till en tredje rättegång. Den där byfogdarna anklagar klostret för att konfiskera mark som man anser antingen tillhör staten eller ska fördelas mellan byarna. Byfogdarna och deras nye advokat ropas in. Precis efter uppmanas vi att inte korsa benen, det passar sig inte i en rättegångssal.

Den nye advokaten saknar karisma och engagemang. Borta var Ankaramanéret som deras advokat från huvudstaden använde sig av i rättegångssalen. Nu har de en advokat från Midyat, lite fegare, lite trögare. Men man vet ju aldrig vad som kan dölja sig bakom det skalet. Rättegångssessionen mellan byfogdarna och klostret är över på femton minuter. Inga beslut tas, domaren säger att åklagarna inte är färdiga med två av utredningarna och väntar in dem. En annan rapport överlämnas till parternas ombud för genomgång.

Den 6 maj fortsätter dramat som engagerat tusentals människor världen över. Den 22 maj tror man att åtminstone en av tre rättegångar ska vara över. Att en dom ska falla. Det är den som behandlar om huruvida landområden innanför den mur som biskopen har byggt tillhör staten eller klostret.

Utanför domstolen står en av byfogdarnas söner och väntar på mig. Kamerorna smattrar mot Yilmaz Kerimo, riksdagsledamot från Sverige, Tysklands ambassadsekreterare, EU-kommissionens sekreterare i Turkiet och assyrier från Europa som kommit för att bevaka rättegången. Byfogdarna befinner sig på parkeringen, inga journalister är intresserade av att fotografera eller prata med dem.

Jag beklagar ännu en gång sorgen. Tre olyckor, en där det har omkommit två personer, en ung mor och hennes dotter i en brand. En andra där en flicka i tonåren ramlade ned i ett stup och bröt nacken. Den tredje inträffade några dagar innan rättegången, en ung man, bror- och svärson till den ene av dem som i höstas polisanmälde klostret för något så befängt som bland annat antistatlig verksamhet dog av en el-stöt när han skulle laga en el-kabel.

– Kvinnorna i våra byar har burit svart hela tiden sedan vi träffades senast. Det måste ta slut. Vi råkar ut för olycka efter olycka, snälla säg åt dem att sluta be att vi ska drabbas av olyckor. Det sägs att S:t Gabriels vrede har drabbat oss. Vi är bara oskyldiga bönder, säger en äldre man som vill vara anonym.

Byfogden Ismail Erkal som jag var hemma hos förra gången jag var i Turabdin är mest tyst, han låter de andra prata. När de är klara tar han över, han vill prata ostört med mig.

-Säg åt biskopen att vi är trötta, det här vill varken han eller vi. Det har kostat oss mycket pengar och det kostar er alla som reser fram och tillbaka mycket pengar och energi. Låt oss få slut på det här. Det är andra som ligger bakom hela dispyten, vi känner oss lurade och kränkta. Vi är trötta, snälla be biskopen möta oss inofficiellt. Medla mellan oss.

-Men ni vittnade ju mot klostret senast den 4 april, ni har ju enligt vad jag hört gjort nya anklagelser mot klostret, är det fel?

-Nej, det stämmer. Men det är inte vi. Vi används som brickor i ett spel.

Jag blir tagen av att byfogdarna som tidigare var nästintill fanatiska i sina uttalanden mot kristendomen och klostret nu mer känns som trötta, lurade och kuvade bönder som drabbats av flera personliga tragedier. De är beredda att prata ut om hur det hela började och vilka andra krafter som manipulerat dem till att driva processerna.

På kvällen håller jag mitt löfte och pratar med biskopen. Hans respons är att det inte är första gången de sagt att de vill lösa konflikten, men att de inte håller sitt ord. Han vill gå den legala vägen, att rättegångarna ska gå vidare. Klostrets advokat lovade i en hearing efter rättegångssessionen att överklaga till Europeiska domstolen om klostret mot förmodan skulle förlora i Högsta domstolen i Ankara. Turkiet har visst fällts i liknande ärenden som armenier och greker överklagat två gånger. Men ingen vill att det ska gå till Högsta Domstolen eller vidare, man vill ha det löst i Midyat – så fort som möjligt.

Fredagen den 24 april är jag hemma i Södertälje igen, min hemstad som hyser tjugotusen assyrier som alltså också väljer att kalla sig syrianer och kaldéer. På kvällen ser jag nyheterna. Obama höll sitt löfte, han nämnde folkmordet på kristna i sitt tal. Han kallade det dock inte folkmord och han sade ”bara” armenier som blev massakrerade eller deporterade. Assyrier världen över är i alla fall glada att en amerikansk president nämner folkmordet på dess årsdag. I mitt föräldrahem tänder vi ett ljus. På tv får jag veta att biskop Samuel Aktas bjöds in att hålla ett tal, S:t Gabriels advokat Rudi Sümer höll talet.

Jag sätter mig vid datorn i föräldrahemmet i södra Södertälje och skriver ned en liten berättelse som jag länge velat dela med mig av:

Hon hette Meyyo, kort för Meryem. Hela hennes släkt – på hennes fars sida – förutom fyra små flickor hade brutalt dödats. Hon var bara sex månader gammal när Haci Salmo, hennes fars kompanjon i en export och import firma, hittade henne på en bakgata i den stadsdel som dominerades av hennes släkt.

Hon låg och skrek vid traktens vattenkälla. Han gömde henne innanför sin jacka, hoppade upp på sin häst och tog med sig henne hem till Estel, den muslimska delen av Midyat. Hasan Hazuz, slaktaren från Mardin som numera bodde i Midyat, kom efter tre månader på besök till Haci Salmo för att slakta dennes boskap. Muslimer åt inte kött som inte var slaktat av en annan muslim, därför hade Hasan Hazuz flyttat till Midyat. Stadens muslimske slaktare hade dött och de hade inte hittat en ny. Efter att boskapen slaktats bad Haci Salmo Hasan Hazuz om en tjänst. Han frågade honom om han möjligen kunde ta med sig en nio månaders baby till hennes anhöriga i Midyat. Han berättade att hon var kristen och dotter till hans döde kompanjon Sha’e Gunduro Melke Mire. Bland de få kristna som hade överlevt folkmordet Seyfo fanns det fyra män som var släkt med henne. Hanne, Isa, Duve och Aho Kino Melke Mire var hennes kusiner på hennes mors sida. Hasan Hazuz lovade Haci Salmo att överlämna henne till dem.

Tre månader senare besökte Haci Salmo Aho som var hans nye kompanjon efter att Sha’e hade dödats. Haci Salmo kom för att dela med sig av vinsten från exportaffärerna. Aho ville varken träffa Haci Salmo eller ta del av vinsten. Han hade tappat förtroendet för honom och alla andra muslimer. Aho sade till Haci Salmo att det inte var personligt men att såren från folkmordet var för djupa.

Haci Salmo blev förnärmad, han hade ju räddat Meyyo. Han hade skyddat henne och sedan skickat henne hem till dem. Aho och hans bröder blev chockade. Hasan Hazuz hade lurat Haci Salmo. Han sprang hem till slaktaren, misshandlade honom, och tog tillbaka Meyyo. Hon hade blivit ett år och en månad. Aho tackade för att Haci Salmo hade räddat Meyyo men något framtida samarbete fanns det ändå inte att tala om. Kristna och muslimer kunde inte längre ha affärer ihop.

Meyyos syster Warde hade först deporterats till Adana och sedan till Iskenderun för att till sist, med båt, utvisas till Beirut. Då var Warde fjorton år. Något år senare gifte hon sig med en annan överlevare. Han var från Anhil, en av Midyats närmaste byar. Han tog med henne för att besöka Midyat ungefär tjugo år senare.

I Anhil fick hon höra talas om Meyyo, hennes syster, att även hon hade överlevt. Meyyo var då gift med Faulus. Kitso, en annan syster hade också överlevt. Hon var i Syrien. En fjärde flicka, Sikke, deras kusin hade också överlevt. Fyra överlevande av överklassfamiljen Gunduros släkt hade på ett eller annat sätt räddats till livet. Alla flickor.

Meyyos far Sha’e är i historieböckerna beskriven som en hjälte. Han och hans bror Ilo (Eliyas) hade dödat en av de värsta muslimska bödlarna. I byn Aynward var sedan Sha’e en av dem som gjorde motstånd och räddade många kristnas liv. Familjen Gunduro Melke Mires barn var utbildade i Bulgarien.

Min far var under lång tid Haci Salmos frisör. Jag var ungefär tio när Haci Salmo dog. Jag är ett av Meyyos många barnbarn, min syster Meryem-Maria är uppkallad efter henne.

Det är som sagt nya tider. Nu flyter inte blod, nu konfiskeras mark. Och det helt legalt.

– Man stiftar lagar för att ta det sista vi har, det känns som en förlängning på folkmordet, sade en tysk medborgare som var i Midyat för att försöka vinna mot staten. Hans fars mark har konfiskerats av staten för att den inte har brukats på tjugo år.

För tre veckor sedan avslutade USA:s president Barack Obama sin Europaresa, som sista anhalt valde han Turkiet. Det var en markering. Han vill se landet som EU-medlem. Det har ingett hopp hos den lilla kvarvarande kristna folkgruppen. Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt var där samtidigt som jag. Han vill också se Turkiet som medlem i EU. Både regeringscheferna poängterade att Turkiet först måste garantera minoriteternas rättigheter.

Det turkiska regeringspartiet AKP har de senaste åren placerat sig på den internationella utrikespolitikens scen genom massivt agerande för fred i länder som Libanon, Israel, Palestina och Syrien. Internationell press kameror smattrar mot Turkiets premiärminister, president, EU-minister och utrikesminister så gott som dagligen. Landet har tagit plats. En nytändning av den turkiska självsäkerheten känns av överallt. Den amerikanske presidentens och den svenska statsministern tal och engagemang för att föra Turkiet närmare Europa har gett landet en självsäkerhet.

Bakom Turkiets internationella engagemang, president Obamas intresse för landet och Reinfeldts kamp för dess EU-medlemsskap smattrar inte kamerorna. Där pågår det ett fult spel som man inte vill låtsas om. Yilmaz Kerimo skrev en fråga till Reinfeldt innan statsministerns resa till Turkiet. Kerimo ville veta om Reinfeldt tänkte ta upp frågan om klostrets mark med den turkiska regeringen. Bildt svarade på frågan.

”Sverige och EU fortsätter att ta upp alla dessa frågor med Turkiet. Exempelvis förblir Sverige en av de drivande i att uppmärksamma fallet med S:t Gabrielklostret. Från svensk sida kommer vi fortsätta att i samtal med företrädare för Turkiets regering, på olika nivåer och i olika sammanhang, att trycka på att full respekt för bland annat minoritetsrättigheter är nödvändigt för att ett EU-medlemskap ska bli möjligt.”

Det kanske finns hopp om ett av världens vackraste länder. Jag hoppas verkligen det. Men först måste S:t Gabriel lämnas i fred och Turabdinbor som blivit lurade på mark få upprättelse. Den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan har enligt tidningen Hürriyet också blandats in och sagt att han ska följa rättegångarna mot S:t Gabriel med stort intresse. Själv ska jag också fortsätta att granska det som händer bakom kamerornas smattrande.