Det är allt för länge sedan det Assyriska kulturhuset i Södertälje sprudlade av barnens busiga skrik och ungdomarnas kreativitet och engagemang. Har vi svårt att låta nya krafter ta över? Vad beror stagnationen på?

Det är allt för länge sedan det Assyriska kulturhuset i Södertälje sprudlade av barnens busiga skrik och ungdomarnas kreativitet och engagemang. Kvar finns bara tomhet och ett sunkigt kulturhus som ingen vill veta av. Nostalgiskt drömmer jag mig bort till det glada 90-talet och min barndom som präglades av ett intensivt föreningsliv där lek och samkväm i äkta assyrisk anda var en naturlig del av min fritid. 

Varför har det blivit så, varför existerar det inget aktivt föreningsliv längre? Nu talar jag självklart inte enbart om Södertälje, jag tror att flera av våra föreningar och organisationer runtom i landet står inför liknande problem. Orsakerna är många, men den främsta anledningen till stagneringen av det assyriska föreningslivet anser jag bottna i svårigheten av att låta nya krafter ta över.

Alltför ofta utvecklas våra organisationer till en samlingsplats för slutna kretsar som har svårt att släppa in nya krafter. I motsats till detta bör vi se vårt organisationsliv som en stafettlöpning där en vald styrelse startar ett projekt för att sedan lämna över stafettpinnen till nästa styrelse som i sin tur vidareutvecklar projektet och lämnar över till nästa.

Jag kan rabbla upp ett tiotal assyriska organisationer med förankring i och utanför Södertälje som fastnat i träsket där en sluten krets suttit i ledningen under alltför många år. På ett sätt kan jag förstå de grupper och individer som har svårt att släppa taget. Oftast handlar det om assyriska eldsjälar som lagt ner otaliga timmar av arbete på att grunda eller utveckla en organisation. Dessa eldsjälar har byggt upp något som de sedan inte vågar lämna över av rädsla för att se deras arbete raseras. Det är dock inte hela sanningen. I vissa fall handlar det om individer som inte insett deras bäst före datum och vägrar således ge plats åt kompetenta och yngre förmågor.

En tredje faktor handlar om maktgalna människor som till varje pris vill behålla sin post. Dessa individer återfinns överallt i samhället och det assyriska föreningslivet är inget undantag. Kontentan av detta blir att föreningslokalerna riskerar stå tomma i många år framöver, ungdomar spenderar hellre sin tid i city. Barn kanske förlorar en viktig stöttepelare i deras strävan efter en identitet. För att inte tala om de ungdomar som har en förkärlek till konst, musik, teater och riskerar att gå miste om något värdefullt.

Det assyriska föreningslivet ska vara en oas full av kreativitet och workshops; en samlingsplats för konst, musik och teaterintresserade barn och ungdomar och mer därtill. Här ska man kunna lära sig tala assyriska, gå på föreläsningar om assyrisk kultur och historia. Möjligheten till att sätta ihop en pjäs ska finnas, det är även i samband med detta våra barn får chansen till att ta första steget i dramaturgi. Föräldrar och syskon till dessa barn och ungdomar ska kunna samlas i föreningslokalerna. Ena gången kan det vara firandet av en assyrisk tradition som lockar, andra gången en teaterpjäs som intresserar.

Som läget ser ut idag, där människor påminner om Bilbo i Sagan om ringen som vägrar lämna ifrån sig sin precious, kommer detta tyvärr inte att ske. Ska vårt föreningsliv överleva måste vi kunna ge plats åt de kompetenta krafter som finns inom vårt folk. Det största hotet till vår undergång är och kommer alltid vara vi själva. Sker inte en drastisk reform där envishet, personlig prestige, familjefejder och stolthet läggs åt sidan är risken stor att vi kommer förlora allt. Effekten av smällen kanske inte betyder mycket idag, men om 20 år lär vi alla slå oss för pannan och fråga oss själva – vad har vi gjort?

Sargon Maraha