”Polariseringen som skapas för att vända på sanningen, stigmatisera och lägga skulden på AUF går ut på att dela in aktörerna i två grupper”, skriver AUFs ordförande när han reflekterar kring reaktioner på beslutet om avstängning och uteslutning av föreningar.
I sitt styrelsemöte den 21 februari 2009 tog Assyriska Ungdomsförbundet i Sverige ett beslut om att utesluta intresseföreningen Zelge Fans samt att stänga av Assyriska föreningen i Södertälje från all organiserad AUF-verksamhet under år 2009. Självfallet har reaktionerna efter beslutet varit många, rösterna höga, debatten het och som så ofta präglad av stark polarisering.
Typiskt nog för det assyriska sättet att hantera denna sorts problem, handlar inte den nuvarande debatten om rätt eller fel, inte heller om att analysera situationen sanningsenligt och hitta lösningar. Den handlar inte om att komma åt ett problems rot och förändra till det bättre utan om att hitta en enkel utväg ur en obekväm situation. Helst utan att ta ställning i principfrågor alls.
Helt i enlighet med det assyriska folkets sociala struktur handlar det andra har kallat för ”eftersnacket” främst om personliga relationer. Polariseringen som skapas för att vända på sanningen, stigmatisera och lägga skulden på AUF går ut på att dela in aktörerna i två grupper – som jag här vill kalla för ”a halje” och ”a majre”. Jag återkommer till det senare.
Denna text handlar om svar och reaktioner på beslutet som har skrivits och publicerats de senaste dagarna, den vill reflektera kring vad dessa svar implicerar varför de är ett tydligt tecken på att vi som rörelse och som folk står vid skiljevägen. Den ska därutöver erbjuda alla intresserade och berörda ungdomar kompletterande information som hittills medvetet undanhållits av vuxna och ledare med syfte att skapa opinion.
Naturligtvis är det misshandeln under Sargon Laljo Cup i Södertälje som var den omedelbara anledningen för AUF att vidta starka åtgärder. Själva beslutet bygger dock på en oroväckande attitydsförändring bland våra ungdomar som många har känt av under en dryg tvåårsperiod och som även AUF har följt och drabbats av. Exempel på forum där denna förändring har visat sitt fula ansikte är kurser, turneringar, bussresor och Assyriska FF:s matcher. Denna nya attityd påvisar en tydlig centrum-periferi-struktur, det finns en stark kärna där den har uppfostrats och tolererats, och därifrån lyckats sprida sig. Enligt denna attityd är det coolaste man kan göra som 17 åring att gå runt i en ”Akhol Tiza”-tröja, vara alkoholiserad kl. 10 på morgonen och leka plasthuligan.
Mot denna bakgrund har AUF sett ”ett behov av att hantera händelsen under Laljo Cup i en större kontext” som det går att läsa i beslutet. Det är felaktigt och missvisande att enbart koppla åtgärderna som har vidtagits till misshandeln i Södertälje. Formuleringen kring beslutet lyder att denna endast är ”kulmen i en utveckling som har pågått under en längre period. Svordomar, olovlig spritkonsumtion, vandalism under bussresor, olaga hot och personangrepp mot bl.a. förbundsstyrelseledamöter m.m. har varit en följd av attityden som har fostrats inom ramarna för den organisatoriska strukturen i Södertälje. Så har flera föreningar i Stockholmsområdet gjort klart att de ej vill deltaga i bussresor tillsammans med ungdomar från Södertälje. AUF har tagit emot klagomål från två bussbolag för olämpligt beteende och vandalism.”. Att beslutet är tänkt som en startpunkt i en process för ungdomarnas bästa uttrycks i det avslutande stycket: ”AUF kommer att erbjuda föreningen samarbete i projektform för att uppnå nödvändig attitydförändring bland ungdomarna.” Beslutet är inget kollektivt moraliskt fördömande av de goda krafterna som utgör majoriteten i våra assyriska organisationer i Söderälje. Beslutet är ett stöd från AUF:s sida i kampen mot en attityd som hotar att utrota värdegrunden dessa organisationer bygger på.
Att beslutet inte är populärt är en självklarhet. Budskapet är inte lätt att sälja. Men visst fanns det förhoppningar om att dess natur skulle uppfattas på rätt sätt av vettiga människor. Att dessa människor skulle förmedla beslutet till ungdomen. Men hur ser reaktionerna och den pågående debatten ut då?
Det skrivs och talas om ”kollektiv bestraffning”, det används en retorik som utmynnar i begrepp som ”krigsförklaring”, det intas en försvarshållning där man ringer lokalföreningarna som tillsammans med ARS har visat stöd för AUF:s beslut och där man aktivt cirkulerar konspirationsteorier. Självinsikt? Noll. Självkritik? Aldrig.
Vad dessa människor inte förstår är att de gräver sin (rörelsens) egen grav. Det är denna sorts ställningstagande som har vilselett våra ungdomar, som sänder ut fel signaler till unga människor, som eroderar hela den assyriska rörelsens värdegrund, struktur och hierarki.
I ”eftersnacket” leder AUF:s kritiker, ”a halje”, opinionsmätningarna (dags att komma ihåg begreppen) – speciellt bland ungdomarna. Deras missvisande framställning om ”kollektiv bestraffning” har fastnat. Är det för att förbundsstyrelsen gjorde fel? Nej, faktiskt inte. Det handlar om att diskussionen inte handlar om rätt eller fel utan vilket fack aktörerna hamnat i: förbundsstyrelsen = ”a majre”, samt ovannämnda kritiker som utgör motpolen.
När ”a majre” tvingas att ta obekväma principbeslut och talar om ansvar, säkerhet och organisationsstruktur kontras de av ”a halje” med slagord och paroller som folket, (o)rättvisa eller ”kärlek”, oftast kommunicerad till basen via den väletablerade ”kusin-kanalen”. Det är realpolitik mot populism. Tråkigt och byråkratiskt språk mot en charmig och lite halvrevolutionär Musse-Pigg-retorik. Det är försök att lösa problem mot försök att moralisera och vinna billiga poäng hos ungdomarna. Och visst är det så att ”a halje” är omtyckta och populära bland ungdomen, men varför vinner ”a majre” omröstning efter omröstning på våra årsmöten?
Är det någon som inte har förstått varför det är så? Är det någon som inte kan koppla detta till varför tjugoåringar tenderar att tycka att Che Guevara är cool men vänsterpartiet aldrig vinner ett val då generation efter generation av Che-Guevara-tröjbärarna sviker dem?
Idag väljer förbundsstyrelsen för AUF medvetet att hålla fast vid de principerna som utgör värdegrunden för den assyriska rörelsen. Om priset man får betala för det idag är att få ett rykte som ”majro”- fine. Det är inte för att vinna popularitetsmätningar man tar på sig ett sådant mandat. Hellre ”majro” och lojal till de essentiella principerna än att urholka och sälja dessa för att folk ska tycka om en. (Ja, vi vet att det finns mellanväg. Ibland.)
Poängen med denna (alltför långa) text är inte att påstå att AUF, förbundsstyrelsen eller min person aldrig begår fel. Ingen som arbetar ideellt är felfri, men det finns faktiskt ”rätt” och ”fel”. Det tragiska är att de enda reaktionerna som AUF:s beslut och stödbrevet har påkallat är ett ställningstagande och två krönikor mot AUF:s beslut.
Dessa ställningstaganden kartlägger hela vårt nutida dilemma: avsaknad av hierarki och struktur inom den assyriska rörelsen, brist på ärlighet, lojalitet och respekt. Summan är dubbelmoral. Detta ord lär vara inskrivet på den assyriska rörelsens gravsten – om ”a halje”, populisterna, någonsin får ta över kontrollen.
