Efter 0-4 mot Mjällby var det meningen att Assyriska skulle återupprätta sin heder mot GIF Sundsvall. Istället vann Giffarna med 2-0. Assyriska har nu två raka förluster med 0-6 i målskillnad.

Assyriska och Sundsvall möttes i en sport som heter fotboll, men som var mer lik en parodi på fotboll. Giffarna gjorde det de är bra på, medan Assyriska försökte göra saker som inte direkt kännetecknar klubben. Det säger sig självt vem som gick segrande ur den striden.

Ett Assyriska med stora skadebekymmer på anfallsfronten åkte alltså upp till norrland med en och en halv forward. En helt ny brasse, Tiago Pereira, och en inte helt återhämtad Xhevdet Llumnica. Jag räknar inte Aziz Corr-Nyang som anfallare, även om han har offensiva kvalitéer. Martin Åslunds offensiva egenskaper är mera ett fall för agenterna i Arkiv X.

Om jag först fokuserar på de positiva inslagen, och de var inte många, kan man se att Pereira kan komma att tillföra Assyriska något laget inte haft tidigare. Pereira visade upp ett starkt huvudspel och var oftast ett spelalternativ för panikslagna medspelare. Dessutom var han inblandad i de ytterst få anfallskombinationer Assyriska bjöd på.

Vidare kan man säga att Filip Bergman försökte, när han hade någon att passa, hitta lite fler alternativ än den långa varianten. Dennis Östlundh valdes till bäste spelare i bortalaget, vilket säger allt om lagets insats. Östlundh var nämligen som bäst godkänd. Den ende som får godkänt är väl stackars Oscar Berglund som blev lämnad i sticket flera gånger.

Sedan kan man säga att samtliga spelare sprang och spottade blod större delen av matchen, men det är inte tillräckligt för ett förmodat topplag. Sundsvall stressade sönder Assyriska så högt upp i banan att det borde finnas tillräckligt med ytor bakom hemmalagets backlinje. Om Assyriska hade självförtroende nog skulle man ha spelat sig ur den höga pressen.

Istället blev Assyriska enkelt avslöjat och avväpnat. Kortpassningsspelet var som bortblåst och Assyriska kunde lika gärna ha varit svenska landslaget utan Zlatan eller än värre Ljungskile. Det såg inte alls ut som Assyriska.

Jag har inte vanan att såga spelare och jag vet att Sundsvall har två otroligt starka forwards, men vägde inte Fredrik Samuelsson inte lite väl lätt i närkamperna? Och var någonstans är Daniel Dos Santos bättre än Alex? Darrigare ingripanden går inte att bjuda på, och frågan är väl om de ska få förtroendet i nästa match.

För varje match som går dyker fler och fler frågor upp i mitt huvud angående laguttagning och coachning. Corr-Nyang är inte en forward, men får starta som en. Nahir Besara är ingen vänsterytter, men får hoppa in som en. Åslund är ingen anfallare men får ändå agera som en.

De byten som Roberth Johansson gjorde i slutet av matchen är knappt värda att kommentera. Det enda som bytena visade var att Assyriska inte var intresserat av att vinna eller ens att förändra matchbilden. Det räckte med 0-0 helt enkelt. Jag förstår om jag själv, som sitter framför en storbilds-tv, skulle tycka att oavgjort var nog med tanke på matchbilden. Ska inte en tränare i ett topplag ha större ambitioner?

Det jag menar är att jag förstår om Trollhättan åker upp till Sundsvall med det ambitionerna. Inte Assyriska. Johansson har mycket arbete framför sig de kommande dagarna. Själv skulle jag använda cupmatchen i helgen till att testa en alternativ spelidé, med de spelare som även skall starta kommande seriematch.

Efter två raka förluster och 0-6 i målprotokollet var stämningen bland Assyriskasupportrar lägre än lågt. I Assyriska föreningen i Norrköping, där jag såg matchen på teve, kläckte någon idén om att starta en fond som ska samla in pengar till att betala Martin Åslunds lön. Villkoret skulle vara att Åslund aldrig mer tar på sig Assyriskas matchtröja igen.

Vissa tar humorn som tillflykt i svåra tider. Andra måste bita ihop och hitta nya recept till framgång redan till på söndag. Då väntar Häcken i Svenska cupens tredje omgång.

   Oscar Berglund
   Filip Bergman
   Eddie Moussa