Vårt folk genomlider samma situation i Irak idag, liknande det som skedde i Turabdin 1915; varför manifesterar vi inte för dessa personer? Vi borde göra det dagligen då det pågår just nu. Är assyrierna som lider i Irak idag inte lika viktiga som våra förfäder i Turabdin?
Många reagerar över det klena deltagandet beträffande minnesdagen av seyfo. Ilona Aslan skriver om att för få assyrier deltar vid dessa tillställningar. Sylvia Rezania har också skrivit om vikten av att prioritera frågor rätt och att förstå att om man lägger fokus på enbart Seyfo blir andra frågor lidande.
Självklar kan man tycka att långt fler borde delta men att bli besviken för att folk inte sluter upp ska man inte vara. Detta är en bred fråga och måste ses ur ett annat perspektiv. Jag tror inte någon assyrier inte vill få folkmordet erkänt, dock har man sett att dessa manifestationer sällan leder till någon större opinionsbildning förutom någon enstaka lokal tidning som skriver någon mindre artikel om detta.
Man kan be för martyrerna på många olika sätt och inte endast via manifestationer eller att hålla en tyst minut offentligt. För att folk inte kommer på den specifika tillställningen betyder det inte att de inte bryr sig. Men hur når man framgång i dessa frågor? Hur påverkar man världsopinionen?
För att nå framgång och välfärd för en folkgrupp måste man först och främst vara placerad på världskartan. Det är inte assyrier idag och därför kommer framgången troligtvis att utebli eller ta väldigt lång tid att lösa.
Om lika stor kraft lades på viktigare frågor tror jag att stödet hade varit betydligt större. Vi måste börja arbeta för andra frågor och just nu större och mer dagsaktuella frågor såsom självstyre i Nineve-slätten. Dessa frågor ligger i tiden och måste prioriteras innan det är försent.
Om vi lyckas med arbetet för Assyrien kommer vi att ha större auktoritet att påverka frågan om Seyfo. Personligen tror jag att många känner på detta vis och att detta kan vara en del av svaret på Ilona Aslans ifrågasättande beträffande deltagandet. Det är dags att vi manifesterar för upprättandet av Nineve-slätten och folkets befrielse i Irak.
Man måste börja omprioritera arbetsmetoderna och målen för att inse att det bringar större framgång om man börjar arbeta med dessa frågor via politiska kanaler. Det här är större och viktigare för det assyriska folkets överlevnad, för det är det som är skillnaden mellan oss och andra folkgrupper. Vi måste överleva tragedierna i hemlandet först.
Den största och viktigaste är självklart att få stopp på flykten från hemlandet samt upprättandet av ett autonomt område. När man fått stopp på massflykten och lyckats upprätta en autonomi, då är man en politisk röst att räkna med. På så vis kan man driva frågan om Seyfo och andra orättfärdigheter mot assyrier vidare på ett mycket kraftfullare och framgångsrikare sätt. Att bara demonstrerar och ha stöd av några enstaka politiker kommer kanske aldrig leda till ett erkännande.
Vårt folk genomlider samma situation i Irak idag, liknande det som skedde i Turabdin 1915; varför manifesterar vi inte för dessa personer? Vi borde göra det dagligen då det pågår just nu. Är assyrierna som lider i Irak idag inte lika viktiga som våra förfäder i Turabdin?
Vi är så fokuserade på historien att vi glömmer nuet. Vi måste inse att ett autonomt område i Irak kan ge oss framgång även i frågan om ett erkännande av Seyfo. Det är dags att sluta upp för det nationella arbetet i första hand och historiska oförrätter i andra hand, så ser verkligheten ut för den assyriska folkgruppen idag.
Först då kommer andra länders regeringar att lyssna mer på regeringen från Nineve-slätten än fån enstaka förbund och föreningar i diasporan.
Därför bör alla som idag aktivt arbetar med dessa frågor börja se om arbetets och kämpandets strategi och hur man uppnår dessa mål mest effektivt. Assyriska folkets överlevnad står på spel.
