Rakel Chukri berättar om sitt korta möte med den karismatiske författaren innan han blev tilldelad Nobelpriset i litteratur.

– Det är en väldigt dålig journalistfråga. Vi hoppar över den, sa Orhan Pamuk bestämt.

Det var förra året på bokmässan i Göteborg. Jag hade precis frågat hur det känns att ständigt nämnas i Nobelsammanhang.

Vi satt i ett grått bås. Stimmet från viprummet hördes svagt genom skärmarna. Hela dagen hade Pamuk gått från intervju till intervju och svarat på samma frågor: Turkiets EU-ansökan, fundamentalism och hans erkännande av folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer och kaldéer. Ett uttalande som kostade honom mycket.

Det var en jagad man som satt mittemot mig. Han sa hellre ett ord för lite än ett för mycket. Varje ord vägdes noga – annars skulle det bli svarta rubriker i den turkiska pressen.

Förläggaren kom in med en rykande kopp te till den bistre mannen. Intervjun blev en trettio minuter lång dragkamp. Han ville inte prata om Nobelrykten. Absolut inte om politik. Inte gå in på att han lämnat hemlandet på grund av säkerhetsskäl. Pamuk sjönk djupare ner i stolen. Suckarna blev högre.

– Nu försöker du prata politik igen. Jag är inte en sociolog. Jag är en författare. Jag vill inte göra generella antaganden om Turkiet.

Ändå är det just den turkiska identiteten som han har vänt och vridit på i alla sina böcker.

Två månader senare spenderade jag några regniga höstdagar i hans älskade hemstad, Istanbul. På en nattklubb i Taxim träffade jag en turkisk student som hade skrivit om folkmordet. När jag nämnde Pamuk stelnade hon till. Hennes uppsats kom fram till att folkmordet aldrig inträffat. Det var också linjen som drevs av hennes universitet.

Det fanns ingen anledning att bli förvånad. Men hennes ord träffade mig hårt i magen. Jag berättade om min mammas släktingar. Hennes farfar som var den enda av åtta syskon som överlevde. Därför var Pamuk en hjälte för mig. För studenten var han en förrädare som var ute efter att skada sitt land.

Orhan Pamuk är nog den sista som vill att Nobelpriset reduceras till ett politiskt statement. ”Snö” skulle också bli hans sista politiska bok, sa han till mig. Det är därför jag ångrar den sista frågan jag ställde till honom. Om hur det kändes att bli kallad för en turkisk Rushdie.

– Jag gillar inte den frågan heller. Men du frågar med goda intentioner. Jag svarar om du stänger av bandspelaren.

Klick.

Hans svar dröjde sig kvar länge.