När man läser historiska dokument kan man inte undgå att häpnas av den assyriska nationella styrkan. Efter Nineveh lyckades man upprätta olika autonoma områden i Mesopotamien. Dessa områden var väldigt viktiga, inte minst då de förkunnade den kristna läran i ett tidigt skede.
Vad hände egentligen den assyriska populationen efter Assyriska rikets fall? En population som av professor Simo Parpola uppgick till cirka 20 miljoner människor?
Att assyrierna överlevde imperiets fall (Nineveh 612 f. Kr) är idag ett faktum och kan inte förnekas av någon seriös historiker. Även persiska och armeniska dokument och grekiska historiker som Strabo(64-24 f.Kr) och Herodotos (484-425 f. Kr) skriver frekvent om assyrierna i Mesopotamien, ofta används ordvalet syrier för assyrier i Mesopotamien av grekerna.
När man läser historiska dokument kan man inte undgå att häpnas av den assyriska nationella styrkan. Efter Nineveh lyckades man upprätta olika autonoma områden i Mesopotamien. Dessa områden var väldigt viktiga, inte minst då de förkunnade den kristna läran i ett tidigt skede.
Efter att assyriska riket föll kan man se att dessa halvsjälvständiga assyriska stater uppstår; Adiabene, Osroenska riket(Edessa), Hatra och Assur, vilka var starkt representerade av assyrier där man bevarade assyrisk kultur och religion. Adiabene var synonymt med Assyrien, ett Assyrien som fick sin självständighet under parterna(247 f. Kr – 224 e. Kr) vilka var en iransk stam och undersåtar till persernas.
Edessa, som var huvudstad i det Osroenska riket, var styrt av assyrierna genom Adiabene. Dessa städer var belägna inom det historiska assyriska landområdet och var styrda av assyriska kungar där man i städerna tillbad guden Assur fram till kristendomens uppkomst.
Adiabene erövrades 117 e. Kr av Trajanus och blev då romersk provins under namnet Assyria. Trajanus bildade även provinserna Mesopotamien och Armenien. Dessa benämningar av provinserna återspeglar självklart folkgrupperna som bodde i Mellanöstern under denna tid och även vilka folkgrupper som var majoritetsbefolkningen i dessa områden.
Ett av de första kristna städerna var Edessa, detta är ett välkänt faktum. Men Edessa var under vissa perioder underställt Adiabene och således har alltså Adiabene en viktigare roll än Edessa när det gäller spridandet av kristendomen. Edessa var huvudstad i Osroenska riket och var styrt av kungar med namnet Abgar. Detta namn fick kungen i Edessa av assyrierna och grekerna som inte kunde uttala hans namn korrekt, Abgaros. Abgaros den svarte var troligen araméer, men framställs i vissa dokument som syrier och även assyrier.
Via dessa städer och områden försökte assyrierna återfå sin självständighet och man gjorde flera upprorsförsök mot det persiska riket men dessa slogs snabbt ner. När kriget (330-1453) mellan bysanterna (romare) och Sassaniderna (perser) utbröt allierade sig assyrierna och stödde de romerska legionerna, främst för att de var kristna såsom assyrierna.
Under Sassaniska epoken omdöptes även Babylon till Asuristan som sträckte sig från Mosul till Adiabene, där dess invånare till skillnad från sina persiska översåtar som tillhörde zoroastrismen var kristna eller judar. Dessa assyrier var till största delen åkerarbetare eller bönder.
Assyrien levde alltså vidare till flera hundra år efter Kristus, detta är ett historisk faktum som verkar ha hamnat i skymundan när man utläser den assyriska historien. Dessa områden som assyrierna styrde och förfogade över är väldigt viktiga att känna till för att förstå sig på det assyriska folkets historia efter Assyrien. Efter araberna och ottomanernas erövring av Mesopotamien uppstod aldrig mer något nytt assyriskt imperium eller område, men folket levde vidare.
