Den assyriske aktivisten Ashur Giwargis gör en tillbakablick på 1920-talets politiska och diplomatiska turer då stormakterna Frankrike och Storbritannien lovade assyrierna en egen stat. Författaren pekar särskilt på interna konflikter och egenintresse bland assyriska ledare, som en viktig orsak till att stormakterna kunde spela ut dem mot varandra och drömmen om ett fritt Assyrien rann ut i sanden. Men historien upprepar sig, när assyrierna är idag lika splittrade och oeniga medan Mellanösterns karta håller på att ritas om, menar Ashur Giwargis.

Vi brukar läsa mycket om den assyriska nationella rörelsen på 1920-talet, men sällan om den franska interventionen i den assyriska frihetsrörelsen eller de assyriska ledare som förlitade sig på Frankrike och dess löften. Det finns många frågor i detta speciella ämne som assyriska historiker och författare föredrar att inte ta upp, eftersom vissa aspekter av denna historia väcker starka känslor än idag. Dock måste dessa frågor tas upp för att bevara historisk integritet både för nuvarande och kommande generationer.

För att förstå vilken roll fransmännen spelade i den assyriska nationella rörelsen, är det viktigt att förstå bakgrunden till den brittisk-franska konflikten före första världskriget. I århundraden, innan det fanns kommunism och kapitalism, hade dessa två nationer bekämpat varandra. Historien om fransk-brittiska konfrontationen sträcker sig tillbaka till 1700-talet och amerikanska revolutionen samt Napoleons försök att erövra Europa. Dessa händelser förebådade sega och bittra konflikter under 1800-talet som resulterade i fransk expansion i Afrika och Asien. Det var först under den tredje republiken (1871 – 1940), efter att Frankrike hade förlorat sitt krig mot Tyskland (1870), och den senare förenades ett år senare av Otto von Bismarck, som Frankrike kom till en viss nivå av samarbete med britterna. Men konkurrensen fortsatte.

Under första världskriget försökte Frankrike dominera nya territorier genom att bekämpa Tyskland och Osmanska riket. En hastigt påkommen allians mellan ortodoxa Ryssland, anglikanska Storbritannien och katolska Frankrike var resultatet av strategiska överväganden där alla tre insåg att alliansen var deras enda chans att utöka sin politiska och ekonomiska makt i världen. Första världskriget utlöses av mordet på ärkehertig Franz Ferdinand, men utkämpades av tre grundläggande skäl: fransk-tysk fientlighet sedan 1870, behovet av internationella marknader för Europas industriella tillverkning i de ottomanskt kontrollerade marknaderna och ryskt behov av tillgång till Bosporen och Dardanellerna.

För assyrierna var en annan faktor av stor betydelse för dessa länders agerande för att kontrollera Assyrien under första världskriget. De sekteristiska ortodoxa-anglikansk-katolska skillnaderna mellan Ryssland, Storbritannien och Frankrike kan inte ignoreras. Varje land tävlade om att positionera sig som beskyddare av kristna i det ottomanska riket (armenier, assyrier och andra). År 1535 fick Frankrike rättigheter, enligt ett fördrag, att skicka missionärer till det ottomanska riket. Kampen började nu för att styra Österns kyrka (idag Österns assyriska kyrka eller nestorianska kyrkan, ö anm) som låg i strategiska regioner inom det ottomanska riket. Senare behövde dessa tre makter, som gick ihop till ”de allierade” i första världskriget, dessa kristnas stridsförmåga. Anhängarna av Österns kyrka var lätta att manipulera eftersom de omgavs av jihadistiska krafter. När den fransk-beskyddade katolska Österns kyrka (kaldeiska) blev etablerad, såg fransmännen sin chans att få hela byar konverterade till katolicismen, t ex när en konflikt i ledarskap inträffade med den patriarkala familjen Mar Shimun, med en präst eller en stamledare. Deras stam eller by gick över till katolicismen på grund av klantillhörighet snarare än av teologisk övertygelse.

Den misslyckade assyriska alliansen med Ryssland och Storbritannien

Termen ”brittiskt beskydd av assyrierna” var i själva verket brittisk exploatering. Tidigt under 1900-talet hade det brittiska intresset för assyrierna urartat till manipulation av assyriska ledare vars tilltro till brittiska löften växte fram ur yttre tryck utanför deras kontroll. Två kritiska faktorer för en överdriven tilltro till britterna var:

1) Rysslands plötsliga reträtt från Urmia med omnejd 1917 som lämnade assyrierna isolerade och sårbara för turkiska och kurdiska attacker (Tsaren hade störtats under den ryska revolutionen, ö anm)

2) upptagandet av Irak i Nationernas Förbund i oktober 193l vilket möjliggjorde för den irakiska regeringen och vissa assyriska ledare som motsatte sig patriarken Mar Eshai Shimun att trotsa hans ledarskap på den internationella scenen.

Efter 1932 ändrades förhållandet mellan Storbritannien och Irak till ett förhållande mellan två suveräna stater. Irakisk-brittiska fördrag gav britterna oljekoncessioner som gjorde att de ignorerade massakern på assyrierna 1933. Detta skedde två år efter Iraks inträde i Nationernas Förbund och några dagar efter en husarrest av patriarkfamiljen inne i KFUMs centrum i Mosul. Senare skickades patriarken i exil till Cypern. Dessa händelser inträffade med britternas goda minne. De innebar slutet för den assyriska revolutionära tanken i den assyriska nationella rörelsen. Assyrisk hjälplöshet inför starka krafter resulterade i en depression i det nationella psyket i det förflutna och förlust av initiativ att formulera långsiktiga strategier fram till idag.

Införande av katolicismen bland assyriska stammar i Hakkari före första världskriget

Det som underlättade fransk intervention i den assyriska frihetsrörelsen var konverteringen av några ledande assyriska familjer till katolicismen början av 1903 som hämnd mot patriarkala familjen Mar Shimun. Nimrod Beg var den äldre av en sådan familj, själv en gren av den patriarkala familjen. En konflikt hade uppstått över tillsättningen av ny patriark. Fransmännen drog fördel av denna interna familjefejd, något som var mycket svårt att bilägga bland dessa ”envisa stammar” som tidigare hade beskrivits av missionärer.

Frankrike skickade den franske vice konsuln i vilayeten Van, även känd som ”Le Père de France” (Frankrikes fader), den 28 augusti 1902 till patriarksätet Qudshanis för att träffa Mar Rouel Shimun, som dock vägrade att samarbeta med honom (vägrade konvertera till katolicismen, ö anm). Den franska tjänstemannen åkte vidare till Gawar-regionen och träffade Awishalim, Nimrods bror, som tog honom till Nimrod i Khanasis. De två upprättade ett avtal om beskydd av ”framtidens kaldéer”. Frankrikes representant kontaktade rådet Friar i Van och begärde franskt beskydd mot kurderna för Nimrods anhängare och ekonomiskt bistånd. (Coakley, sid. 257)

När patriarken Mar Rouel Shimun avled den 29 mars 1903 vigdes, i enlighet med månghundraåriga traditioner, hans brorson Mar Benyamin Shimun till patriark. Nimrod, hans kusin Youkhana och Youkhanas son Yousip reste till Mosul, där de träffade mar Emanuel, patriarken i den kaldeiska kyrkan och diskuterade frågan om sin omvändelse till katolicismen. Efter överenskommelse var Nimrod och hans anhängare omedelbart välkomna som nya konvertiter. Bland dem var Mar Esho’-Yab, biskopen av Duri regionen. (Coakley, sid. 259)

Detta var Nimrods hämnd på den patriarkaliska familjen som inte valde en medlem av hans närmaste familj som patriark. Konsekvenserna ekade i årtionden. Den katolska missionen i Van spelade en viktig roll i denna affär. (Matviev, sid 75-76). Nimrod fortsatte att utmana patriarken: han motsatte sig beslutet av assyriska ledare att gå in i kriget på de allierades sida 1914, på grund av att han ”fruktade för deras framtid”, som han uttryckte det, trots att massakrer mot assyrier av sina grannar hade inträffat i århundraden med eller utan assyriska allianser med Väst. I själva verket hade Nimrod själv begärt franskt beskydd 1902.

1914 mördade en grupp från en klan lojal mot patriarken de flesta medlemmarna av Nimrods familj. Nimrods anhängare anklagade patriarken Mar Benyamin Shimun för att ha beställt morden, trots försäkringar av den patriarkala familjen och ögonvittnen att patriarken inte var inblandad. Faktum var att Mar Binyamin familjen var chockad och arg över nyheten om morden. (YG)

Fientligheten mellan Nimrods anhängare och familjemedlemmarna i den patriarkala familjen fortsatte under lång tid framöver. Ett försök att skapa fred mellan de två sidorna genom hävdvunna arrangemang av äktenskap föll samman. Theodoros d ’Mar Shimun (en brorson till Mar Benyamin och bror till Mar Eshaia Shimun) och Bahija (barnbarn till Nimrod genom hans dotter Shoshans äktenskap med Malik Qambar) skulle gifta sig. Just när deras bröllop skulle hållas och många irakiska, brittiska, och andra världssändebud skulle närvara vid ceremonin nära det tillfälliga patriarksätet på Musa Shukr väg i Dawwasa-kvarteret i Mosul, krävde brudens familj i sista stund att vigseln måste hållas i en katolsk kyrka och i enlighet med katolsk tro. Detta misslyckade bröllop orsakade genans för den patriarkala familjen. Således uppstod ett nytt problem och försöket att mäkla fred mellan de två familjerna misslyckades (YG).

Malik Qambar och fransk inblandning

En karismatisk assyrisk ledare, Malik Qambar Warda av Jilu, svärson till Nimrod, dök upp 1918 med ett nytt system som ett alternativ till den brittiska planen för assyrierna. Qambar var katolsk assyrier (kaldeisk) till vilka Frankrike lovade att inrätta ett eget assyriskt protektorat i västra Assyrien (den syriska Jazira regionen). Frankrike inledde kontakterna med Malik Qambar genom kaldeiska katolska kyrkan, det vanliga sättet för Rom och Frankrike att kommunicera med assyrier. 

Efter att många assyrier flydde från Urmia till Georgien och Armenien 1918, bosatte sig Malik Qambar i Georgien med 170 familjer från sin stam. Här inledde han relationer med georgiska tjänstemän som talesman för flyktingarna. Senare reste han till Istanbul och träffade Fr. Petros Ubaid i den kaldeiska kyrkan. Tjugo dagar senare inbjöd den franske högkommissarien av Syrien och Libanon, general Gouraud, Malik Qambar till Beirut dit han vederbörligen anlände den 7 juli 1920. Han möttes av generalens rådgivare, överste Knonish och Monsignor Mansour Koryakos, ledare för de kaldeiska katolikerna i Libanon. Vid nästa dags möte med Malik Qambar, berättade general Gouraud för den assyriske ledaren att Frankrike hade beslutat att ge regionerna Mardin och Jazira till assyrierna och tillsätta honom som ansvarig för hela planen. Han bad Malik Qambar att gå tillbaka till Kaukasus och värva assyriska soldater och föra dem och deras familjer till Jazira, allt på fransk bekostnad.

Malik Qambar återvände genast till Kaukasus, träffade Dr Victor Yonan, hans assistent Gorial Darro, Fr. Lazar Giwargis och andra celebriteter i Urmia / Salamas. Han berättade om det franska beslutet. Överföringen av assyrier till Jazira via Iskandarun (nuvarande Hatay i Turkiet, då en syrisk provins) började genast. De värvade assyrierna sattes under kapten Hariot. Malik Qambar reste till Armenien, träffade assyrierna i Arzin, Dogun och Kuylasar och lyckades värva 450 män, men kunde inte transportera dem omedelbart på grund av oron för bolsjevikernas strider. Emellertid fortsatte han och åtta av hans assistenter till Tiflis i Georgien. Där träffade han överste Korbal, franska arméns befälhavare i Tiflis och värvade fler assyrier. Hårda strider mellan de röda och vita ryska arméerna tvingade Malik Qambar att avsluta sitt uppdrag och resa tillbaka till Syrien för att sätta igång projektet i Jazira.

Inre kamp: Mar Shimun-familjen, Agha Petros, Malik Qambar

 Under denna tid blev Malik Qambars inställning till andra assyriska ledare känd. Han skrev till de assyriska representanterna vid fredskonferensen i Paris (30 december 1920) och insinuerade att patriarkens ombud, utan att nämna Lady Surma vid namn, hade förrått assyrierna: ”De sålde sin nation och fyllde sina fickor på bekostnad av våra barn och stannade i lyxiga hotell i London … ” (MQ). Det är viktigt att nämna att britterna hade hindrat Lady Surmas avgång till Europa och sedan hade insisterat på att hon skulle vara kvar i London och inte åka till Paris.

I en av de mörkaste stunderna i den assyriska nationens moderna historia, medan patriarken Mar Polous Shimun var vid dödsbädden i klostret Mar Mattay, och Lady Surma i London, vidgade brittisk manipulation klyftan mellan Agha Petros (Malik Qambars politiska bundsförvant) och den patriarkala familjen genom att uppmuntra honom att ta assyrierna och gå tillbaka till Hakkari för att bekämpa turkarna och kurderna, återigen tillsammans med de assyriska flyktingarna (Malik Yako, sid. 156-157).

Ett år senare, dog den sjuklige Mar Polous Shimun (som hade tillträtt patriarkämbetet 1918) och en tolv år gammal brorson, Mar Eshai Shimun, upphöjdes till ledare för kyrkan. Detta agerande ogillades av vissa (assyrier, ö anm) som fick stöd från brittiske överstelöjtnant Cunliffe Owen, befälhavare och högste ansvarig för assyriska flyktingläger, trots att en sådan ungdomlig patriarkvigning hade föregångare i assyrisk tradition och lag. Slutligen besegrades oppositionen och den unge patriarken bistods i sina uppgifter av en förmyndarregering (Theodoros Mar Shimun, s: 146).

Franska planer att dela den assyriska fronten

Trots sitt motstånd mot Mar Shimuns ledarskap (som härrörde från mordet på hans svärfar Nimrod 1914) var Malik Qambar en modig ledare. Han organiserade sina trupper i Jazira med hjälp av kapten Hariot och löjtnanterna Marandin och Philippot. Assyriska volontärer samlades till denna styrka från olika samfund och regioner. Några var flyktingar ursprungligen från Urmi, som hade flytt till Kaukasus, eller östassyrier från Jilu och andra stammar i Hakkari. Andra tillhörde traditionella västassyriska samhällen (ma’riwaye) som traditionellt tillhör den monofysitiska ortodoxa kyrkan. De senare hade flytt från städer och byar i Tur-Abdin och särskilt Mardin-distriktet. I general Gourauds plan ingick Mardin-distriktet i det assyro-kaldeiska protektoratet.

Genom denna assyriska styrka, kunde Malik Qambar kontrollera Jazira regionen, något som hetsade de muslimska arabiska stammarna mot assyrierna, vilket också hände i Irak. Han bjöd in andra assyriska ledare i Irak, däribland Agha Petros, att komma till Syrien. Britterna blev oroade över dessa händelser i Jazira, vilket återspeglas i en skrivelse av den brittiska högkommissarien Sir Percy Cox (22 april 1921) till Högkvarteret och direktören för Repatriering i Mosul. Han anklagade Agha Petros för att vara i maskopi med fransmännen. Hans konfidentiella brev säger: ”Jag har anledning att misstänka att den franska regeringen är på väg att uppmana assyrierna att bosätta sig mellan Mardin och Jazira, och det ryktas om att vissa av de assyriska ledarna är starkt mutade för att försäkra sig om deras samtycke” (Dadesho, s.78). Britterna började begränsa rörelsefriheten för Agha Petros och Mar Sargis, biskopen av Jilu, eftersom de fruktade att de skulle flytta alla assyrier till Syrien. Delvis för att förhindra ett sådant steg, skickade britterna senare Agha Petros i landsflykt (asyl gavs av Frankrike) medan biskop Mar Sargis övergav Mar Shimun till förmån för den irakiska regeringen.

 Fransmännen var inte intresserade av allt detta. Allt de ville, enligt uppgift från general Gouraud, var: ”Att värva en effektiv militär styrka för att skydda gränserna genom assyro-kaldéer som är villiga att ge sina liv för Frankrikes skull ” (General Gouraud, s: 12, 17, 18, 19).

Värt att notera tillkom den första användningen av termen assyro-kaldéer 1919-1920 efter franskt insisterande. Denna benämning kom i bruk av Frankrike på begäran av den kaldeiska katolska kyrkans ledarskap i Beirut, som presenterade begäran till general Gouraud personligen. De katolska missionerna i Aleppo, Mosul, och Mount Libanon stödde begäran. Det pro-franska assyriska ledarskapet, inklusive Agha Petros, var tvungna att använda den här dubbelbenämningen av rädsla för Vatikanen och uteblivet franskt stöd vid internationella konferenser. I sina brev till britterna använde dock Agha Petros uteslutande Assyrian, vilket bevisar franska påtryckningar.

Slutet på drömmen

Den 24 juli 1922 tilldelade Nationernas Förbund Frankrike mandatet i Syrien och Libanon medan Storbritannien fick mandatet Irak, Palestina och Trans-Jordanien. Strax därefter upplöste Frankrike den Assyro-kaldeiska bataljonen och slog samman den i den franska främlingslegionen. Fransmännen behövde inte längre något assyriskt självstyre i Jazira och Malik Qambars alla ansträngningar hade varit förgäves.

Besviken lämnade Malik Qambar Syrien och åkte till Libanon där assyrier bodde som hade vägrat att bosätta sig i Syrien. Därifrån reste han till Frankrike där han anslöt sig till Agha Petros. De arbetade tillsammans på den assyriska frågan vid internationella konferenser, särskilt vid Lausanne 1923 och Genève 1924, men utan framgång på grund av förhandlingar mellan ex-allierade med Turkiet och Irak. Under alla internationella konferenser bröt man mot de mest enkla och grundläggande regler om jämlikhet och internationell rättvisa, såsom anges i internationell rätt: ”En dvärg är lika mycket en människa som en jätte, en liten republik är inte mindre suverän än den mest kraftfulla stormakten” (de Vattel).

Slutsats:

 Oavsett franska och brittiska önskemål under dessa kritiska tider för den assyriska nationen hade assyrierna själva inte agerat som en fast enhet. Personligt hat och stamhämnd kontrollerade assyriska åtgärder. Deras så kallade ”allierade” och deras fiender utnyttjade dessa svagheter. Förföljelsen och marginaliseringen av den assyriska nationen fortsätter än idag på grund av den här sortens interna assyriska problem.

Källor:

 1 – Arkiv

 MQ (Malik Qambar d-Malik Warda av Jilus arkiv, bevarat i familjen och kvarlämnat hos systern, den framlidna Helen d-Malik Warda.)

YG (Anteckningar från Younathan Giwargis, författarens farfar, som var från klanen Mar Sliwa av Jilu [Huset ”Yegmala” i byn Mar Zayya]. Han studerade vid Mar Shimuns hus i Qudshanis som förberedelse för att bli biskop i Gawar [Mar Sliwas biskopssäte]. Han var ögonvittne till reaktionen hos den patriarkala familjen vid dödandet av Nimrod. Senare var han på det patriarkala huset i Mosul när förberedelserna för äktenskapet mellan Theodore och Bahija pågick.)

2 – sekundära källor

 JF Coakley: Österns kyrka och Church of England. Oxford 1992.

K. Petrovitch Matviev: Al-Ashuriyyoun Wal Mas’ala L’Ashuriyya Fil Asr L’Hadith (Assyrierna och assyriska frågan i modern tid), arabiska redigering från den ursprungliga ryska, 1989.

Malik Yaqu d-Malik Ismael: Atourayeh w Tre Plasheh Tiwilayeh (assyrier och de två världskrigen) Teheran, Iran, 1964.

Theodoros Bet Mar Shimun: Tashiita d’Yubala d’Pateriarkeh Mar Shimouneh (Historien om Shimunitfamiljens patriarker)

Sargon Dadesho: The Assyrian National Question at the United Nations (Modesto, Kalifornien, 1987)

General Gouraud: La Question Assyro-Chaldéenne – etudes et notes, 1920 – 1921, (Den assyro-kaldeiska frågan, studier och anteckningar).

Emer de Vattel: The law of nations, or, Principles of the law of nature, applied to the conduct and affairs of nations and sovereigns /. (Ursprungligen Publicerad: London: S. Sweet, 1834) Artikel 18: Equality of Nations.

Översättning: Augin Kurt Haninke

Not: Ashur Giwargis är assyrier och bosatt i Libanon. Han föddes i Beirut 1970. Hans familj flydde Irak under massakrerna på assyrier 1933. Han har skrivit många artiklar om den assyriska politiska frågan och assyriernas historia, publicerade både i assyriska och arabiska tidningar och webbplatser. Den här artikeln publicerades första gången i Assyrian Star, språkrör för Assyriska riksförbundet i USA.

Ashur Giwargis