I den tredje delen av författaren Lennart Warrings artikelserie om assyrisk och grekisk filosofi får vi lära oss om det centrala begreppet me i mesopotamisk filosofi, ett begrepp som av allt att dömma förmedlades vidare till grekiska filosofer.

Historiker anser idag att det är klarlagt att filosofin uppstod i Grekland på 500-talet f Kr. Grekerna själva påstod dock inte att de var först med att utveckla filosofi. När Alexander den Store lade stora dela av den då kända världen under sig på 300-talet f Kr ledde det till att grekerna fick ökade kunskaper om andra kulturers traditioner, religioner och tänkande. Genom det började grekerna skriva och tala om andra länders filosofi. De kallade icke-grekiska filosofiska traditioner för ”barbarernas filosofi” (barbaros philosophia). Det var inte så nedlåtande som utrycket låter idag. Aristoteles lärjunge Eudemos från Rhodos (ca 370-300 f Kr) var en av de grekiska filosofer som blev intresserad i ”barbarernas” tänkande. Han studerade bland annat Assyriens, Egyptiens, Feniciens, Persiens och Indiens filosofiska och teologiska traditioner. Eudemos studie av dessa länders tänkande har gått förlorad. Den fanns dock fortfarande tillgänglig för den nyplatoniska filosofen Damaskius (462-538 e Kr). Som hans namn anger var han född i Damaskus. Hans rätta namn är inte känt idag.Tack vare att Damaskius citerade avsnitt från Eudemos skrift vet man att Eudemos hade studerat skapelseeposet Enuma elish som fanns i en assyrisk och en babylonisk version. Genom att jämföra Eudemos referat av eposet med originalet, som har återfunnits av arkeologer, har forskare kunnat konstatera att referatet stämmer väl överens med originalet. Han måste ha haft en mycket tillförlitlig källa antingen skriftlig eller muntlig till sitt förfogande.

   Ett begrepp som förekommer i skapelseeposet är det akkadiska ordet mummu. Ordet betyder bland annat skapare, sinne och förnuft. Begreppet förekommer på ett ovanligt sätt i eposet och forskare är därför oense om hur ordet ska tolkas i detta sammanhang. Eudemos ansåg att ordet som han transkriberade som moumis, motsvarade Platons begrepp Världsförnuftet (ton noeton kosmos). För filosofihistoriker idag framstår möjligheten att assyrier och babylonier hade en föreställning som motsvarade en grundtanke i Platons filosofi som ytterst osannolik. Så var det uppenbarligen inte alls för grekiska filosofer på 300-talet f Kr. Samtidigt som de var stolta över sin egen kultur var de medvetna om att Mesopotamien och Egypten var betydligt äldre kulturer och att de hade lärda traditioner som gick långt tillbaka i historien.

   En kärnfråga inom filosofin är frågan om verkligheten och varandets natur. Som jag skrev i min förra artikel fanns det en mycket gammal tradition i Mesopotamien om att allting började med vatten vid begynnelsen. Denna uppfattning hade också Greklands första filosof Thales. Han kan mycket väl ha fått denna idé som ett resultat av kulturinfluens från Assyrien. Där hade man sedan lång tid även utvecklat betydligt mer abstrakta tankar kring verklighetens natur. En grundläggande idé var att allting som existerar har sin grund i en osynlig andlig värld. I denna dolda värld fanns ett slags urformer eller modeller som fungerade som grundritningar för allting som existerar. Dessa andliga modeller var enligt denna lära fullkomliga, eviga och oföränderliga. Allting som existerar i den materiella världen däremot var ofullkomligt och förgängligt. De var sämre kopior av sina andliga originalmodeller. Denna lära tänktes först ut av sumererna och finns belagd i den sumeriska litteraturen från 2000-talet f Kr. Assyrierna och babylonierna tog över läran som förblev en levande tradition ända fram tills kilskriften togs ur bruk vid vår tideräknings början. De eviga och oföränderliga urformerna kallades för me på sumeriska. Ingenting kunde existera utan sitt me. Som den assyriske assyriologen Herman L J Vanstiphout har förklarat var idén om me ”ett centralt begrepp i mesopotamiskt religiöst och filosofiskt tänkande, de kan bäst förstås som ’kvintessensen’ av allt som existerar, både konkret och abstrakt.” (Vanstiphout, ”Inanna/Ishtar as a Figure of Controversy”, Struggles of the Gods, H G Kippenberg (red) (Walter de Guyter, 1975), 33, not 44)

   Ordet me är mycket svåröversatt. Olika översättningar som förekommit är arketyp, princip, essens och gudomlig kraft. Men ingen av dessa översättningar täcker ordets mångsidiga natur. Den bokstavliga betydelsen är ”varat” i abstrakt mening och ”att vara” som verb. Man kan säga att alla me var alltings sanna vara. Av den sumeriska litteraturen framgår att me ansågs vara rena, eviga, sanna, heliga, ursprungliga, oföränderliga och ogripbara. Det fanns me för ting, handlingar, yrkeskunskaper och abstrakta begrepp. Bland de abstrakta begreppen som finns omnämnda i den sumeriska litteraturen finns gudomlighet, godhet, ondska, rättvisa och visdom. Bland handlingar finns att ge råd, döma, fatta beslut, ödesbestämma, sjunga klagosång, arbeta hårt, glädja sig och kyssa.

   Sumererna föreställde sig även att det fanns ett särkilt me för universum som helhet. Detta me kallades ”universums me (me an-ki-a). Detta kosmiska mekallades också ”himlens och jorden planritning”. Den kosmiska ordningen och strukturen upprätthölls av den abstrakta och andliga sfären av me. Denna ordning stod över och var oberoende av gudarna. Det var alltså inte så att allting var underkastat gudarnas vilja som den mesopotamiska religiösa tron brukar framställas i moderna religionshistoriska böcker.

  Sumererna ansåg att me fanns i sin icke-manifesterade form i den underjordiska kosmiska regionen som kallades Abzu. Denna region var i konkret mening det underjordiska sötvattnet, men den kom att få en transcendental innebörd i religion och myt. Ordet Abzu kan översättas som ”Visheten ocean” eller ”Kunskapens hav”. Vishetens gud Enki, eller Ea som assyrier och babylonier kallade honom, besatt all kunskap och visdom genom att ha tillgång till alla me.

    Av sumeriska texter framgår att me även ansågs finnas i en osynlig himmel ovan och bortom den synliga stjärnhimlen. Föreställningen om en eller flera himlar ovan himlen var en traditonell idé i Mesopotamien. Denna föreställning brukar tillskrivas Platon. Men föreställningen fanns redan under sumerernas tid mer än 1500 år före Platons levnadstid.

   Enligt den mesopotamiska världsbilden var denna värld ofullkomlig och förgänglig, något som kärnfullt beskrivs i den tionde och elfte tavlan av Gilgamesheposet. Den transcendentala och gudomliga världen av me var däremot fullkomlig, oföränderlig och evig. Den fysiska världen var beroende av den andliga sfären av me för sin existens. Alla me däremot ”existerar av sig själva” som en sumerisk text uttrycker det. Uttrycket anger att me inte är beroende av något annat för sin existens eftersom den var själva  varat (me). Den andliga världen av me och gudomliga planritningar var en oberoende och ordnad värld som stod över gudarnas makt och vilja. Gudarna var beroende av me för att kunna styra världen. Gudarna kunde bestämma öden men då måste de ha tillgång till ödesbestämmandets me. Människorna hade inte direkt tillgång till memen de kunde genom andlig koncentration och övning skåda världen av me med sina inre ögon. Enligt läran om me skulle människan försöka komma så nära mesom möjligt i sitt tänkande och handlande. Då blev människan lycklig, kunde tänka klart, bli vis och gudalik..

  Läran om me är mycket komplicerad och abstrakt. Detta innebär att det sida vid sida med den mytiska världsbilden fanns en filosofisk världsbild. Skillnaden mellan den mytiska och den filosofiska världsbilden som man brukar ange är att i mytologin härskar gudarna enväldigt medan i filosofin finns en kosmisk ordning som är rationell och kunde förstås och som var oberoende av gudarna. Detta kriterium uppfylls av läran om me. (Fortsättning följer inom några dagar. Red. anm)

Lennart Warring

 Lennart Warring har varit studierektor och lärare vid Institutet för analytisk psykologi. Tillsammans med Taina Kantola har han översatt Gilgamesheposet till svenska. Den kom ut 2001 på förlaget Natur och Kultur. Under 2011 utkom författarna med boken Innana – Skymningens drottning. Nu använder Lennart Warring sin tid för att skriva och förmedla kunskaper om den forntida mesopotamiska litteraturen, religionen och filosofin.

*Uppgifterna i denna artikelserie bygger på upptäckter som finns i den kommande boken Filosofins gryning som Lennart Warring skrivit tillsammans med Taina Kantola.