Inte så sällan diskuteras den assyriska frågan runt om i hemmen. Det handlar om allt från integrationen i det svenska samhället till den svåra situationen i hemlandet. Robel George Golo berättar att diskussionerna oftast genomsyras av pessimism eller hopplöshet, men också att lösningen för den enskilde individen inte behöver vara så svår.

Det är alltid lika kul att inleda en diskussion med andra assyrier i min ålder om vårt folks situation runtom i världen idag. Debatterna följer alla i stort sett samma mönster. Diskussionen inleds med det senaste skvallret om någon man känner och avslutas med att någon utbrister att vi håller på att assimileras. Som avslutning summerar man med att vi inom ett par hundra år säkerligen kommer att utrotas.

Vi andra som är med i diskussionen instämmer och tycker lite synd om oss själva. Därefter nickar man och skyller på alla andra förutom kanske sig själv. ”Ee alo, vårt folk inser inte allvaret i detta, de har slutat bry sig!” Som om vi själva har gjort allt i vår makt för vårt folks överlevnad. Under diskussionens gång talar vi endast svenska. Varför ska vi anstränga oss för att tala assyriska?

Vi bor i ett fantastiskt land. Ett land som ger oss alla möjligheter att förstärka vår kultur och vårt språk. Idag har vi chansen att lära oss läsa, skriva och även tala assyriska obehindrat. Det finns ingen brist på lärare, men trots det är intresset att lära ändå litet. Vi har möjligheten att demonstrera för vårt folk som inte ens bor i detta land.

Vi kan till och med ställa krav på Sverige att hjälpa både assyrier i landet och assyrier som bor kvar i Bethnahrin. Vi erbjuds utrymme att fira Akitu och andra saker som många inte får göra i hemlandet. Vi kan även stoltsera på stan med vår flagga. Måhända att vi i Sverige integreras men det är assyrierna i hemlandet som assimileras på riktigt.

Varje meningsutbyte om den assyriska frågan bland våra ungdomar har en nedsättande och nästintill deprimerande ton. Ofta utan att man kommer fram till någonting. Man tenderar att tänka enbart på det negativa och samtidigt glömma bort det positiva. Kanske är det dags att man fokuserar sina konversationer på nya saker. Till exempel vilka reformer vi, den yngre generationen, behöver för att ta steget vidare i att öka människors medvetande vad gäller den assyriska kulturen samt dess utveckling.

Viktigast är väl ändå att diskussionerna även borde handla om det individuella ansvaret varje assyrisk individ har när det gäller det assyriska folkets överlevnad. Vad gör just jag för att hindra att vi förintas? Hur kan jag minska klyftan mellan mig och mina kusiner i Zalin? Det är inga lätta frågor vi ställs inför. Men lösningen är, tro det eller ej, enklare än vad vi tror.

Det finns inget fel i att ta till sig de svenska traditionerna men det är samtidigt upp till oss och vårt personliga ansvar att inte glömma ta del av våra egna traditioner. Vi måste fortsätta att skicka våra barn på hemspråk, även i de fall assyriskan inte används i det egna hemmet. Att förklara och berätta om vår kultur, värderingar och folksagor för varandra och även till andra som kommer vår väg.

Helst ska man göra det varje chans man får. Deltagande på manifestationer och minnesdagar är oerhört viktigt. Man ska helt enkelt stoltsera med att vara assyrier. Det är inte svårt att göra det. Tvärtom är det ofta de små enkla sakerna som ger störst effekt.