Den ökände anti-assyriern Assad Sauma Assad försöker i sin bok om patriark Afrem Barsom från 2007, släta över patriarkens pro-assyriska uttalanden från 1920-talet. Han påstår att Barsoms historiska kunskaper inte hade mognat förrän han blev 60 år. Först då skulle han ha insett att namnet assyrier var felaktigt och ångrat sig. Detsamma gäller biskop Yuhanon Dolabani och Naum Faiq, hävdar Assad. Därmed omyndigförklarar Assad dessa personligheter och förolämpar dem, skriver journalisten Augin Kurt Haninke. Här publicerar han också ett unikt dokument som än en gång styrker Afrem Barsoms assyriska patriotism när han var biskop.

Om patriark Barsom hade varit i livet skulle han med all säkerhet inte ha några invändningar mot Assads historierevisionism, eftersom han själv gjorde en helomvändning efter att han blev patriark 1933. Men Dolabani förblev trogen sina ideal hela livet, trots att han förbjöds att befatta sig med assyriska nationella frågor av två patriarker – Elias Shaker och Afrem Barsom. Det är också löjeväckande när Assad, under pseudonymen ”Bar Daysan”, påstår i sin egen tidskrift Aram (1998) och Bahro Suryoyo (1999) att inte ens Naum Faiq skulle ha någonting med assyrisk nationalism att göra. Ett så uppenbart övertramp borde vara främmande för en person som vill ge sken av att vara en seriös akademiker. Assad innehar en doktorsavhandling om Bar-Hebraeus bok Awṣar roze (hemligheternas kammare) och signerar boken om patriark Barsom med ”Doktor i semitiska språk/syrologi”. Längre fram i texten synar vi hans påstående om Naum Faiq genom att gå till originalkällan.

Det nya dokumentet som vi idag presenterar här för första gången är ett brev som Elias T Palakh (sannolikt Naum Faiqs brorson) skrev till biskop Dolabani i Mardin i april 1953. Han undrade varför patriark Afrem Barsom nu hade blivit en hatare av namnet Assyrian. Det var ju han som under sitt besök i USA 1928 hade varit stolt över sitt assyriska arv, skriver Palakh och citerar också en dikt av biskop Barsom. Diktens första vers börjar med: Aḥe rḥime oromoye, genso shbiḥo d othuroye, som betyder ”Mina kära arameiska bröder, av den ädla assyriska rasen”. (Hela dikten återfinns i slutet av texten).

Anledningen till brevet var att det hade blåst upp en konflikt mellan assyrierna i USA och kyrkoledningen. Några månader tidigare, i december 1952, hade patriark Afrem Barsom skrivit ett dekret till sin representant i USA, biskop Yeshu Samuel, och beordrat honom att ändra namnet Assyrian Church på de tre kyrkor som han själv hade invigt 1927-28. Assad skriver i sin bok att biskopen hade invigt dessa kyrkor och anger även exakt datum, men undviker att säga att det var under namnet Assyrian Apostolic Church. Det är hans sätt att förtiga sanningen, på samma sätt som han skriver att biskop Barsom hade ”försvarat syrianernas rättigheter” vid fredskonferensen i Paris 1919-20. Vi vet ju att biskopen använde uttrycket ”our ancient Assyrian nation” om sitt folks ursprung i sin promemoria. Men det vill Assad inte låtsas om. Ordet Syrian är ju en förkortning av Assyrian, men det vill Assad inte heller veta av. För honom är det endast beteckningen araméer som gäller.

Assad skrev sin bok om patriark Barsom 2007 när det hade gått 50 år sedan patriarken hade dött. Den har titeln Patriark Afrem Barsaum – hans liv och verk. På baksidan återger han en vers ur patriarkens dikter som börjar med ”Beth-Nahrin d oromoye, athro rġiġo d suryoye”. Dikten har 48 versrader, där ordet araméer förekommer bara två gånger. Assad plockar upp just det stycket och lägger det på omslaget till boken. Detta stycke används också flitigt på olika anti-assyriska hemsidor i samma syfte. Det har också blivit en låt som Assads bror Ninos Assad har tonsatt och som framförts av kyrkokören i Hallonbergen i Stockholm, under Ninos ledning, i ett uppträdande på Suryoyo Sat 2009.

Naum Faiq, Yuhanon Dolabani och Afrem Barsom har använt sig av både assyrier och araméer om sitt kulturarv. De gjorde ingen åtskillnad och såg alla kända benämningar inom folkgruppen som en del av den assyriska nationens rika historia. Ibland kunde de skriva olika benämningar på olika språk i samma artikel. Naum Faiq använde ibland Arami på arabiska men Athuri [Asuri] på turkiska. På kthobonoyo (också känt som klassisk syriska) kunde det stå antingen Othuroyo eller Suryoyo. Så gör han t ex i tidningen Huyodo 1921 (där även Athur-Kaldo förekommer), som han var redaktör för. Men det är viktigt att markera att de betraktade Assyrian som en politisk term och ett samlingsbegrepp för vårt folk oavsett kyrkotillhörighet. När de krävde ett territorium för sitt folk kallade de landområdet Assyria, inte Aramea. I sitt brev till de assyriska nationella föreningarna i USA den 20 april 1920, efter sitt besök i London, skriver biskop Afrem till exempel följande:

”Talarna nämnde mitt namn och vårt assyriska folks namn flera gånger.//
//Lord Curzon underströk i sina brevsvar den 12 och 17 mars, uttryckta med stor respekt, att fredskonferensen skulle ta upp den assyriska frågan mer i detalj när den tiden var inne.//
//Likaså fick jag ett brev från den franske premiärministern den 7 februari, där han fastslog att hans regering i hög grad ämnar intressera sig för det assyriska folkets sak.//
//Vi har argumenterat för våra krav, även om vi inte är kända i den europeiska pressen och hos västs politiker. Vi har dragit deras blickar till den ädla assyriska rasen
. Det intressanta är att biskop Barsom skrev sitt brev på engelska och Naum Faiq översatte det till arabiska, enligt Bethnahrins redaktör.

Artikel i Bahro Suryoyo 1999, signerad ”Bar Daysan”, men med största sannolikhet skriven av Assad Assad, som dessförinnan hade publicerat Cheqqes artikel i sin tidskrift Aram 1998. Assad själv har aldrig sett originalet utan utgår från Murad Cheqqes bok Naum Faiq – Zikra wa takhlid 1936.  

Elias T Palakhs brev till Dolabani refererar till biskop Barsoms egna ord på kthobonoyo där han är stolt över sitt assyriska arv. Men enligt Assad var alltså orsaken till att Afrem Barsom och Yuhanon Dolabani såg sig som assyrier att de var okunniga om sin historia, tills de en dag mognade och insåg sitt misstag. Även Naum Faiq har, som sagt, av anti-assyriska personer som Assad gjorts till en aramé, som saknar varje anknytning till ett assyriskt arv. En debattartikel i Bahro Suryoyo nr 7 i augusti 1999 har rubriken ”Naoum Fayeq bör firas som aramé och inte som assyrier” följt av underrubriken ”Naoum Fayeq hade arameismen som nationell ideologi”. Artikeln är signerad ”Bar Daysan” och är baserad på en artikel av Naum Faiq i Huyodo 1921 på arabiska. Denna Huyodo-artikel har översatts till svenska i tidskriften Aram 1998, som Assad var utgivare för. Assad behärskar arabiska väl och får ses som den främste kandidaten bland tänkbara personer som översatt Faiqs artikel och som senare skrivit debattartikeln under signaturen Bar Daysan. Assads källa till artikeln är Murad Cheqqes minnesbok över Naum Faiq 1936 som heter Naum Faiq – Zekra wa takhlid. Jag har tidigare i min artikel Faiq stulen på sin assyriska identitet visat att Cheqqe hade förvanskat Naum Faiqs dikter och tagit bort vissa pro-assyriska stycken, sedan jag fått tillgång till ett häfte med Faiqs egen handstil där de aktuella dikterna fanns i original. Tack vare MARAs fantastiska arbete är vi inte längre beroende av sekundära källor.

 Första numret av veckotidningen Huyodo från maj 1921. Första sidan har rubriken ”till Assyriens ära” ovanför Agha Petrus bild. 

Även den här gången har jag gått tillbaka till huvudkällan för både Assad och Cheqqe, nämligen tidningen Huyodos första nummer i maj 1921 i MARAs arkiv. Huyodo utgavs i New York av Assyro-Chaldean National Unity of America (på assyriska Shawtofutho umthonoyto othuroyto-kaldoyto) mellan 1921 och 1922 en gång i veckan. Efter 39 nummer lades den ner. Naum Faiq (Naom Elias Palak) var huvudredaktör, bistådd av Samuel A Jacobs. Övriga redaktionsmedarbetare var I B Moorhatch, John Ashjy, Sanharib Bali, Joseph J Durna och Henry Durna (annonsansvarig). Ansvarig utgivare var Charles S. Dartley. Första numret gav stort utrymme åt vikten av en oberoende assyrisk journalistik och har huvudrubriken ”Till Assyriens ära” följt av general Agha Petrus bild. Huyodo gavs ut på olika språk; assyriska kthobonoyo och östassyriska talspråket, turkiska med assyriska bokstäver, arabiska med arabiska bokstäver och engelska. Det som skiljde Huyodo från tidigare Bethnahrin (1916-20) var att man nu använde tryckta fonter på alla språk. Man skrev inte längre för hand.

 Här är originalet till Assads källa om ”den arameiska journalistiken” i Huyodo 1921. Artikeln nämner ”den arameiska nationen” på flera ställen, men några rader längre ner står det även ”den assyro-kaldeiska nationen”. Detta har Assad i sin översättning till svenska i Aram (nr 15-16, 1998) ändrat till ”assyrierna OCH kaldéerna”. Ordet nation har alltså försvunnit och termerna assyrier och kaldéer är inom citationstecken.

Det som Assad stödjer sig på i detta nummer av Huyodo är en artikel på arabiska under rubriken ”Al-saḥafa al-aramiya wa-mabadi’uha al-samiya” (den arameiska journalistiken och dess höga principer). Artikeln är inte signerad av någon författare, men tillskrivs Naum Faiq av Assad och Cheqqe. Där säger man, helt riktigt, al-umma al-aramiya (den arameiska nationen) på flera ställen, men lite längre ner i samma artikel står det att Assyro-Chaldean National Unity of America hade skickat två delegater till Pariskonferensen ”för att försvara den assyro-kaldeiska nationen”. I förordet på kthobonoyo skriver man om valet av tidningens namn och vikten av att utveckla språket, som här kallas ”leshono othuroyo” (assyriska språket). Längre ner står det att man ger ut Huyodo även på det östassyriska talspråket ”swadaya som talas av alla assyrier (othuroye) i Persien och andra städer”.

 I den assyriska inledningen kallar Naum Faiq språket ”leshono othuroyo”.

Det som Assad och hans meningsfränder bland anti-assyrierna gör är att plocka ett löst citat där Naum Faiq nämner ordet araméer och utelämna alla de artiklar och dikter där han manar till ett uppvaknande för att befria fosterlandet Assyrien. Den mest berömda av hans dikter är ettʿir bar Othur ettʿir (Vakna, son av Assyrien!). Anti-assyriernas taktik är alltså att lyfta upp endast halva sanningen. På så sätt tror de att de kan lura sin publik. Men sanningen kommer fram förr eller senare. Det förgångna hinner ofta ikapp och avslöjar deras historierevisionism.

Assads agerande påminner om det som Bengt Knutsson, docent i semitiska språk vid Lunds universitet, gjorde 1982 när han skrev en rapport som hette Assur eller Aram (utgiven av Invandrarverket och kulturrådet). Där får han bekräftat av biskop Afram Abboudi i Södertälje att han hade sagt sig vara av assyriskt ursprung vid ett besök i Södertälje 1969. Men Knutsson gör sedan sitt yttersta för att bortförklara biskopens helomvändning som ett resultat av okunskap. Abboudi var också en lärd biskop när han höll sin berömda predikan som spelades in på band. Knutsson hävdar att det kan ursäktas eftersom Abboudi dels erkänner utan omsvep, dels inte kände till sin historia vid den tiden. Så gör bara de skribenter som har en politisk agenda. 

Om vi återgår till turbulensen bland assyrierna i USA 1953, berodde den alltså på att patriark Barsom hade beslutat att de tre aktuella kyrkorna under namnet Assyrian Church i fortsättningen skulle heta Syrian Church. Biskop Yeshu Samuel hade så sent som i augusti 1952 skrivit ett brev till sin församling under namnet Assyrian Orthodox Archdiocese (Assyriska ortodoxa ärkestiftet) och sagt att han skulle ”samarbeta med varje assyrier som har kärleken till sin kyrka och sin nation i hjärtat”. Men nu hade kyrkoledningen vänt den assyriska nationella kampen ryggen och intensifierat sitt motstånd mot assyrisk nationalism. De nya arabiska staterna Irak och Syrien skulle inte retas med någon ”assyrisk separatism” enligt kyrkans sätt att se på saken. En personlig omständighet kan vara att patriark Barsoms stora familj bodde kvar i Irak. Han hade sju syskon, varav den yngste, läkaren Abdalla Barsom, hade gjort karriär i det arabiska Irak som generalsekreterare på hälsodepartementet, skriver Assad i sin bok.

Patriark Barsom började nu ta avstånd från allt som hette assyriskt och skrev 1953 en bok om kyrkans historia, där han säger att kyrkans namn alltid har varit Syrian på engelska och anger Indien som exempel. Redan 1947 hade han i ett dekret uppmanat sin församling att ta avstånd från alla nestorianer eftersom Nestorius fortfarande var bannlyst (sedan år 431 vid kyrkomötet i Efesos). Han var också i färd med att bannlysa sin nestorianske kollega på 1950-talet. Ordet assyrier var för patriark Barsom numera likställt med nestorian. Han hävdade att termen Assyrian var ett engelskt påfund för att knyta till sig nestorianerna i Hakkari och använda dem i sina imperialistiska ambitioner i Irak. Han syftade på Assyrian Levies.

Brytpunkten för Patriark Barsoms helomvändning verkar vara Simelemassakern 1933, som blev slutet för de assyriska nationella kraven på ett eget självstyre. Assyriska ledare som patriark Mar Shimun Benyamin drevs i exil från Irak samma år. Agha Petrus hade utvisats redan 1923. Dessa tillhörde östassyriernas kyrka, medan kyrkoledare som patriark Barsom eller den kaldeiske patriarken Emanuel försökte nu visa sig lojala med den nye irakiske kungen Faisal. Den brittiske konsuln R G Monypenny skrev ett brev till Storbritanniens representant i Vatikanen George Ogilvie-Forbes. Han rapporterade om situationen i Mosul efter Simelemassakern och tillade:
”Jag är vidare informerad om att den kaldeiske patriarken Emanuel och den jakobitiske biskopen Athanasius (Tuma Qassir, red a) har undertecknat ett telegram till Hans Majestät kung Faisal, där de tackar Hans Majestät och armén för att det nu råder lugn i landet. Jag förmodar att de var rädda för att vägra skriva under telegrammet, som hade lagts fram för dem av irakiska myndigheter”.

Att dessa kyrkoledare kände sig rädda efter det barbariska massmordet i Simele, var nog ingen överdrift från den brittiske konsulns sida. Det kunde också drabba deras församlingar. Men vi ska inte heller glömma att dessa två tillhörde konkurrerande systerkyrkor. Det innebär att den kaldeiske patriarken mycket väl kan ha varit tillfreds med att de ”rebelliska” nestorianska assyrierna hade fördrivits och deras kvinnor och barn mördats. Detsamma gäller den syrisk-ortodoxe biskopen Tuma Qassir, som sannolikt hade fått direktiv av patriark Afrem Barsom att visa lojalitet med den irakiska regimen. Patriarken själv var född och uppvuxen i Mosul men hade sitt residens i staden Homs i Syrien, som fortfarande var ett franskt mandat. Han hade nu börjat samarbeta med arabnationalisterna för att driva Frankrike ut ur Syrien.

När det gäller den etniska identiteten började patriark Barsom lyfta fram namnet araméer som ett alternativ till assyrier, eftersom namnet araméer inte hade någon politisk laddning i arabiska härskares ögon. Ingen rörelse eller organisation bland vårt folk hade någonsin krävt ett arameiskt territorium. Däremot hoppades biskop Barsom 1920 på ”ett fritt Assyrien efter en hundraårig dröm” i sin korrespondens från London och Paris.

Resultatet av detta ställningstagande är välkänt. Namnkonflikten bland vårt folk tilltog i styrka efter vår utvandring till västvärlden och vi lider än idag av patriark Barsoms agerande när våra barn hamnar i djupa diskussioner om vad han sade och inte sade om den ena eller andra benämningen. Situationen förvärrades efter att arabiska Baath-regimer senare utnyttjade beteckningen araméer för att så splittring bland det assyriska folket, i syfte att förgöra den assyriska nationella rörelsen. Olika regimer i Mellanöstern utnyttjar även idag anti-assyrier för att göra konflikten ännu djupare.

Assads resonemang att patriark Barsoms historiska kunskaper mognade först när han var 60 år håller inte. I sin bok skriver Assad i förordet att patriark Barsom var den mest bildade kyrkoledaren och författaren inom syrisk-ortodoxa kyrkan under de senaste 700 åren. Han sägs ha studerat historia och filosofi i tidig ålder i Zafaranklostret, Jerusalem och Paris. Assad skriver också följande om Afrem Barsoms engagemang som 21-årig munk i Zafaranklostret: ”År 1908, när syrianerna i Amed grundade föreningen Uppväckelse (Intibah, red a) blev munken Afrem Barsaum en aktiv medlem i föreningen och arbetade för att uppmuntra alla intresserade att förnya och publicera den gamla syriska kulturen. Han skrev nationalistiska sånger både på syriska och turkiska om denna förening”.

Att det var Naum Faiq och hans vänner som låg bakom grundandet av föreningen Intibah och att de gav ut en tidning med samma namn, det undviker Assad omsorgsfullt att nämna. Likaså undviker han att nämna att det handlade om assyrisk nationalism. Afrem Barsom brevväxlade också med sin gode vän Naum Faiq i tre decennier fram till dennes död 1930. Faiq bevakade fredskonferenserna på 1920-talet i sin tidning Bethnahrin, där vi hittar flera artiklar om eller brev av biskop Barsom, t ex brevet i april 1920 som omnämns här ovan, skrivet i hamnstaden Marseille när biskopen var på väg till Beirut.

Afrem Barsom var bildad och språkkunnig. Han gjorde tre stora rundresor i Mellanöstern, Europa och USA (1913, 1919, 1927) i sin jakt på gamla handskrifter, som han läste och katalogiserade. Han besökte alla stora bibliotek och museer i London, Paris, Berlin, Florens, Chicago m fl. Resultatet blev boken al-lu’lu al-manthur (1943) som Dolabani översatte från arabiska (1967). Den fick titeln Berule bdhire (spridda pärlor). Är det troligt att Afrem Barsom hade en så stark assyrisk nationalkänsla baserad på okunskap? Självklart var han inte okunnig om sin assyriska historia och sina rötter, men vi vet att han senare bytte fot och har inspirerat anti-assyriska revisionister som Assad.

När det gäller Assads påstående att även biskop Dolabani slutade använda benämningen assyrier när han insåg att den var felaktig, är det närmast ett hån mot Dolabanis eftermäle. Visserligen är det sant att Dolabani agerade politiskt korrekt efter att republiken Turkiet hade bildats och skyltade inte längre öppet med sin assyriska nationalism. Men ingen kan anklaga honom för att ha ändrat uppfattning om sina assyriska rötter, vilket flera personer som har levt i hans närhet kan intyga. Som en 35-årig munk vid Adanaskolan hade Dolabani skrivit brinnande patriotiska dikter. I en av dem knyter han an till Naum Faiqs berömda dikt där Faiqs högsta önskan är att begravas i sina fäders jord (Sende doğdum, sende ölmek isterim ey vatanim…).

Dolabanis skrev dikten Athliṭe (hjältar) som en hyllning till den mördade patriarken Mar Shemun Benyamin. Här följer den i min översättning till svenska:

Skriv på min gravsten
Detta är statyn rest till segerns och stolthetens ära
Må Assyrien glädjas och ungdomar överallt ropa
Må de i Khabur och Adur ska se
Att här ligger martyren i Assyriens famn

Att Mar Shemun, sanningens och fulländningens hjälte
Att hjältemodige Mar Shemun vilar här
Må hans ben framkalla vördnad och tårar
hos alla förbipasserande
För att de i Khabur och Adur ska se
Att här ligger martyren i Assyriens famn

Må mina ben vila i min gravplats
När vår moder Assyrien upplever sin räddning
Må de utsmycka runtomkring min grav
med fria och värdiga länder
med Assyriens trupper och med upplysta präster

Biskop Yeshu Samuels brev 1952 undertecknat Assyrian Orthodox Archdiocese 

I ett brev den 4 maj 1920 till assyrierna i USA, som Naum Faiq publicerade i Bethnahrin, skriver Dolabani bland annat följande om det assyriska barnhemmet i Adana:
”Efter att ha beskådat denna frukt av nationens möda frambragt på kort tid, anser jag mig börja skicka denna glada nyhet till den assyriska nationens söner och berätta om min glädje och i hopp om att få dela med mig med dem. Staden Adana, som på Shalmanasar III:s tid darrade av skräck för de assyriska arméerna, har på senaste tid blivit en tillflyktsort för deras fattiga”.

Dolabani kunde uppenbarligen sin assyriska historia och berättar [i andra brev] om Adanas forna historia på 1000-talet f Kr som en assyrisk utpost. Han skriver i brevet ovan inte ens den inhemska benämningen suryoye om det assyriska folket utan använder othuroye (som vi även har kunnat läsa i Huyodos första nummer 1921). Som vi redan har påpekat är Dolabani inte heller främmande för ett arameiskt arv. Men här syftar han i första hand på det språkliga och litterära arvet. Fortsättningen på brevets innehåll är följande:

”Där [i Adana] samlas människor från alla håll och staden liknar mest det gamla Babel med tanke på språkens mångfald. Assyrierna känner där en djup frustration inför utsikten att detta tillstånd kommer att vara. De betraktar det nationella språket som nationens livsluft. Om det uppväxande släktet inte lär sig det, kan man ta farväl av det arameiska folket (i brevets assyriska original på kthobonoyo finns denna fras över huvud taget inte med. Vi vet inte om Dolabani skrev brevet även på arabiska eller om det är en översättning, red a). De kan inte acceptera att deras barn blir utan uppfostran och skolutbildning utan förblir flyktingar och främlingar, okunniga om sin nations språk. De vill ha en bättring. Det första de har gjort är att öppna en grundskola, där man lär ut [klassisk] syriska och turkiska.//…//kan jag nämna vad några personer sagt när de på söndagarna sett eleverna promenera omkring på Adanas gator. Några säger att detta folk har vaknat och andra att de är assyriska föräldralösa barn. De är assyrier [Athuriler]”

Dolabanis avsikt med brevet var att be om ekonomisk hjälp för att utöka antalet elever i barnhemmet och trygga dess fortlevnad. Han fortsätter:
”Många löften om hjälp har getts av biskop Afrem Barsom, dr A.K. Yusuf och de lokala [franska] myndigheterna. Men målet uppnås inte med löften//…//Vi behöver större resurser//…//Jag har riktat föreningarnas, sällskapens och alla assyriers blickar mot denna plikt och detta nya bygge, över vilket det assyriska namnet glänser, tills det blir fullständigt återupprättat i utlärning och undervisning”. Dessa citat är översatta från Bethnahrins arabiska sidor.

Citaten och dikten ovan motsäger det som Assad påstår om Dolabani, som aldrig senare i livet tagit avstånd från sin assyriska patriotism. Dolabani verkade under hela sitt liv för enighet mellan olika assyriska kyrkor – till skillnad från patriark Barsom som skapade splittring och använde bannlysningsvapnet lättvindigt. Förutom att han bannlyste Farid Nazha, hotade han även att bannlysa patriarkkollegan i Österns kyrka [numera Östern assyriska kyrka] för att han följde Nestorius. Om Afrem Barsom kan vi säga att han senare i livet ändrade åsikt och ideologi och motarbetade den assyriska nationella rörelsen på alla plan. Dolabani däremot blev ålagd av sina överordnade patriarker att sluta undervisa assyrisk nationalism åt sina elever, men förblev trogen sina gamla ideal. Läs mer i min artikel Dolabani förbjöds att lära ut assyrisk patriotism. Läs också min artikel Patriarken som bytte fot.

Ett unikt dokument som publiceras för första gången här i Hujådå; ett brev från Elias T Palakh till biskop Dolabani i april 1953, som undrar varför patriark Afrem Barsom har blivit en assyrierhatare, när han 1928 var stolt över sitt assyriska arv.

Assyrierna i USA visste att Dolabani var en sann assyrisk patriot. Därför skrev de till honom om det kaos som patriark Barsoms hatiska inställning till namnet Assyrian hade skapat i det assyriska kollektivet i USA. Elias T Palakhs brev till Dolabani, är på tre A4-sidor och skrivet på osmansk turkiska med assyriska bokstäver, så som Naum Faiqs generation brukade göra. Brevets källa är Eliyo Dere som låtit dela det med sig. Vi publicerar dock här endast sista sidan av brevet, som återger Afrem Barsoms dikt. Dikten är skriven på kthobonoyo. Transkriberat till latinska bokstäver står det så här på sidan tre:

Bunlara ne cevab verelim?
1928 senesinde kasıd resuli sıfatıyla Amerika’yı ziyaret eden patrikimiz haflelerde içtima’larda yazdığı neşideyi umume söyler.
Bugün o isimden ikrahi bilmem nasıl ta’rif edeyim, neşideyi sureti Beth-Nahrin at ithayk mothan makamı üzerindedir.

Aḥe rḥime oromoye, genso shbiḥo d othuroye
aḥeb shubḥe umthonoye, ʿafeq neṣḥone mothoye

ʿEhad l neṣḥonayn qadmoye, ʿehad l iqorayn nahroye
w dilan malke othuroye, wa l yulfonayn d beth-urhoye

ʿEhad l iqor suryoyutho, wa l gaborayn da mshamhwotho
d eshtamah baynoth emwotho, b malfonutho wa b rabyutho

’Af ederseniz, zatınızı rencide etmek fikriyle bu yazıları yazmıyorum, ancak bu hastalıklara şafi ilaçlarınızdan istifade etmek kasdıyla yazıyorum. Ma’ ıl ‘ayle [ailece] ellerinizi öper ad’iya mabrürenizi iltimas eyleriz, barekhmor.

22 Nisan 1953
Mḥilo
Mshamshono Elias T Palak”

Översättningen lyder:

Hur ska vi bemöta dessa?
1928, när vår patriark besökte Amerika i egenskap av apostolisk utsände, läste han upp följande dikt på olika välkomstmottagningar och möten. Jag förstår inte varför han hatar det namnet [Assyrian] idag. Dikten sjungs till melodin av låten Beth-Nahrin at ithayk mothan:

Mina kära arameiska bröder, av den ädla assyriska rasen
Älska nationella landvinningar, omfamna fosterlandets ära

Minns våra forna ärofullheter, minns våra mesopotamiska respektfullheter
Minns våra assyriska kungar, och våra lärosäten i Urhoy

Minns den respekterade syriskheten, och våra berömda hjältar
Som i världen välkända blev, så som läromästare och storheter

Jag ber om ursäkt om jag besvärar er. Det är inte därför jag skriver. Min avsikt är att hitta ett botemedel mot denna sjuka situation. Hela familjen kysser er hand och ber om era värdefulla böner till vårt beskydd. Barekhmor!

Den 22 april 1953
Tillgivne
Diakon Elias T Palakh”

Enligt författaren Abrohom Gabriel Sawme, hade Dolabani svarat på USA-assyriernas förfrågan och sagt att det enda adekvata namnet på engelska för både folket och kyrkan var Assyrian. Så säger Sawme i en intervju från 1994. Den går att se på Assyria TV.

Ps! Jag har inte angett alla källor i denna artikel. Utförlig beskrivning av hela ämnet med källhänvisning finns i min kommande bok Patriark Shakers arvtagare, i vilken patriark Afrems agerande beskrivs ingående ur olika aspekter – inte som Assad gör när han utelämnar det som inte passar hans politiska agenda.

Augin Kurt Haninke 
Journalist