Allt för länge har det assyriska folket lättroget satt sitt öde i främmande makters händer. Vi har låtit nationer, folk, till och med andra minoriteter få styra över vår nuvarande situation och vårt framtida öde. Den som är insatt i assyrisk historia kan enkelt relatera till de missöden som vårt folk hamnat i efter att ha förlitat sig på andra folks löften. Jag vill inte på något sätt alls kritisera det mina förfäder tidigare gjort. Men det är dags för oss idag att lära av deras historia. På så sätt kan vi forma våra egna öden till något som gynnar oss i framtiden och något som vi själva förfogar över.
Under första världskriget slet de, kämpade och förlorade sina liv och nästintill hela vår nation för att vi idag, deras barn och framtida generationer, skulle kunna få ett bättre öde. Tillsammans med de allierade lyckades assyrierna göra oerhörda insatser på slagfältet och de kom av engelsmännen att kallas för ”våra minsta allierade”. Assyrierna var precis då som nu en minoritet, men trots sitt antal kom de att spela en avgörande roll. Assyrierna såg i mångt och mycket till att de allierade kunde trycka tillbaka turkiska trupper och vidhålla sin makt på strategiska platser i det Osmanska riket. Många fältherrar gick till och med så långt och påstod att assyrierna bidrog till att de allierade stod som segrare i slutet av första världskriget. Men framgången av alla dessa segrar kom att stå sig dyra för det assyriska folket. Assyrierna hade av både britter och fransmän blivit lovade autonomi, ett eget område för deras kristna allierade, under beskydd av förenta nationerna. Under fredskonferensen fanns det assyriska delegationer som framförde dessa krav, krav om uppfyllandet av löften som de blivit givna av deras allierade. Samma allierade som assyrier offrade sina mannar för kom att vända ryggen till detta folk och deras avgivna löften kom att förbli inget mer än tomma ord.
Tiden därefter kom att bli väldigt tuff för assyrierna. Desorienterade och splittrade i flyktingläger, med sjukdomar härjandes och mat som knappt räckte till kom de som folk att lida under en väldigt lång tid. Skörden av deras öden lämnade deras händer tomma, utan frön eller korn att plantera för en ljusare framtid.
Även Gud förväntas ta hand om våra öden. Hur många gånger har vi inte hört uttrycket ”B ide d-Aloho-yo” – det är i Guds händer. Förhoppningen om att Gud ska ta hand om våra öden har många gånger förlett oss i en situation där vi avväpnat och blottat oss själva. Världen är stor och befolkningen överskrider sju miljarder . Man skulle kunna tro att Gud inte har något annat att göra än att förse det assyriska folket med hjälp, att hans enda uppgift är att se till vår situation och ingen annans. Att sätta sin tro till Gud behöver inte betyda att man ger upp sin egen möjlighet till att skapa förändring. Att tro på Gud behöver inte betyda att man ska lida utan att försöka hitta ett botemedel till sin sjukdom och läka sina sår. Den som är troende är övertygad om att Gud skapade människan till sin egen avbild, med en hjärna och en fri vilja. Detta innebär att vi har kontroll över våra egna öden. Att vi kan välja att göra gott eller ont, att rädda oss eller lämna våra öden i andras händer. Att ta tillfället i akt eller att vänta på något gott som aldrig kommer att hända.
Mönstret har upprepat sig och gör det än idag. Än idag ser vi naiva assyrier hänsynslöst kasta sina och för den delen även andra assyriers öden i främmandes händer. Några av våra organisationer tror sig föra folkets talan när de gör det bekvämt för sig själva genom att förlita sig på att andra nationer ska komma till vår undsättning. De tror att folk bryr sig bara för att vi är kristna eller att en bön ska rädda vår nation från att gå under. Några har även gått så långt att de förlitar sig på en annan minoritet, även den utan nation, att vara våra räddare i nöden. Samma folk som agerat slaktare av assyrier under hundratals år.
Fortsätt att tro och undvik aldrig samarbete. Mina kritiska ord ovan är inte avsedda för att avråda assyrier att sluta tro på Gud eller för den delen att aldrig ingå samarbete med andra. Vi är en minoritet och vi är i behov av all hjälp som vi kan få. Tron är ett slagkraftigt verktyg och det kan få en människa att orka den sista milen som den trodde inte var möjlig. Men det gäller att förena tro med handling, annars rör sig inte fötterna och den där milen förvandlas till ett ynka steg. Det är också skillnad på att ingå samarbete och att jobba för någon annans agenda. Det är skillnad på att vänta på ett löfte att infrias och att själv skrida till verket för att under den tiden göra allt som står i ens makt. Fortsätt att tro och be, fortsätt att samarbeta över gränserna men fortsätt inte för den delen att stå där med händerna i byxfickorna, för det är endast vi som styr över våra egna öden.
Det är dags att vi sår en tanke om vår egen förmåga att skapa förändring. På så sätt kan vi skörda och så en handling och genom det skapa en vana. Denna vana kommer att leda oss bort från tidigare misstag och så småningom skapa oss en ny personlighet. En personlighet där vi är fullt medvetna om att det är vi och ingen annan som står i kontroll över vår nuvarande situation och våra framtida öden. Genom att så detta allra första frö av tanke i den bördiga jord som finns i vår ägo kommer vi så småningom att skörda våra egna öden. Framtiden kommer vara något som vi själva styr över och vi står inte längre utlämnade till andra makters intressen och agendor.
