Det har gått ett år sedan lektorn Fuat Deniz rycktes så hastigt bort från livet. Lillasyster Berolin talar till Fuat på ett års minnet.
Det var inte helt lätt att växa upp som så kallad andra generationens invandrare i Sverige, att växa upp som svensk-assyrier med allt vad det innebar. Ni som är här idag vet vad jag pratar om. Abe, du gjorde det lite lättare för mig, Vivianne, Andreas och Etina och många många fler assyriska ungdomar som lever sina liv mellan två världar. Det är svårt och tungt på många sätt men också en enorm tillgång. Jag är speciellt förtjust i när du säger:
”Flera av de största personligheter som civilisationen frambringat har antingen levt i exil, mellan tvÃ¥ kulturer eller varit outsider i minoritet. Marx, Freud, Camus, Einstein, Kafka bara för att nämna nÃ¥gra. Det är pÃ¥frestning och en tillgÃ¥ng. Glöm det aldrig. Glöm aldrig att ni alltid kan se pÃ¥ saker och ting frÃ¥n tvÃ¥ perspektiv, att ni alltid kan jämföra och relatera. Detta ger er frihet och förmÃ¥ga att tänka fritt och kritiskt. Ni är inte fast i ett tankesätt, en världsbild. Ni kan röra er i tvÃ¥ vitt skilda kulturer med olika sanningar, värderingar. Vi kan och har förmÃ¥gan att bÃ¥de bygga broar mellan de tvÃ¥ kulturer vi lever i och förbättra och utveckla de svaga sidorna i den assyriska kulturen.
Jag hoppas att alla ungdomar fÃ¥r chans att utbilda sig. PÃ¥ sÃ¥ sätt öppnas fler dörrar och det kan aldrig vara fel att ha sÃ¥ mÃ¥nga dörrar som möjligt öppna. PÃ¥ den punkten är jag verkligen stolt och tacksam för att vi barn alltid uppmuntrats att studera. Inte minst av pappa. Han har alltid stöttat och hjälpt till därför att han tänker lÃ¥ngsiktigt och klokt. Kom ocksÃ¥ ihÃ¥g det han brukar säga: när man hjälper varandra och är solidarisk med varandra kommer man lÃ¥ngt”
Abe, när jag föddes var du 14,5 Ã¥r gammal och du lär ha sagt till mamma när hon talade om för dig att det skulle bli tillökning i familjen ”Ã…h nej, inte en till”. Du var dÃ¥ redan storebror Ã¥t Etina, Andreas och Vivianne. Du hade i hela ditt liv jobbat bÃ¥de i och utanför hemmet som barn mÃ¥ste göra i den delen av världen som vi kommer ifrÃ¥n. Men inte en enda gÃ¥ng under hela mitt liv har jag känt att du har tyckt ”nej, inte en till”.
Tvärtom! Trots ditt eget tonårsliv, dina egna studier, dina jobb och så småningom hustru, barn och hus och mera jobb gav du alltid tid och kärlek till mig och oss alla i familjen. Osjälviskt fanns du alltid till hands för oss.
Jag minns frÃ¥n min barndom hur du läste för mig i timtal. Det var när vi bodde i Varberga i Örebro och det fanns en sovalkov i ditt och Andreas rum – kusinerna som är här idag vet vad jag pratar om. Du lÃ¥g raklÃ¥ng pÃ¥ din säng och jag vilade mot din arm och du läste med hög stämma ur alla de sagoböcker som radades upp hemma eftersom du till varje jul och födelsedag gav oss fler. Mest av allt var det bröderna Grimms sagor du läste. De var ju mina favoriter.
En särskild favorit är den berättelse som heter ”De bägge bröderna”. Det var den längsta sagan i sagosamlingen. Jag minns att jag av omtanke för dig sällan bad om att fÃ¥ höra just den eftersom den var sÃ¥ lÃ¥ng. Och jag minns ocksÃ¥ att varje gÃ¥ng jag bad om den läste du den.
Inte så sällan smög sig Vivianne och Andreas in till sagostunden också. Jag tyckte de var för stora för sånt. Men nu när jag blickar tillbaka vet jag ju att människor oavsett ålder vill vara med dig Abe. Ingen är för stor eller för liten, för fattig eller rik, för bildad ellerobildad för att vara med dig. Du gör plats för alla. Så var det då och så har det alltid varit.
Ingenting i mitt liv hade sett ut som det gör om det inte vore för dig Abe. Jag är den jag är tack vare din kärlek, uppmuntran och ditt stöd i alla lägen. Ingenting vår familj skulle se ut som det gör om det inte vore för dig Abe. Du har varit storebror, mentor och förälder åt oss syskon och i viss mån åt våra föräldrar. Du visste och kunde så mycket om vår familjs historia och det liv som mor och far och generationer assyrier har levt i Kfarboran och Assyrien. Du var doktorn, lektorn, den som alla vände sig till, men samtidigt också jämlik och jämbördig alla du möter. Aldrig tyckte du att du hade anledning att se dig förmer eller förminska någon annan.
Att tänka att jag aldrig mer ska träffa dig, aldrig mer prata med dig, aldrig mer lyssna på dig gör att det öppnas ett stort svart hål i mitt inre. Det blir till en djup mörk avgrund som jag tror är oändlig. Det har gjort mig till en människa jag inte är, till en människa jag inte vill vara. Och världen omkring mig har gått från att vara verklig till surrealistisk.
Abe, du har funnits i hela mitt liv och jag vet inte hur ett liv utan dig fungerar. Jag känner mig stympad, som att en väsentlig del av min kropp har slitits av. Du är som ryggraden i familjen. Alltid har vi bollat idéer och vägval i livet med dig. Alltid har du på ett uppmuntrande och icke-förmanande sätt väglett oss in på bra vägar i livet. När vi träffar dina nära vänner berättar de med tårar i ögonen hur otroligt mån du alltid var om vårt bästa. Din omtanke om andra är enorm. På morgonen den dag du blev berövad livet skickade du ett mail till oss med dina idéer om hur vi skulle fira mor och far som snart skulle fylla 60 år.
Vi är många som saknar dig och skulle göra allt för att få dig tillbaka. Vi är många som navigerar med dig som ledstjärna. Men det spelar ingen roll om vi är många eller få. Du är min bästaste, sötaste, älskade storebror.
Jag får panik och blir alldeles skräckslagen ibland när jag tänker att jag kanske inte var tydlig med det medan du levde. Men sedan när jag samlar mig, vet jag att du visste det. Jag återvänder ofta till ett par rader som du skrev i ett brev till Etina en gång:
”Om du känner och tycker att jag har hjälpt er, stöttat er, blir jag väldigt glad. Men jag har inte försakat mig själv. Om jag inte älskat er sÃ¥ mycket eller om ni inte älskat mig hade jag antagligen inte brytt mig om er. Men ur kärleken mellan oss kommer all energi och den kommer tack vare er. Tack vare er kärlek har jag ocksÃ¥ kunnat hjälpa och stötta er pÃ¥ det sätt jag kunnat. Och jag vet hur mycket ni alla tycker om mig. Jag känner, jag ser det.
Min önskan är att ni alla får ett lyckligt och meningsfullt liv. Om jag på något sätt kan bidra till att ert liv blir lättare och mer utvecklande och roligare då ska jag också göra det. Och detta har varit samma tanke och känsla tills nu. Jag kan hela vår historia, jag vet vilka motgångar, slit och umbäranden vårt folk och vår familj gått igenom. Jag vet om de tidigare obefintliga möjligheterna för mamma och pappa att utbilda, utveckla sina talanger och begåvningar, att skapa sig själva och styra sina liv.
Därför har jag varit sÃ¥ mÃ¥n om att försöka hjälpa er, kompensera för vad mamma och pappa saknat. Eller snarare kompletterat dem, komplettera deras visdom, kunskaper, uppfostran och kärlek. Eftersom jag är sÃ¥ pass mÃ¥nga Ã¥r äldre än er har jag hunnit fÃ¥ lite erfarenheter och kunskaper som jag kunnat dela med er. Jag vet att sÃ¥ hade du, Andreas, Vivianne och Berolin ocksÃ¥ gjort om ni vore i min situation. Jag saknar er och ni finns hos mig. Jag är glad att tillhöra familjen Deniz och jag är stolt över er alla. Hälsa släkten!”
Ibland när jag varit ledsen i livet har du Abe sagt att jag ska vara glad att jag inte är ensam, att det finns så mycket ensamma människor och att familj som jag tar för givet är få förunnat. Du poängterade ofta när jag satt i min lilla studentlya i råa Stockholm att jag har en stor kärleksfull familj och att detta är den största av rikedomar. Du skriver i ett brev när du befinner dig på andra sidan Atlanten:
”Himmel och dunder vilken gÃ¥va, vilken rikedom, vilken oersättlig källa är inte denna gemenskap, den familj och närhet, detta liv tillsammans. ’Den som äter ensam dör ocksÃ¥ ensam’ lyder ett afrikanskt ordsprÃ¥k. Som assyrier behöver jag vare sig äta ensam eller dö ensam. Jag hoppas, jag vet, jag känner kärleken i vÃ¥r familj, i vÃ¥r stora familj är sÃ¥ stark och djup och genuin att en mÃ¥ltid aldrig behöver intas ensam. Vi har verkligen anledning att fundera över vad den västerländska kulturen presterat och uppnÃ¥tt och hur mycket den österländska kulturen uppnÃ¥tt och jämföra dessa tvÃ¥ livsformer och se vilka drag som är bra respektive dÃ¥liga.”
Abe, du dör inte ensam, men det är ensamt utan dig. Älskade Fuat, du har gett mig, familjen och det assyriska kollektivet mer än vad en enskild person ska behöva ge. Jag begär inte mer. Om du kom tillbaka till oss skulle jag säga ”sitt ner, vila, lyft inte ett finger, gör inte mer, snälla, bara lev”.