För att uppmärksamma minnesdagen för assyriska folkmordet publicerar Hujådå ett utdrag ur en av få böcker som skrevs kort efter folkmordet där vi möter överlevare som berättar om sina upplevelser. Mer om boken längst ned i texten. I det här utdraget ur boken möter vi den assyriska kvinnan Jalila från byn Beth-Mabadre .
—
”Vi fortsatte vår resa till fots i flera dagar och passerade by efter by, och bar våra spädbarn på armen. Till sist, när vi kände oss utslitna av tröttheten och hettan från den brännande solen, kom vi till slutet av ännu en etapp. När natten kom somnade vi och sov sedan djupt.
Vi var nu i Şawro, en stor by som kontrollerades av en styresman, en kaimakam. Där gjorde vi uppehåll i en dag. Kaimakamen skickade ett telegram till Mardin för att ta reda på vad han skulle göra med oss. Mardins guvernör, Bedri Bey, beordrade honom att hålla kvar oss i Şawro och att inte skicka tillbaka oss till Mardin.
Detta var i princip en order att döda oss. Vi gav oss iväg igen på slingriga vägar över berg och genom dalar. En av kvinnorna i vårt sällskap födde ett dödfött barn under färden. De barbariska soldaterna tvingade henne att fortsätta vandra, trots sitt lidande. Den stackars kvinnan dog på vägen.
Från toppen av ett högt berg såg vi på håll hundratals kurdiska män och kvinnor, som vaktade på sitt byte. Våra fångvaktare ledde oss ner i den berömda Wadi Waweladalen. Där överföll kurderna och deras kvinnor oss som vilda bestar, tog upp stora stenar och började bombardera konvojen. De kurdiska kvinnorna kastade också sten på oss och bar bort allt de kom över. En kurd kom emot mig. Han var förvånad över att se att jag fortfarande hade kläder och skor på mig, så han slet av mig dem, slog mig med sina knytnävar och gav sig sedan iväg.
Medan jag sprang såg jag en stackars kvinna, som var helt naken. Hon hade ett sår i sidan efter att hon hade blivit knivhuggen. Hennes kropp var täckt med blod. När hon sprang från dessa bestar höll hon upp sina inälvor, som vällde ut genom hennes fruktansvärda sår. Jag blev fruktansvärt rädd och flydde, med mitt spädbarn i mina armar.
Slutligen var jag så överväldigad av känslor och fruktan att jag föll skakande till marken. En kurd passerade mig; han förde bort en flicka som han hade gripit. Hon hette Sayud och var Bëtrës Qas-Šacyas dotter. Han kom fram till mig och frågade: ”Är du en flicka eller en gift kvinna?” ”Här är min son,” svarade jag och visade honom mitt spädbarn. En soldat ropade: ”Ta inte kvinnorna, döda dem. Ta bara flickorna.”
Kurden svarade att hans byte var en flicka och han gav sig av med stackars Sayud. Soldaten tog upp en stor sten och kastade den mot mig. Den träffade mig i huvudet. Jag föll framstupa, bedövad av stenen. Mitt barn, som hade fallit från mina armar, började skrika. Jag svimmade och var medvetslös en stund.
När jag kom till sans igen fann jag mitt stackars spädbarn utsträckt på marken. Han var utmattad av all gråt och bränd av den stekheta solen. Det verkade som att han visste vad som pågick och han hade funnit sig i sitt sorgliga öde. Mitt hjärta rämnade när jag tittade på mitt stackars pinade barn. Jag kysste honom när jag reste mig upp och när jag hade tryckt honom till mitt bröst placerade jag honom i skuggan av ett träd.
Jag strök instinktivt handen över mitt huvud och fann att blod strömmade från ett stort sår. Flera kurdiska kvinnor passerade förbi. De bar på stora knyten med kläder och andra saker som de hade tagit från offren. När de såg mig skrek de till varandra: ”Här är ännu en som inte har dödats. Låt oss ta hennes kläder.” De närmade sig mig, och en av dem grep tag i min fot och försökte att dra av mina strumpor. Hon ansträngde sig förgäves, så svullna var mina ben. Dessutom hade blodet från flera sår, som uppstått efter stenar och törnen, klistrat fast strumporna vid mina fötter så väl att det var omöjligt att få av dem utan att riva dem i trasor. Således lämnade de mig ifred och fortsatte.
En liten stund senare såg jag fyra män närma sig, med stora dolkar i händerna. De gick ner längs med bergssidan och kom blodtörstiga emot mig för att döda mig. En gammal man i deras sällskap körde bort dem och räddade på så sätt mitt liv. När de hade försvunnit kom han tillbaka och föreslog att han skulle ta med mig hem till sig. Han ville dock att jag skulle betala honom för denna tjänst. Jag sade att jag inte hade några pengar, men hans blick stannade vid mitt barn och dess ömkliga tillstånd berörde honom starkt.
Han tog av sin ”Katteke” (jacka), gav den till mig och sade: ”Skyl ditt barn och vänta. Jag kommer tillbaka strax.” När han återvände en liten stund därefter erbjöd han mig att följa med honom till byn. Jag valde att göra det och stammade fram några ord av tacksamhet. Han tog med mig till sitt hus och såg efter mig och barnet. Hans fru skötte om mina sår i flera dagar. Jag å min sida gjorde vad jag kunde för att framstå som trevlig och gjorde dem tjänster. Byn där den gamle mannen hade sitt hus låg i närheten av Mardin, där min mors tant bodde. Hon 52 hette Katrin och hon tillhörde familjen Këndir. Jag vågade dock inte be mina värdar att skicka mig dit.
Det hade gått en vecka när jag en dag kände stor hemlängtan. Jag gick in i stallet (som var hopbyggt med huset), en mörk och isolerad byggnad. Jag kastade mig ner på knä och grät bittert medan jag innerligt bad Jungfru Maria att skydda oss och att hjälpa oss att finna mina släktingar. En kvinna som hade deporterats från Beth-Mabadre, och som också befann sig i denna kurdiska by, hittade mig redan nästa dag. Hon berättade för mig att hon skulle fara till Mardin med ett tiotal andra förvisade kvinnor. Jag tog mod till mig och bad min kurdiske beskyddare att få åka med. Rörd av mina tårar gick han med på detta. Jag tackade honom och följde med de andra.
Vi började resan till fots, följda av några kurdiska kvinnor. Efter några timmars vandring anlände vi till Mardin, där jag hankade mig fram med små påhugg som jag fick samt den hjälp som mina bröder Teofil och Filip skickade till mig från Konstantinopel.
Ett år senare lämnade jag Mardin för Aleppo tillsammans med min kusin Nacman Effendis familj och min dotter Ewdoksiya. Jag hade funnit min dotter hos kurderna och tagit med henne tillbaka. Jag bodde i Aleppo i mer än ett år, med en kusin som såg efter mig och gav mig mat – trots att han knappast var rik själv och redan hade ansvar för en stor familj.
—
Ur boken ”Sayfe b Beth-Nahrin skriven av den assyriska prästen Jozef Nacim. Delar av boken gavs ut i Paris 1920 på franska. Den gavs ut samma år i USA med titeln ”Shall this nation die?” Boken finns att köpa på Assyriska riksförbundets webshop, klicka här.
