Journalisten Augin Kurt har i mer än två decennier skrivit ett stort antal artiklar och debattinlägg om olika ämnen som rör assyrierna. I mitten av 1990-talet samlade han några av de mest läsvärda i boken ”Om vi söker…” som fick stort genomslag, inte minst bland assyriska ungdomar. Sedan dess har det blivit flera nya artiklar. Han funderar nu på att ge ut materialet i en eller två nya böcker. Och när han rotar bland sina dokument hittar han följande lilla betraktelse som aldrig tidigare publicerats. Men den känns lika aktuell idag som när den skrevs i december 1996.

Den som förnekar sitt ursprung kan lätt bli en slav åt andra. När ett helt folk går så långt att det tar avstånd från sin historia och sina förfäder, kan det vara dömt till undergång. Men så kan det också hända att detta folk vaknar upp och inser vart det är på väg. Då försöker man reparera skadan innan det är för sent. Assyriernas nationella uppvaknande får ses mot denna bakgrund, d v s som en återgång till sin ärorika historia och ett sätt att känna stolthet över sitt ursprung.

Häromdagen såg jag av en tillfällighet en liten inplastad lapp i handen på min systerdotter Nahrin, 13 år. Hon hade med täta bokstäver skrivit herrens bön Fader vår – Abun d’bashmayo – för att kunna lära sig den utantill. Det var förstås inget konstigt med det. Men det intressanta var att Nahrin längst ner på den lilla lappen hade ritat den assyriska flaggan bredvid ett kors som avslutning på bönen.

Om man tänker efter lite närmare så har denna lilla händelse en stor symbolisk betydelse. Det som en 13-årig flicka gjort här är inget mindre än en revolution. Ty kombinationen korset och flaggan har i närmare tvåtusen år varit bannlyst bland assyrierna. Inom kyrkliga kretsar är den fortfarande otänkbar, eftersom kyrkan tar avstånd från förkristna, ”hedniska” symboler.
När jag läste den lilla lappen med Abun d’bashmayo kom jag att tänka på den roll som våra kyrkliga ledare har spelat genom tiderna för att utrota nationalkänslan hos oss assyrier som folkgrupp.

Vi fick från generation till generation lära oss Herrens bön, men vi fick aldrig knyta kontakt med vår förkristna historia. Vi fick koncentrera tankarna kring ett eventuellt evigt liv i ett himmelsrike och glömde att planera för en framtid på jorden för våra barn och barnbarn. Vi lämnade den världsliga sidan av vårt liv åt sitt öde. Medan en hel värld beundrade våra forntida förfäder för deras bedrifter, fick vi som är deras ättlingar lära oss att ta avstånd från allt och alla som hade oturen att leva innan frälsaren Jesus vandrade på jorden.

Våra ledares agerande är troligen resultatet av att de kan ha låtit sig bli ett offer för fientliga krafters politik att en gång för alla utrota namnet assyrier från världshistoriens karta. Att olika grannfolk efter det assyriska rikets fall har försökt hämnas på oss är inte svårt att förstå, med tanke på den hårdhänthet som assyriska kungar använde gentemot opponerande folkgrupper inom imperiets gränser (så som alla andra imperier har gjort både före och efter).

Men det är inte lika enkelt att förstå assyriska ättlingars villighet att gå i fiendens ledband. Detta är obegripligt och oförlåtligt. Det går inte att skylla på rädsla för en övermakt. Visst kan en ledare med fog känna sig rädd för fientliga härskare och deras arméer, men för den skull behöver han inte förråda sitt folk och sälja sig billigt till övermakten. En anständig människa måste behålla sin värdighet även i svåra tider – i synnerhet om det handlar om ett folks öde.

Nåväl, vi kan inte få saker och ting ogjorda, utan måste se framåt och lära oss av historien. Men ett är säkert; vi behöver nog inte längre dra oss för att placera vår fina flagga bredvid korset för att på så sätt markera både vår etniska och religiösa tillhörighet. Jag tror att vi är på god väg mot en sådan utveckling – det syns på våra barn som obehindrat och med den största självklarhet ritar både ett kors och den assyriska ”stjärnan” som avslutning på Abun d’bashmayo.

Augin Kurt
Journalist