Om Sverige nu är oförmöget att kunna ta hand om de förtryckta, så kan EU eller FN bistå med hjälp; man får kompromissa mellan länderna och komma fram till en medmänsklig överenskommelse. Istället så lyser de stora organisationerna med sin frånvaro. Det förslag som Billström lägger fram är i längden ett inhumant sådant. Genom detta återetableringsstöd, så skickar man dem tillbaka till ett helvete. Det är ett handlingslamt sätt att hantera problemet på, skriver Ninos Badur.
Sveriges migrationsminister Tobias Billström (m) klarlade för drygt en vecka sedan tillvägagångssättet för att handskas med asylsökande som fått avslag på sin ansökan; ett ekonomiskt stöd för att göra det lättare för dessa flyktingar att återvända till sina hemländer. Detta ska alltså ha en ny lag som grund, nämligen lagen om återetableringsstöd. Syftet är att flyktingar ska ha en trygg färd hem, och väl där ska de kunna återetablera sig ekonomiskt. Vid första anblicken kan detta ses som en fin gest, om inte annat, men hur skulle det se ut i praktiken?
Journalisten Nuri Kino har avlagt en rapport om situationen för de irakiska flyktingarna, med fokus på de kristna från Irak. I sin rapport, By God – Sex dagar i Amman¸ lyckas han på ett färgstarkt vis beskriva det tragiska som upplevts av enstaka familjer och hos den kristna minoriteten som flytt landet. Här i Sverige anses det vara av högsta prioritering att understödja och ”tycka synd” om alla i Irak, oavsett religiös eller etnisk tillhörighet. Vi i Sverige klargör ingen distinktion mellan muslimer och kristna; alla ska få det bra.
Denna politiskt korrekta inställning som majoriteten av svenska folket tar del av är förvisso god, men inte nödvändigtvis den mest främjande. De kristna trakasseras, rånas, kidnappas och utsätts för allt möjligt förtryck. På vilken grund då, kan man kan fråga sig. Än en gång måste svenskar, politiker och icke-politiker, anamma en kulturrelativism och försöka förstå att den distinktion mellan muslimer och kristna som vi i Sverige vanligen bortser ifrån, och inse att den ses som väldigt stark i Irak, och hela Mellanöstern för den delen. Identifikation, individuellt såsom kollektivt, bygger i princip på åtskillnader mellan religionerna. Även i Turkiet exempelvis så står det i identifikationshandlingar vilken religion man tillhör. Officiellt sett så är man kristen eller muslim – religiositet i Mellanöstern existerar inte på ett individuellt plan på samma sätt som i Sverige. Huruvida man verkligen har en religiös övertygelse har ingen betydelse. Endast att tillhöra ett annat samfund än ett muslimskt räcker som anledning för de fanatiska muslimska rörelserna. Det är på denna grund som de kristna trakasseras. Anhängarna till de fanatiska muslimska rörelserna angriper de kristna endast på grund av deras religiösa tillhörighet. De kidnappas, familjerna tvingas betala orimliga summor för att få tillbaka sina familjemedlemmar som torteras under tiden. Flickor på väg till och från jobbet blir våldtagna och skjutna. För utförligare beskrivningar hänvisar jag gärna till Kinos reportage och Rapport från resa till norra Irak av Margareta Viklund, ordförande för SKA, Svenska kommittén för assyrier. Ett faktum kvarstår dock; den kristna minoriteten är särskilt utsatt. Det spelar kanske inte någon roll, eftersom de flesta kristna nu flytt landet. Många har kommit till Sverige. Det är här Billströms framförda politik kan komma att bli problematisk. När, och om, de kristna återvänder till Irak med de summor pengar som regeringen ämnar ge flyktingarna, så kommer inte pengarna fungera som återetableringsstöd utan som ett nytt mål för de fanatiska muslimerna att rikta sin vrede mot. Pengarna kommer att ge dem anledning att än en gång förfölja de kristna, kidnappa dem och utpressa dem på pengarna som svenska regeringen gett dem. De flyende har då inte kunnat återetablera sig utan återgår till det första skedet, till situationen såsom den såg ut innan de flydde.
Denna politiska debatt bör starkt förknippas med vad man har för människosyn och moralisk uppfattning. Försöker man på något sätt urskulda eller berättiga sig själv genom denna politik med återetableringsstöd? Varför vissa får avslag på sin asylansökan är en fråga för sig. Att överhuvudtaget försöka argumentera för att de kristna faktiskt kan etablera en trygg atmosfär i Irak är bisarrt. Om man tar ett ställningstagande i den andan, så bevisar man sig själv vara föga kunnig om situationen; man skickar in får i vargflockar. Istället för att ha så bråttom med att skicka tillbaka de förtryckta kan man istället ”dela på bördan”, som statsminister Reinfeldt uttryckte det i mötet härom veckan med Frankrikes president Sarkozy. Om Sverige nu är oförmöget att kunna ta hand om de förtryckta, så kan EU eller FN bistå med hjälp; man får kompromissa mellan länderna och komma fram till en medmänsklig överenskommelse. Istället så lyser de stora organisationerna med sin frånvaro. Det förslag som Billström lägger fram är i längden ett inhumant sådant. Genom detta återetableringsstöd, så skickar man dem tillbaka till ett helvete. Det är ett handlingslamt sätt att hantera problemet på. Häri har de svenska politikerna, och världens alla politiker, ett ansvar gentemot de förtryckta. Man ska dock inte blunda för de organisationer och samfund som jobbar för mänskliga rättigheter – all ära åt dem som faktiskt lever upp till det de står för. Flyktingarna från Irak är inte de enda utsatta, utan endast den del jag valt att belysa. Man flyr av en anledning, inte för att dra iväg på äventyr. Det är inte mycket som flyktingarna begär. Endast ett uns av medmänsklighet.
