I den femte delartikeln tittar vi närmare på den benämning som har följt med assyrierna sedan fornhistorien, hur den har förändrats, förklarats och bortförklarats för att slutligen bekräftas av arkeologin.

I den föregående artikeln tittade vi närmare på exempel där den negativa bilden av assyrierna har ett tydligt samband med den negativa beskrivningen av assyrierna i gamla testamentet.

För den uppmärksamme uppstår här en logisk fråga. Om bilden av assyrierna var negativ bland assyrierna själva till följd av gamla testamentet, hur kommer det sig då att assyrierna fortsatte att kalla sig själva för assyrier?

Tack vare arkeologin och historievetenskapen har vi idag svaret på denna fråga. Från flera arkeologiska lämningar vet vi idag att ordet assyrier redan under assyriska imperiets dagar kunde skrivas dels som asuroye och dels som suroye. Detta bekräftas bland annat i den så kallade Cineköy stenen men även i en namnlista där namnet Asur skrivits som Sur. Detta fenomen med den första vokalen i ett ord som försvinner är ett typiskt drag i assyrisk grammatik än idag. Som exempel kan man säga på nutida assyriska ”akhul” eller ”khul”, båda formerna betyder ät. (Se sid 16-18 med noter i den bifogade artikeln längst ned). 

Det intressanta i detta fall är att gamla testamentet använder den form av ordet assyrier som har bokstaven a i början (asuroye) när det talas om det assyriska imperiet. Men när kristendomen och gamla testamentet nådde assyrierna flera århundraden senare så kallade de sig assyrierna själva inte längre för asuroye. Den naturliga språkutvecklingen hade lett till att det kortare suroye hade etablerat sig och blivit standard. Det ser vi i de bevarade texterna från bland annat Sankt Afrem och andra kyrkofäder. De kallar folket uteslutande för suroye eller suryoye, två varianter av formen som saknar ett a i början.  

Detta faktum skapade en unik situation. När assyrierna läste om assyrierna i gamla testamentet under de följande århundraden efter Jesus födelse så läste de om ”asuroye”. De själva kallade sig dock ”suroye”. Detta hjälpte till att skapa en skillnad i betydelsen mellan asuroye och suroye. För de kristna assyrierna var det naturligtvis bekvämt då de två termerna gick skilda vägar. Asuroye blev en negativ term som beskrev assyrierna från förr medan den term som blev kvar, ”suroye”, kunde fortsätta användas. Sakta men säkert växte gapet mellan formerna asuroye och suroye under århundradenas gång till dess att de ”kopplades loss” från varandra. 

Då och då under de följande århundradena tog olika kyrkofäder upp ordet suroye och dess härkomst. Eftersom ordet hade förlorat sin koppling till dess ursprungsform asuroye blev det då och då nödvändigt att förklara varifrån ordet suroye kommer. Olika teorier framfördes. En del kyrkofäder skrev i sina texter att namnet suroye kommer från en kung som hette Surus och som erövrade Mesopotamien. En del menade istället att suroye var en term som grekerna felaktigt ”påtvingat” oss eftersom de kallade hela området för Syria. 

Dessa förklaringar har naturligtvis ingenting med verkligheten att göra och är helt motbevisade av historievetenskapen och arkeologin. Den första syrianska företrädaren att ta bladet från mun och erkänna att suroye kommer från asuroye är Assad Sauma Assad. Men förnekelsen av den assyriska identiteten fortsätter ändå och syrianska företrädare fortsätter att hävda olika saker. Ibland säger de att grekerna felaktigt kom att kalla folket för suroye och att detta namn sedan fastnat. Åter ibland menar de istället att folket tidigare kallade sig oromoye men att de självmant övergav den benämningen och antog namnet suroye istället i takt med att de blev kristna i syfte att urskilja sig från de som fortsatte vara hedningar. 

Att en hel folkgrupp skulle ändra sin benämning efter en inkräktande kung är naturligtvis helt befängt och går helt emot logiken. Då skulle vi lika gärna ha hetat timuriter efter Timur Lenk eller alexandriter efter Alexander den store som båda erövrade Mesopotamien. Likaså är det befängt att tro att en hel folkgrupp ändrar sin benämning för att ett annat folk ”vill” det. Och minst lika befängt är det att en folkgrupp ändrar sin benämning bara för att de byter religion. Den som blev kristen blev mshihoyo och det finns ingen logik i att en mshihoyo (kristen) skulle ta upp ett främmande etniskt folknamn för att urskilja sig från hedningar. 

Allt detta är naturligtvis tydligt och inte särskilt svårt att genomskåda. Men för den som är fast i en världsbild som har mer med medeltiden att göra än med 2000-talet är det svårt att se klart. För desperata syrianska företrädare börjar det dock bli allt svårare att bortförklara varför folket alltid konsekvent kallat sig suroye. Desperationen manifesterar sig bland annat i rena förfalskningar. Klicka gärna på bannern med titeln ”Korståget mot assyriska identiteten” på denna hemsida för att se hur syrianska företrädare helt fräckt raderat bort raderna i en bok från 1897 av biskopen Toma Odo där han förklarar hur suroye kommer från asuroye. 

Mattias Shemun 

*Nästa del i serien publiceras inom några dagar.