Med anledning av voteringen i Sveriges riksdag den 11 juni 2008 om fyra motioner som manar Sverige att erkänna folkmordet 1915 i det osmanska Turkiet. Utrikesutskottet har rekommenderat avslag på motionerna på grund av bland annat ”oenighet bland forskare” och ”behovet av ytterligare forskning”.
Folkmordet på armenier, assyrier och pontiska greker inleddes för mer än nio decennier sedan, år 1915, men frågan är fortfarande lika angelägen, inte minst som förnekandet av brottet fortsätter.
Folkmordet, eller ”utrotningen” som det kallades i internationella medier och av dåtidens diplomater,skedde visserligen i skydd av första världskriget men ändå inför ”öppen ridå”. Under den korta tid som efterföljde Turkiets nederlag år 1918 fram till den turkiska nationalistiska rörelsen, ledd av Mustafa Kemal, kom till makten, diskuterades utrotningen av armenierna öppet.
Politiska och militära ledare ställdes inför rätta, anklagade för ”krigsbrott” och ”begångna brott mot mänskligheten”. Flera befanns skyldiga och dömdes till döden eller fängelse. Under dessa rättegångar uppdagades horribla detaljer om förföljelserna av minoriteterna i det osmanska imperiet. Turkiet gick således igenom en fas lik den som Tyskland upplevde efter andra världskriget.
Processen varade dock inte länge. Uppkomsten av den turkiska nationella rörelsen och upplösningen av sultanatet ledde till att rättegångarna avbröts och att de flesta av de anklagade frigavs. Så gott som hela den återstående kristna befolkningen – armenier, assyrier och greker – fördrevs från områden där de bott i tusentals år. Majoriteten av rättegångsunderlaget och protokollen försvann och Turkiet gick in i en period då man försökte att sudda ut alla spår av armenisk existens i Anatolien och det historiska Armeniska höglandet till öst.
Nio decennier senare är det så kallade ”glömda folkmordet” inte längre bortglömt. Det anses som prototypen för massmord under 1900-talet och kan betraktas som ett av historiens mest ”framgångsrika” exempel på folkmord och etnisk rensning.
Utpekandet och förföljelsen av armenierna drabbade även assyrier, greker, yezdier och även den kurdiska befolkningen som utsattes för omfattande ”social ingenjörskonst” genom tvångsomflyttningar.
Resultatet var att turkiska regeringen ärvde ett ”Armenien utan armenier” och, trots förpliktelser och löften om bestraffningen av förövarna, undkom Turkiet ansvaret för brottet. Idag bedriver Turkiet en aktiv förnekelsekampanj. Tystnaden och passiviteten hos omvärlden, inklusive Sverige, kan endast stödja och underblåsa denna kampanj.
Alla påståenden om behovet av ytterligare forskning och om en föregiven oenighet bland forskarna är falska. Arkiven i varje större land i Europa innehåller material som inte lämnar någon plats för tvekan om utrotningskampanjen som ägde rum under första världskriget. Förnekelseargumenten är alla politisk motiverade och har inte någonting med det historiska underlaget att göra. De är inte mer trovärdiga än de som framförs av Förintelseförnekare som Robert Faurisson, David Irving, Willis Carto och Ernst Zündel.
Raphael Lemkin, mannen som myntade begreppet genocide (folkmord) under 1940-talet och var upphovsman till FN-konventionen om förebyggande och bestraffning av folkmordsbrott, var väl medveten om den armeniska katastrofen och den internationella gemenskapens misslyckande såväl när det gällde att förhindra folkmordet som att bestraffa förövarna.
Senare forskning har visat hur djupt berörd Lemkin var av avsaknaden av ett effektivt internationellt maskineri för ingripande i tid. Han var även upprörd över förföljelserna och massakrerna som drabbade de kristna assyrierna i Irak under 1930-talet.
Ny forskning vid Uppsala universitet bekräftar också att Svenska utrikesdepartementet och regeringen, tack vare rapporter från ambassadör Per Gustaf August Cosswa Anckarsvärd och militärattachén Einar af Wirsén, var välmedvetna om utrotningen som fortgick i det osmanska imperiet.
I dag betraktas Sverige internationellt som en förkämpe för mänskliga rättigheter. Det åligger den svenska regeringen och riksdagen att leva upp till detta rykte. De svenska myndigheterna borde därför hjälpa Turkiet att bli en bättre demokrati genom att på allavar konfrontera sin historia och erkänna folkmordet och inte genom ett fortsatt vacklande i villfarelsens och svepskälens mörker.
I dag är informationen om folkmordet på armenier, assyrier och pontiska greker så omfattande att ingen seriös politiker med hedern i behåll kan hänvisa till bristande forskning som ursäkt för att inte erkänna det brott som begåtts.
Vägran att erkänna ett etablerat faktum baserat på kvalitativ och kvantitativ forskning kan betraktas som likvärdigt med förnekelse. Det finns inte heller någon grund för hänvisningar till den kronologiska aspekten, d.v.s. att hävda att eftersom folkmordet 1915 begicks före folkmordskonventionens tillkomst så kan det inte vara ett folkmord. Ett sådant resonemang är orimligt.
Konsekvensen av ett sådant resonemang skulle bli att inte heller Förintelsen betraktades som ett folkmord eftersom även den inträffade innan konventionen trätt i kraft. Forskarna har gjort sitt jobb. Nu är det de politiska ledarnas tur att ta sitt ansvar genom att erkänna katastrofen för vad den är, nämligen folkmord.
Undertecknarna av detta dokument anser inte att det finns någon tvekan om att massakrerna på de kristna och andra minoriteterna i det osmanska imperiet under första världskriget var ett folk-mord. Även om forskningen måste och kommer att fortsätta, är den befintliga informationen övertygande och tillräcklig och måste erkännas som sådan.
Här finns listan på undertecknarna. De finns längst ner i dokumentet.
http://itwasgenocide.armenica.org/se.html
