I ett unikt projekt kartläggs icke-muslimska, däribland assyriska, institutioner som en gång fanns i Turkiet men som till stor del förstördes under folkmordet.

Det är den armeniska Hrant Dink-stiftelsen som är ansvarig för detta projekt, som inleddes i början av år 2014. Syftet är att kartlägga sociala, kulturella och religiösa institutioner som tillhört de icke-muslimska folkgrupperna i Anatolien. De folkgrupper som det handlar om är armenier, greker, assyrier och judar. De institutioner som man är intresserade av att kartlägga är kyrkor, synagogor, kloster, skolor, sjukhus, barnhem och gravgårdar. Vissa av dessa institutioner fungerar ännu idag, men den övervägande delen förstördes i samband med folkmordet på armenier, assyrier och greker för hundra år sedan.

Trots att de flesta kyrkor, skolor och andra institutioner inte har funnits under lång tid lever minnet av dem kvar. Genom muntlig tradition har man berättat om hembyns kyrka eller den skola där farmor eller mormor en gång gick. Den här kunskapen hotar dock att gå förlorad och därför vill man med detta projekt kartlägga beståndet och få fram så mycket uppgifter som möjligt om till exempel bykyrkor, som en gång i tiden hade stor betydelse för livet i en armenisk, assyrisk eller grekisk by.

Projektet har pågått ett bra tag och man har nu identifierat omkring 10 000 objekt, av vilka hälften är armeniska. Minst 673 är assyriska. Şahika Karatepe är turkisk historiker och jobbar inom projektet med att kartlägga de assyriska institutionerna.

– För en vecka sedan hade vi listat 673 assyriska institutioner, berättar hon. Men nu har jag jobbat i det Mesopotamiska biblioteket vid Södertörns högskola och där upptäckt andra assyriska institutioner som vi inte kände till från förut. Så listan växer.

Şahika Karatepe är 27 år, utbildad historiker och kan turkiska, osmansk turkiska, engelska, franska och tyska. Däremot kan hon inte assyriska, men har i sitt arbete med att kartlägga de assyriska institutionerna haft hjälp av många assyrier, däribland Nicholas al-Jeloo och Jan Beṯ-Şawoce.

– Jag har läst böcker från 1800-talet där till exempel europeiska resenärer rest i assyriska byar och berättat om kyrkor och skolor som fanns där. I osmanska arkiv finns många brev där kyrkliga ledare ber om tillstånd för att reparera kyrkor. Så det finns mycket material som är till hjälp vid en sådan här kartläggning.

Projektet ska resultera i en databas där information om dessa icke-muslimska institutioner finns samlad. Då kan vem som helst var som helst i världen gå in i databasen för att se vad som fanns i den by man härstammar från eller på någon annan ort. Databasen kommer att vara tillgänglig snart.

– Vi kommer att göra den tillgänglig i slutet av januari, berättar Şahika Karatepe. Det här är ett EU-finansierat projekt så det har väldigt klara ramar. Projektet slutar i och med utgången av februari. Men arbetet med att komplettera uppgifterna i databasen kommer att fortsätta också efter det. Det här är ett jobb som aldrig tar slut.

Hrant Dink-stiftelsen menar att ökad kunskap om olika folkgruppers historia är avgörande för att motverka de starka assimileringstendenser som finns i det turkiska samhället, för att ärligt konfrontera det förflutna och för att skapa en framtid där olikheter respekteras. För Şahika Karatepe har deltagandet i projektet öppnat en ny värld.

– Som turk kände jag naturligtvis till armenierna och deras historia i vårt land. Men assyrierna hade jag aldrig hört talas om. Det var för mig något helt nytt.

Och för den som undrar, Şahika Karatepe hör till den växande skara unga turkar som inte har några som helst problem att erkänna att armenier, assyrier och greker blev offer för folkmord.