Mellan 1930-40 gjordes flertalet försök att förflytta assyrier till olika områden; från förföljelse och folkmord till trygghet och säkerhet. Nemrod Barkarmo berättar här om den assyriska bosättningen i Brasilien som aldrig blev av.
Den 11 november 1920 kom Irak att ingå i Nationernas Förbund (NF) under brittiskt mandat. Som kung för vad som skulle bli staten Irak valdes Faisal I som hade tvingats ut ur Syrien av fransmännen. Storbritannien beviljade självständighet till Irak i oktober 1932 och med detta beslut upphörde deras skyldigheter och ansvar gentemot minoriteterna i landet. En av dessa minoriteter var assyrierna, som under flera år hade stridit för britterna och för sin egen självständighet.
Kort efter Iraks bildande kom flera rapporter om kränkningar och våldsamma handlingar mot assyrierna in till NF. Det fanns en stor oro att förhållandena för assyrierna i Irak skulle bli katastrofala nu när Storbritannien hade lämnat över all auktoritet i irakiernas händer. En oro som snart visade sig befogad.Simelemassakern 1933
När britterna gav Irak full självständighet gav de också en försäkran inför NF att landet var moget och redo att ta sitt fulla ansvar för sina minoritetsbefolkningar. Det tog mindre än ett år för detta löfte att visa sig vara blott ett ihåligt sådant.
I juli 1933 tvingades assyrierna att välja mellan att leva under hårt förtryck och förkastliga levnadsförhållanden i Irak eller lämna landet. Inför detta vägval kom många assyrier att ta sig över gränsen till Syrien. Den irakiska armén följde efter assyrierna till den irakisk-syriska gränsen. De flesta assyrier var män som hade som målsättning att hitta en plats att bosätta sig för att sedan komma tillbaka och hämta sina familjer. Planen gick inte som tänkt och de omkring tusen assyrierna som förvägrades asyl i Syrien var illa tvungna att återvända till sina byar i norra Irak. När assyrierna återvände blev de beskjutna av den irakiska armén. De sköt tillbaka.
Hatet mot assyrierna växte och inom kort hade ett heligt krig utfärdats mot assyrierna. Iraks arabiska regering erbjöd sina soldater en belöning för varje assyriskt huvud och för plundrandet av assyrisk mark. Det gick till och med så långt att man uppmanade till Jihad (ett heligt krig mot de kristna) i arabisk press.
Assyrierna blev först avväpnade i sina områden och den 7 augusti beordrades invånare i omkringliggande distrikt att bege sig till Simele, den dåvarande största assyriska bosättningen. De irakiska trupperna, som var under befäl av general Bakr Sidqi, en kurd, påbörjade ett kallblodigt mördande och en metodisk massaker som skördade omkring 3000 assyriers liv.
För att lindra assyriernas lidande tilläts de slutligen att bosätta sig i det franska mandatet i Syrien vid floden Khabur. Dessförinnan fanns dock andra idéer och försök att erbjuda assyrierna bosättning i olika områden.
De fem assyriska petitionerna
Under 1931-1932 mottog NF totalt fem petitioner från assyriska grupper. Dessa petitioner framställdes under den tid då det brittiska mandatet i Irak fortfarande var ett föremål för Nationernas Förbund. Således kunde en framgångsrik begäran av de assyriska grupperna leda till en resolution, vilken i sin tur skulle tvinga Storbritannien till att vidta åtgärder för den assyriska minoriteten. När det brittiska mandatet i Irak upphörde blev dock dessa petitioner inget värda. NF hade ingen befogenhet att kräva från den irakiska regeringen att vidta några åtgärder för landets minoriteter.
De två första petitionerna var daterade den 20 och 23 oktober 1931. Dessa kom från assyriska representanter i Irak varav patriarken av österns assyriska kyrka, Mar Eshai Shimun XXIII, var inkluderad. Förslagen var att assyrierna skulle förflyttas till land och områden som var under västnationers styre. Om detta inte var möjligt så var önskemålet att förflyttas till Syrien, som fortfarande var under franskt mandat. Varken Storbritannien eller Irak satte sig emot dessa önskemål, men inget av dessa länder tog sig frivilligt an assyriernas problem.
Den tredje petitionen sökte erkännande av assyrier som ”millet” (nation och folk) i Irak och skapandet av en assyrisk region inom Irak. En ytterligare begäran var dessutom att Mar Shimun skulle erkännas som kyrklig ledare för denna millet. Det sistnämnda användes flitigt av den Irakiska regeringen för att motarbeta assyrierna. Regeringen menade att patriarkens krav ”bevisade” att bara medlemmar i Österns kyrka (nestorianerna) kunde anses vara assyrier. En sådan anmärkning ifrågasatte giltigheten i vissa påståenden i petitionerna. Uppskattningen av antalet assyriska invånare framställdes som betydligt överdrivna av de assyriska representanterna och Iraks kristna utgjordes enligt regeringen av kaldéer, syrisk-ortodoxa, syrisk-katolska samt andra kristna minoriteter utöver assyrierna, så som de framställdes i denna petition. Denna uppdelning och detta språkbruk har levt vidare hos anti-assyriska krafter till nutid. Än idag motarbetar nämnda assyriska kyrkor och olika regimer i Mellanöstern den assyriska nationella rörelsen genom att hävda att bara nestorianer skulle vara assyrier. Förslaget om en assyrisk region avfärdades emellertid med motiveringen att det inte fanns tillräckligt obebodd mark för att etablera ett assyriskt hemland inom Iraks gränser.
Den fjärde petitionen var en invändning mot den tredje och argumenterade för att Mar Shimun inte representerade alla assyrier. Dokumentet påstod dessutom att samtliga assyrier, både de som flytt till Irak och de som var inhemska invånare, var tacksamma mot den irakiska regeringen. Petitionen var signerad av 58 personer som hävdade att de representerade totalt 2 395 familjer.
Den femte och sista petitionen var även den från Mar Shimun. Denna krävde att assyrierna var berättigade områdena kring sina ursprungliga hem eller lämpliga ersättningar från den brittiska regeringen, för vilken de stred under första världskriget.
Samtliga petitioner föll i glömska och kort därefter utförde Irak Simelemassakern mot assyrierna. Ett hemland för assyrierna i Irak såg nu ut som en omöjlighet och där och då sattes planerna i verket för att förflytta assyrierna till säkrare områden, långt bort ifrån de trakter där de varit bosatta i tusentals år.
Ett tilltänkt hemland för assyrierna från Irak
Förutom de assyrier som lyckats ta sig från Simele till Khabur fanns det många familjer bosatta i flyktingläger i Mosul. NF insåg problematiken och sina tidigare misstag då de inte uppmärksammat faran för assyrierna och beslöt sig för att försöka bistå assyrierna med ett nytt hem. En kommission tillsattes för denna fråga som övervägde att förflytta assyrierna till Parana i Brasilien, brittiska Guyana eller området Ghab beläget i västra Syrien. Parana blev en omöjlig tillflyktsort då Brasilien redan hade fyllt sin kvot av invandrare, brittiska Guyana ansågs vara olämpligt för en storskalig immigration och en flytt till Ghab kom att bli omöjlig då Frankrike avslutade sitt mandat i Syrien.
Planerna på en flytt till Brasilien var i själva verket så pass långt framskridna att assyrier, som temporärt var bosatta i Hassake, hade förflyttats till Dumair nära Damaskus. Det var för att vara nära hamnen i Beirut för vidare transport till Brasilien. Dessa försök misslyckades men drömmen om Brasilien skulle komma att återuppväckas flera gånger framöver.
Assyrierna kom således att bosätta sig i Khabur-området. Omkring 12 000 assyrier satte igång med upprättandet av sina nya hem. Under de sexton år som följde (1933-1948) arbetade de assyriska nybyggarna hårt för att försörja sig av sina jordbruksområden, men de stötte på många svårigheter. Marken var torftig, det var knappa regnskurar och det var knappt med betesmark för boskapen. Dessutom utsattes assyrierna för periodiska räder av nomadiska arabstammar som stal deras boskap.
Den tuffaste prövningen för de nyinflyttade assyrierna kom under de sex år som andra världskriget varade (1939-1945). Förutom de vanliga missförhållande som redan rådde inträffade en svår torka under flera år, något som bidrog till dåliga skördar. Det gick så pass långt att stora delar av folket tvingades till att slakta sin boskap i brist på föda.
Drömmen om Brasilien väcks på nytt
År 1947 kom idén om att förflytta assyrier till Brasilien än en gång att hamna i rampljuset. Assyrier i Khabur hade nästintill enbart fått uppleva svårigheter i sina nya bosättningsområden och en grupp av assyriska ledare beslöt sig för att befria befolkningen från deras misär. Dessa ledare inkluderade bland annat Malik Daniel d´Malik Ismail av övre Tiari, Malik Lawko Shlimon Badawi av Tkhuma och Rabi Leon Shimunaya av Qutchanis. Senare anslöt sig även Yusuf Malek, redaktör för den assyriska tidningen ATHRA i Beirut, till denna grupp. Yusuf Malek var också författaren till boken The British Betrayal of the Assyrians (1932).
Representanterna inom denna grupp fullföljde sin uppgift genom att skriva en formell ansökan till Syriens regering, med en vädjan om tillåtelse att emigrera till Brasilien. Tillståndet utfärdat av Syriens regering sändes den 3 september 1947. I samband med tillståndet bildades ytterligare kommittéer för att arbeta med projektet.
En av kommittéerna, ”Den assyriska emigrationskommittén”, utgjorde kärnan av arbetet kring emigrationsfrågorna. Två andra emigrationskommittéer, en från USA och en från Argentina bistod projektet.
De assyriska ledarnas arbete hade nu kommit så långt att det var dags för det viktigaste steget i processen – att bege sig till Brasilien för att förhandla med den brasilianska regeringen. Dock skulle man stöta på problem och sabotage från inte alltför okända ansikten.
Patriark Eshaya och hans opposition
Mar Eshaya Shimun, som var författare till en del av ovannämnda petitioner som skickades till Storbritannien, satte sig emot utvandringen av assyrier till Brasilien. Den assyriska kommittén försökte förgäves att få patriarkens välsignelse, trots att de hade alla förutsättningar och godkännande för att gå vidare med sina planer. Patriarken svarade med ett anklagande brev som han skickade från USA till alla han kunde lita på i Syrien och Libanon.
Det visade sig ganska snart att patriarken inte var villig att samarbeta och gruppen beslöt sig för att fortsätta i processen med eller utan patriarkens godkännande. De ledare som var för emigration av assyrier kallades för ”förrädare” och deras sökande av ett nytt hem till assyrierna kallades för att ”sälja folket till slaveri för papisterna”.
Första delegationen till Brasilien
Innan den första delegationen begav sig till Brasilien konsulterade de Brasiliens ambassadör i Beirut, Luiz Fernandes Pinheiro. Han var uppmuntrande och berättade för delegaterna att landet var i stort behov av immigranter, i synnerhet skickliga jordbrukare som assyrierna. Delegationen blev dock rådd att resa till Brasiliens huvudstad, för att väl där på plats förhandla om villkor med lämpliga myndigheter.
I juni 1948 anlände delegationen för första gången till Rio de Janeiro som var Brasiliens dåvarande huvudstad. Utöver delegationen, som bland annat bestod av Malik Daniel d´Malik Ismail och Yusuf Malek, stöttades denna grupp av Mirza Oraham, en assyrier som hade utvandrat till Brasilien tidigare.
Efter att ha rådslagit och diskuterat med de brasilianska myndigheterna mynnade arbetet slutligen ut i en överenskommelse om immigration av assyrier från norra Syrien. Ett officiellt dokument upprättades, vilket även undertecknades av Brasiliens invandringsminister Jorge Latour.
Nyheten om framgången spred sig kvickt, dels genom att assyriska delegater sände upplysningar genom telegram till kommittén i Beirut och dels genom de brasilianska dagstidningar som skrev om sina framtida invånare.
Assyrier bosatta i Syrien och Libanon kände stor glädje över de nyheter som sköljde över dem och de var hoppfulla inför det som de trodde skulle bli en räddning för folket. Glädjen varade dock inte länge och hoppet förbyttes snart i förtvivlan.
Det var vid detta lag som motstånd började visa sig mot idén om emigration. Mar Shimun besökte den brasilianska ambassadören i Washington och sade att dessa delegater inte hade någon rätt att representera det assyriska folket. Han gick till och med så långt som att i sina anklagelser påstå att delegaterna hade skaffat sina mandat och fullmakter genom bedrägeri. Utöver patriarkens motstånd blev studenter i Rio de Janeiro desinformerade. De fick information om att assyrier som folk var sådana som skapade problem, att de var kommunister samt att de var på väg för att förstöra deras land.
I en artikel från den tiden skriven av assyriern David Perley hävdar han att Storbritannien också motarbetade assyrisk emigration. Han hävdar att britterna genomförde en propagandakampanj i brasiliansk press mot mottagandet av assyrier. Hur denna desinformation kunde spridas och ifall den kom från det assyriska lägret eller ej går endast att spekulera kring.
Brasilianska regeringens undersökning
Den brasilianska regeringen stod oviss inför kommande beslut. Man hade de assyriska delegaternas besök och uppgifter att gå på, men samtidigt en opposition och oroande rykten. Den brasilianska invandringsministern såg ingen annan lösning än att låta genomföra en undersökning av en grupp experter.
Undersökningsgruppen hade som uppgift att granska alla uppgifter och överlämna en rapport till ministern för att skingra alla misstankar. Efter en månad av överläggande och diskussion kom denna rapport i händerna på ministern. Ur rapporten går det bland annat att läsa följande: ”De kristna assyrierna vill komma till Brasilien av två anledningar. Den första är ekonomi. I Syrien är deras levnadsförhållanden bedrövliga och de söker efter en bit mark som de kan bruka, vilket är en egenskap de har haft sedan länge och i vilken de är mycket framstående. De gör detta för att kunna ta hand om sina familjer och leva i frihet. Den andra anledningen är att de som kristen minoritet, i ett hav av islam, ofta blir förtryckta och förföljda. […] Jag föreslår att den brasilianska regeringen inte fördröjer den assyriska förfrågan. Detta kommer att vara till nytta för båda parter, den brasilianska regeringen och assyrierna. Ingen vet bättre än Ers excellens, att landet Brasilien är i stort behov av jordbruksarbetare som assyrierna och andra. (Fritt översatt från engelska)
Den andra delegationen
Den andra delegationen att bege sig till Brasilien utgjordes av Malik Lawko Shlimon Badawi och Abdullah al-Hajj. Delegationen gav sig först av från Beirut till Rom 1950. Här träffade de Kardinal Eugene Tisserant, som då var sekreterare för de orientaliska kyrkornas församling i Vatikanen.
Kardinalen var positivt inställd till delegationens idé och lovade att hjälpa dem med att övertyga den brasilianska regeringen. Han lovade också att Vatikanen skulle betala transportkostnaderna, från Beirut till Rio de Janeiro, för varje assyrier som önskade att emigrera.
Delegationen träffade kardinalen en sista gång den 24 mars 1950 där han slutligen försåg dem med rekommendationsbrev som de skulle överräcka till den katolske kardinalen i Brasilien och till Vatikanens ambassadör i Rio de Janeiro. Delegationen gav sig slutligen av mot Rio de Janeiro via Paris.
Väl på plats i Brasilien tog Malik Lawko och Abdullah al-Hajj vid där den första delegationen hade påbörjat. Efter drygt sex månader av hårt arbete kunde framgångarna av deras ansträngningar äntligen skymtas. Invandringsministern godkände inte bara deras förfrågan om immigration utan gav också delegationen en möjlighet att bestämma vilka områden som vore högst lämpliga för assyrierna att bosätta sig i.
Assyrierna valde delstaterna Goias och Minas Geraes som har ett milt och friskt väder, med en medeltemperatur på omkring 24 grader. Här odlades bland annat ris, tobak, socker, vete, frukt och grönsaker. Den brasilianska regeringen godkände en invandring av 1 000 assyriska familjer till Minas Geraes och 1500 familjer till Goias.
Det enda som nu återstod var de logistiska kostnaderna i samband med transporten av omkring 10 000 människor från Syrien och Libanon till Rio de Janeiro. Den brasilianska regeringen hade gått med på att betala återstoden av transportkostnaderna, vilka skulle täcka resandet från huvudstaden till de två bosättningsområdena.
En stor summa pengar krävdes för att genomföra slutsteget av detta långvariga projekt. Den assyriska delegationen hade hoppats på att utgifterna kunde täckas med gemensam hjälp av Brasilien, Syrien, Vatikanen och Förenta Nationerna.
Opposition från Syrien och kaldeiske patriarken
Det var ett välkänt faktum att assyrierna som var bosatta i Khabur inte kunde stå för sina egna kostnader. Anledningen till att de valde att emigrera var just skrala ekonomiska förhållanden. Den syriska regeringen tillät inte heller någon massförsäljning från assyriernas sida av deras byar och marker för att finansiera transportkostnaderna.
Ett stort hinder uppstod då Mar Yousef VII Ghanima (1881-1958), patriark för den kaldeiska kyrkan mellan 1947-1958 konfererade med Vatikanen för att förhindra en assyrisk utvandring från Mellanöstern. Han argumenterade för att assyriernas styrka låg i deras hem i Mellanöstern och ifall de gav sig av i stora antal skulle det kunna ha en förödande effekt på alla kristna i området. Han påpekade även att det vore orättvist av Vatikanen att inte bidra med ekonomisk hjälp för alla andra kristna som önskade att färdas till Brasilien. Vatikanen drog så småningom tillbaka erbjudandet att finansiera transportkostnaderna.
Ingen massemigration från Syrien och Libanon
När finansieringen av assyriernas transportkostnader inte kunde säkras tvingades alla försök att läggas åt sidan och så småningom överges. Det kom som en stor besvikelse för invånarna vid Khaburfloden, som hade klamrat sig fast vid det hopp om räddning som nu skulle överge dem.
Idag ser vi en pågående massutvandring av assyrier från Irak och Syrien till Europa och västvärlden. Till följd av krig, svält, förföljelse och förtryck så vandrar dagens assyrier i de spår som deras förfäder gjort under de senaste hundra åren på utvandringens stig. Likväl idag finns det organisationer och människor som önskar att assyrierna stannar kvar i Assyrien. Det är vårt ursprungsområden sedan tusentals år och det är endast genom att behålla vår demografi på denna plats som vi i framtiden kan säkra en autonomi och en nationell framtid, går resonemanget hos många.
I diasporan ser vi sakteligen hur assyrier glömmer sitt språk, kultur, historia och traditioner på många nyfunna hem och platser. Men till skillnad från de oppositionella i Brasilienfrågan skulle många av assyrierna idag inte motarbeta en assyrier som söker att komma från en plats full av förtvivlan för att finna en plats med trygghet och ro.
Huruvida det löste sig till det bättre eller sämre för de assyrier som kom att stanna i Khabur går endast att spekulera kring. Idag tror man att det finns runt tiotusen personer i Brasilien med assyrisk börd, varav de flesta har assimilerats i varierande grad. Assyrierna har bott i Brasilien i omkring hundra år och många har sina ursprung från olika områden så som Turabdin, Gozarto, Khabur, Aleppo med mera. Invandringarna till Brasilien har skett under olika perioder men någon massinvandring blev det aldrig. Majoriteten av assyrierna i Brasilien talar inte sitt modersmål och det enda som särskiljer dem från den resterande befolkningen är deras kyrkotillhörighet. De assyriska invandrarna i Sydamerika uppgick 1958 till omkring 100 000 personer enligt Farid Nozha. Han flydde själv till Argentina och blev redaktör för tidskriften Asiria som gavs ut 1934-1969. När den syrisk-ortodoxe patriarken Yakub III besökte Argentina 1958 uppmanade Farid Nozha honom att skapa ett biskopsstift för Sydamerikas syrisk-ortodoxa assyrier. Han anger deras antal och de länder där de var spridda; Argentina, Brasilien, Chile, Bolivia och Colombia.
Kanske hade assyrierna från Khabur byggt upp ett nytt Södertälje i Brasilien, med framgångar inom sport och entreprenörskap eller kanske hade de assimilerats och idag endast varit ”kristna”. Svaret på den frågan är omöjlig att veta. Det är dock fascinerande att tänka sig att det inte var långt ifrån att många av oss idag kunde ha befunnit sig på andra sidan jorden i ett soligt Brasilien.
Källor
Yonan Badawi. Syria Assyrians’ Attempt to Immigrate to Brazil. Assyrian Star, Vol. L VIII. No. 1, 2006.
Philip C. Zane and Waleeta Canon. The League of Nations and the Quest for an Assyrian Homeland. aina.org.
David B. Perley. (Red. Tomas Beth-Avdalla). A Collection of Writings on Assyrians, 2016. Some Footnotes to the Assyrian Case.
The Assyrian Question – The Present Situation, 1934.
Augin Kurt Haninke, The Heirs of Patriarch Shaker, 2016.
